onsdagen den 27:e februari 2008

En ärkekonservativ spekulerar...

Jag har fått höra tillmälen som att jag är ärkekonservativ, stockkonservativ eller i bästa fall bara konservativ när jag givit uttryck för min tro på vad katolska kyrkan lär. Paradoxalt nog så är det nästan alltid från andra katoliker som dessa tillmälen erhålls. Jag kan inte låta bli att fråga mig vad dessa som så lättvindigt använder sådana tillmälen om meningsmotståndare egentligen menar med dem. Det enda som framgår är att det inte i första hand är ämnat som smicker...

Om man söker på nätet vad som menas med begreppen stockkonservativ och ärkekonservativ så får man bl a följande definioner:

stockkonservativ: adj., ultrakonservativ, konservativ till den grad att inga förändringar gillas
STOCK-KONSERVATIV. helt l. full­ständigt konservativ l. förstockat konservativ; ultrakonservativ.
Jag hittar inga beskrivningar på ärkekonservativ, men jag antar att det skall tolkas som synonymt med stockkonservativ...

På sista tiden har dessa tillmälen huvudsakligen givits från personer som kallar sig radikala. Enligt susning.se så definieras radikal så här: Radikal används ofta som antonym till reaktionär. Radikala rörelser vill utveckla samhället [kyrkan] framåt mot ett bättre tillstånd, ibland genom revolution. Den definition som jag hört dessa kyrkoradikala själva använda är att de "går till källorna". Vilka källor det är har aldrig framgått, förutom en gång då, en kyrkoradikal hänvisade till bl a gnostiska skrifter och menade att de var viktiga för att förstå den tidiga kyrkan... (Ungefär som om man skulle gå till Aletheia för att få reda på vad katolska kyrkan lär idag...)

Generellt kan man väl säga att alla de som brukar använda sådana uttryck är personer som ger uttryck för en radikal hållning gentemot kyrkan, dvs kyrkoradikala personer.

Men då frågar jag mig, hur ärkekonservativt är det egentligen att förespråka en femte Mariadogm???

Paradoxalt nog så är de som strider mest högljutt emot den femte Mariadogmen just samma kyrkoradikala som gärna använder tillmälen som stockkonservativ om sina meningsmotståndare... Det skall genast tilläggas att det finns många även bland de ickeradikala som också är skeptiska till den femte Mariadogmen.

Min erfarenhet är att alla de som brukar få tillmälen som ärkekonservativ eller stockkonservativ är de katoliker som tror på vad kyrkan lär och som är villig att följa kyrkans lära, både då den står fast och då den förändras. Det är helt enkelt katoliker som är trogna sin kyrka och sin kyrkas lära som får dessa öknamn... Hur kan man kallas konservativ om man är trogen en lära som utvecklas över tid?

Det som föranlett detta inlägg är en diskussion som Johan startade på Konvertittbloggen. Jag är uppriktigt sagt rätt trött på att de som tänker med kyrkan, och som är trogna kyrkan, skall få lov att kallas tillmälen som stockkonservativ eller ärkekonservativ, medan de som utdelar dessa tillmälen skall hanteras med silkesvantar av någon form av respekt för åsiktsfriheten... Det verkar som om man enbart är fri att ha åsikter som strider mot vad kyrkan lär... Om man mot förmodan råkar tänka med kyrkan och hålla med om vad hon lär, så riskerar man att få höra att man inte tänker själv eller är stockkonservativ osv...

Jag har inte läst igenom alla kommentarerna på konvertittbloggen och vet inte exakt vad som föranlett Johans katekets kommentar (mer än att han troligen känner en av dessa radikala som gett sig in i leken), men det förefaller som om det kom sig av att någon har ifrågasatt varför de som inte delar kyrkans lära inte begär utträde.

Jag tycker personligen det är en relevant fråga! Jag kan bara se ett enda skäl till att vilja stanna om man menar att Kyrkan har fel och att läroämbetet är felbart. Den enda rimliga orsaken att stanna är för att man vill förändra... Att vilja ta bort allt det gamla och bygga upp något nytt efter eget huvud... Man vill riva ner det som andra älskar och håller heligt och göra om det till något som redan finns på andra ställen... Om man menar att Katolska Kyrkan borde göras om så att den blir som en lightversion av vilken annan protestantisk kyrka som helst, vad har man då i Kyrkan att göra? Är det inte lika bra att man drar sin färde, till någon av de kyrkor som redan är så som man önskar att Kyrkan skulle bli? Är det respektlöst att fråga en sådan fråga? Jag kan inte begripa varför det skulle vara det... Är det inte befogat att ifrågasätta en sådan hållning? Eller kan någon komma på andra skäl till varför man skulle vilja stanna om man tycker att allt skall göras om från grunden?

Det är ungefär som en alkoholist som vägrar att sluta dricka och som alltid kommer aspackad till AA skulle bli förolämpad över att hans beteende kunde ifrågasättas... Jag kan tro att alkoholisten skulle bli förolämpad, liksom jag är övertygad om att den kyrkoradikala känner sig förolämpad, men jag kan inte inse att det är något orimligt i att ifrågasätta hållningen!!! Jag tycker snarare det vittnar om en bristande självinsikt om man blir förorättad av om någon ifrågasätter ett sådant beteende...

Allt gott!


Uppdatering: Länken till konvertittbloggen är nu ändrad till ett inlägg där Johan förklarar varför det inlägg där diskussionen uppkom raderats. Det som kateketen hade sagt var ungefär att han var upprörd över alla ärkekonservativa som hade kommenterat på bloggen och bl a frågat en person varför denne inte lämnar kyrkan då personen uppenbarligen inte delar kyrkans tro. Inom parentes sagt var jag för en gångs skull inte en av dessa ärkekonservativa... Men jag har ju hört harangen förut...

måndagen den 25:e februari 2008

Är den gyllene medelvägen lagom?

Jag har alltid tänkt mig betydelsen av ordet lagom som något mycket närliggande vad jag tolkat att den gyllene medelvägen står för. Men när jag talat med andra så har jag insett att det inte alls är en självklarhet att se det så.

Så, är den gyllene medelvägen lagom? Vad säger ni?

Jag antar att man kan tänka sig många olika svar på detta, så känn er fria att spåna fritt!

Wikipedia om: Lagom och den gyllene medelvägen

lördagen den 23:e februari 2008

Hatbrott eller inte hatbrott, det är frågan...

Vad är ett hatbortt?

Är det ett hatbrott att vilja kränka människor som har ett visst ursprung?
Är det ett hatbrott att vilja kränka människor som lever enligt ett viss sexuellt mönster (som är i undantag)?
Är det ett hatbrott att vilja kränka människor för att de har en viss övertygelse?

Jag vet inte, jag kan inte lagen om hatbrott... Men svaret är säkert ja på de första två frågorna... Det är troligen inte hatbrott att vilja kränka människor som lever i normala familjekonstellationer med man och kvinna, för det görs ju ständigt...

Vad hade hänt om någon bränt ner en moské med det uttalade uppsåtet att kränka muslimer?
Vad hade hänt om någon bränt ner en synagoga med det uttalade uppsåtet att kränka judar?
Vad hade hänt om någon bränt ner en kommunistisk samlingslokal med det uttalade uppsåtet att kränka kommunister?
Vad hade hänt om någon hade bränt ner RFSLs lokaler med det uttalade syftet att kränka människor som lever i homosexuella förhållanden?
Vad händer om någon bränner ner en kristen samlingslokal med det uttalade uppsåtet att kränka kristna?

På den sista frågan vet vi svaret, de blir inte anklagade för hatbrott... Dagen: Ville kränka kristna - satte eld på EFS-gård

Vad som skulle hänt vid de andra formerna av övergrepp vet jag inte? Någon som vet?

Vår historia: Mord, självmord eller misstag?

Jag tänkte jag skulle börja skriva en ny serie inlägg om vår historia. Historien har mycket att lära oss, inte minst vår egna privata historia. När jag skriver "vår historia" menar jag därför historier om vår familjs olika släktingar (därav etiketten "Släkten är värst"). Det kommer väl bli en slags berättelser i anekdotform.

Det första jag tänkte skriva om är en historia som är väldigt nära mig. Den handlar om bakgrunden till hur det kom sig att min mor kom till Sverige som fyraåring med enbart sin mormor och sin syster. Det är återberättat så som jag nu minns historien, det är möjligt att jag förväxlat detaljer. Jag återberättar den version som min mor har kommit fram till troligen är den sanna versionen.

Min morfar gifte sig med min mormor när han var relativt gammal, medan min mormor var ung. Han var ungefär dubbelt så gammal som henne och snarare jämngammal med hennes mor, som var änka. Min mormors mor hade nog tyckt att han var mer lämplig för henne, och om jag förstått det rätt så höll hon inte den åsikten helt för sig själv. Min morfar arbetade mycket och var kanske inte helt klarsynt när det gällde hans frus känslor... Möjligen gick det även rykten om min morfar, som sägs ha sett väldigt bra ut och som hade många kvinnliga studenter. Hur det nu än var, så blev min mormor nedstämd och kände sig troligen rätt ensam.

Vid ett tillfälle så hade de ett samtal om hur hon kände det och de bestämde att de skulle ägna sig mer åt varandra och han lovade att vara hemma mer. De bestämde att de skulle inleda denna förändring med en helkväll enbart med varandra. Under den här kvällen så ringde telefonen och någon släkting bad om hjälp med något. Min morfar gav sig då av (!) och kom inte hem förrän efter midnatt.

När han kom hem var min mormor död.

De var båda forskare och behövde en del giftiga kemikalier till sina experiment, kemikalier som var svåra att få tag på i 50-talets kommunistiska Polen. Därför tog de alltid med sig kemikalierna hem och förvarade dem i sitt badrum tillsammans med sina mediciner. Min mormor hade ätit av dessa kemikalier.

Min morfar blev dömd för mord, troligen med min mormors mors goda minne. Hon hade troligen kontakter inom Partiet, och det var troligen också de som hjälpte henne att ta med sig sina barnbarn, min mor och moster, till Sverige, trots att hon inte hade vårdnaden om dem.

Efter några år i fängelse så fick min morfar resning och blev helt frikänd. Om han gjorde något för att få kontakt med sina två döttrar vet jag inte, men det var inte förrän min mor som vuxen tog kontakt med honom som de fick en kontakt. Min mor frågade då bl a min morfar om vad som verkligen hände. Sedan har hon även läst tidningar och den bok (böcker?) som har skrivits om fallet med min mormor och morfar. Tydligen var det ett rätt uppmärksammat fall i Polen...

Så frågan som kvarstår är, var det mord, självmord eller misstag?

Min mors teori om det hela är att det var självmord. Min mormor var som sagt själv forskare och visste vad det var för kemikalier. Möjligen kan hon ha misstagit sig i mörkret och tagit kemikalierna istället för t ex aspirin eller dylikt. Men liksom domstolen senare kom fram till att det inte var mord, så tror inte heller min mor att det var det. En sak som talar för självmord är att hon hade skrivit ett brev till en väninna och bett henne ta hand om barnen om något hände henne...

En starkt bidragande orsak till min mors övertygelse baserar sig på en händelse som inträffade då min morfar låg för döden. Min mor satt hos min morfar när han låg på sin dödsbädd och var i princip helt borta. Vid ett tillfälle vaknade han till och frågade min mor något i stil med "Vad var det egentligen som hände din mor?". Enligt min mor så kunde han i det skicket han då var i inte ha förställt sig (vad fanns det för övrigt för mening?).

Min mormors mor dog en vecka innan jag föddes. När jag var i åttaårsåldern följde jag med min mor till Polen och hälsade på min morfar, men jag minns inte mycket av honom. Jag minns mest att allt var grått och rätt sjabbigt... Det var den enda gången jag träffade min morfar. Följaktligen har jag aldrig haft någon kontakt med katolska släktingar som kunnat inspirera mig. Min far och farfar är konvertiter.

Jag tänkte senare att jag skall berätta om min mormors mors historia, liksom andra historier om min och min frus släktingar bakåt i tiden. Det är som en slags terapi att skriva ner och veta att man har det sparat...

Allt gott!

torsdagen den 21:e februari 2008

Don Bosco's dröm om de två pelarna

Don Bosco (en) levde i Italien för mer än hundra år sedan och grundade en orden som har som syfte att hjälpa övergivna och fattiga barn och ge dem uppfostran och möjligheter att försörja sig.

Don Bosco drömde många profetiska drömmar under sitt liv och jag tänkte jag skulle citera en av dem. Den som jag återger här berättade Don Bosco för ett par av "sina" pojkar som senare skrev ner dem. Detta är en återgivning från boken Forty Dreams of St. John Bosco sammansatt av Fr. J. Bacchiarello, S. D. B.
St. John Bosco Describes His Dream.
Imagine yourselves to be with me on the seashore, or better, on an isolated rock and not to see any patch of land other than what is under your feet. On the whole of that vast sheet of water you see an innumerable fleet of ships in battle array. The prows of the ships are formed into sharp, spearlike points so that wherever they are thrust they pierce and completely destroy. These ships are armed with cannons, with lots of rifles, with incendiary materials, with other arms of all kinds, and also with books, and they advance against a ship very much bigger and higher than themselves and try to dash against it with the prows or to burn it or in some way to do it every possible harm.

As escorts to that majestic fully equipped ship (the Church), there are many smaller ships,which receive commands by signal from it and carry out movements to defend themselves from the opposing fleet.

In the midst of the immense expanse of sea, two mighty columns of great height arise a little distance the one from the other. On the top of one, there is the statue of the Immaculate Virgin, from whose feet hangs a large placard with this inscription: Auxilium Christianorum - 'Help of Christians'; on the other, which is much higher and bigger, stands a Host of great size proportionate to the column and beneath is another placard with the words: Salus Credentium - 'Salvation of the Faithful.'

The supreme commander on the big ship is the Sovereign Pontiff. He, on seeing the fury of the enemies and the evils among which his faithful find themselves, determines to summon around himself the captains of the smaller ships to hold a council and decide on what is to be done.

All the captains come aboard and gather around the Pope. They hold a meeting, but meanwhile the wind and the waves gather in storm, so they are sent back to control their own ships. There comes a short lull; for a second time the Pope gathers the captains together around him, while the flag-ship goes on its course. But the frightful storm returns. The Pope stands at the helm and all his energies are directed to steering the ship towards those two columns, from the top of which and from every side of which are hanging numerous anchors and big hooks, fastened to chains.

All the enemy ships move to attack it, and they try in every way to stop it and to sink it: some with writings or books or inflammable materials, of which they are full; others with guns, with rifles and with rams. The battle rages ever more relentlessly. The enemy prows thrust violently, but their efforts and impact prove useless. They make attempts in vain and waste all their labor and ammunition; the big ship goes safely and smoothly on its way. Sometimes it happens that, struck by formidable blows, it gets large, deep gaps in its sides; but no sooner is he harm done than a gentle breeze blows from the two columns and the cracks close up and the gaps are stopped immediately.

Meanwhile, the guns of the assailants are blown up, the rifles and other arms and prows are broken; many ships are shattered and sink into the sea. Then, the frenzied enemies strive to fight hand to hand, with fists, with blows, with blasphemy and with curses.

All at once the Pope falls gravely wounded. Immediately, those who are with him run to help him and they lift him up. A second time the Pope is struck, he falls again and dies. A shout of victory and of joy rings out amongst the enemies; from their ships an unspeakable mockery arises.

But hardly is the Pontiff dead than another Pope takes his place. The pilots, having met together, have elected the Pope so promptly that the news of the death of the Pope coincides with the news of the election of the successor. The adversaries begin to lose courage.

The new Pope, putting the enemy to rout and overcoming every obstacle, guides the ship right up to the two columns and comes to rest between them; he makes it fast with a light chain that hangs from the bow to an anchor of the column on which stands the Host; and with another light chain which hangs from the stern, he fastens it at the opposite end to another anchor hanging form the column on which stands the Immaculate Virgin.

Then a great convulsion takes place. All the ships that until then had fought against the Pope' s ship are scattered; they flee away, collide and break to pieces one against another. Some sink and try to sink others. Several small ships that had fought gallantly for the Pope race to be the first to bind themselves to those two columns.

Many other ships, having retreated through fear of the battle, cautiously watch from far away; the wrecks of the broken ships having been scattered in the whirlpools of the sea, they in their turn sail in good earnest to those two columns, and, having reached them, they make themselves fast to the hooks hanging down from them and there they remain safe, together with the principal ship, on which is the Pope. Over the sea there reigns a great calm.

Länktips och min sammanfattning: Z om eftergifter...

Z har skrivit två inlägg som riktat sig till katoliker respektive protestanter (frikyrkliga) med frågan vilka eftergifter man anser att den egna Kyrkan/församlingen/traditionen [...] kan göra.

Det har varit väldigt spännande att följa.

Om man skall hårdra det hela skulle man kunna säga att katoliker menar att man inte kan göra några eftergifter medan de frikyrkliga menar att man inte behöver göra några eftergifter utan är villiga att vara enade så snart katolikerna lämnar allt sitt... Nu är det inte riktigt så illa, men jag skulle tro att frikyrkliga som läser katolikernas kommentarer skulle tolka dem som Daniel gjorde Kan 'ni' egentligen göra några eftergifter ö.h.t. då in sitter på 100% korrekt lära / teologi?. På samma sätt tolkar nog vi katoliker (åtminstone jag) de frikyrkligas kommentarer som just ett uttryck för att de är rätt nöjda med sina läror och kan tänka sig att välkomna oss andra om vi släpper på våra läror...

Men några högst konkreta förslag till praktisk lekmannaekumenik har likväl framförts från båda sidor och där verkar vi alla vara överens. Att be tillsammans och bygga personliga relationer verkar alla vara överens om är möjligt, likaså att visa ömsesidig respekt.

Några av de saker som katoliker föreslagit är:
  • Leva tillsmammans i bön och gemenskap, dvs ekumeniska kommuniteter (exempelvis Taizé, som det uppstod en del frågor omkring när det gäller kommunion och interkommunion).
  • Vidare nämndes möjligheten för samfund/kyrkor att bli associerade, dvs att erkänna Kyrkans lära men ändå hålla fast vid sin egen liturgiska tradition, sina egna samlingsformer och sin spirituella egenart.
Några av de saker som protestanter/frikyrkliga föreslagit är:
  • Det var uppenbart svårare att föreslå något konkret som innebar egna eftergifter. En motivering till det var att man inte är enade sinsemellan... Nu får man komma ihåg att de inte haft lika lång tid på sig att komma med konkreta förslag än, så det kanske blir nödvändigt att uppdatera denna lista om någon dag...
  • En person föreslog att eftersom man accepterar vissa dogmer (treenighetsläran, Jesu två naturer och Skriften som Guds Ord) så borde man kanske kunna anamma fler. Man kan dock fråga sig hur det egentligen är med de två första accepterade dogmerna om man läser den senaste tidens kommentarer hos Aletheia...
Så sammanfattningsvis kan vi konstatera att medan katoliker inte kan ge avkall på sina dogmer och ser allas enhet inom Kyrkan som det slutliga målet för ekumeniken, så är protestanter oeniga sinsemellan och en del ser även den organisatoriska ekumeniken som något förkastligt, eftersom de inte tror på organisationer.

Det kan nog hursomhelst fortsätta att vara intressanta inlägg att följa...

Allt gott!

tisdagen den 19:e februari 2008

Länktips: Kristna reflektioner på ny blogg

Jag hittade en blogg som tycks ha startat relativt nyligen. Det är framför allt ett inlägg som jag vill tipsa om, nämligen
Kristna reflektioner, som målar upp en bild av vad jag uppfattar som själens vandring genom sinnenas och andens natt... Vackert och talande...

Får se vad denna blogg utvecklas till, men jag kommer i vart fall hålla ett vakande öga på den...

Jag vill också passa på att hälsa skribenten Anna välkommen till bloggosfären!

Art and morality

söndagen den 17:e februari 2008

den femte dogmen...

Efter samtalet som följde på mitt inlägg om kardinalernas brev tänkte jag att jag skulle utlägga vad den femte dogmen egentligen handlar om. Först och främst vill jag poängtera syftet med den femte dogmen:
The first four dogmas basically define Mary's relationship to God; the fifth dogma defines Mary's relationship to us. The first Marian dogma is the dogma of God's Mother, or the Mother of God; the last Marian dogma is the dogma of Our Mother, the Mother of All Nations! The first four dogmas had to be proclaimed first. Without them we could not have defined the upcoming final and great dogma of Mary, Our Mother!
Sedan vill jag även poängtera vad Co-Redemptrix, Mediatrix och Advocate innebär:
The Simple Definition of a Mother

A mother is a co-redemptrix, in the figuaritve sense of the word. She suffers with her child when he or she is sick; never resting, giving up sleep, and her own self to nurse her child back to health! The good mother lovingly sacrifices her time and all that she has, if necessary, to assure the well being of her child and without complaint. She, also, cooperates in every way possible with the grace of God, sharing or mediating those graces, the gifts God has given her, and using them on behalf of her child's physical body and soul! Is this not the definition of a mother who is a mediatrix? Finally, a mother is the advocate for her child. She is the child's staunch supporter, not just for a moment but for life. She is there whenever necessary: protecting, defending and pleading for him or her, whether it be on the playing fields of a soccer game or storming the gates of heaven with her prayers for her child.

This, then, is the composite picture of a good mother: one who suffers and sacrifices for the child; one who shares and gives all for the child; and one who pleads and prays for the child. Without these three simultaneous and ongoing actions, we could not define any mother as good; nor would the child recognize who he or she is in the eyes of God! For it is in a sense, that in the giving of the mother's love that the child receives life, God's life and love, and both become fulfilled. Since the day her child was born, the mother's life is truly a labor of love. So it is with Our Blessed Mother - "The Mother of All Nations: Co-redemptrix, Mediatrix, and Advocate!"
Det är också väsentligt att understryka relationen mellan Jesus och Maria. Av kommentarerna till förra inlägget var det uppenbart att många tolkade termerna medfrälserska som något mer än vad det är. Så här skrev kardinalerna i sitt brev angående relationen mellan Maria och Jesu frälsningsroller: ...that the Catholic Church essentially distinguishes between the sole role of Jesus Christ, divine and human Redeemer of the world, and the unique though secondary and dependent human participation of the Mother of Christ in the great work of Redemption. Det handlar alltså på inget vis om att likställa Marias roll med Jesus roll. Jesus är Frälsaren, Maria är medfrälserskan framför alla andra... Vi, liksom Paulus uttryckligen skriver, kan också bli medfrälsare, om vi vill...

Slutligen vill jag även ta med en längre text som sätter de olika dogmerna i relation till varandra och som är hämtat härifrån:
FIVE MARIAN DOGMAS

Curiously, the more you meditate on Mary, Our Mother, as the Lady of All Nations: Coredemptrix, Mediatrix and Advocate the more clear and illuminated the first four Marian dogmas become. These dogmas are: Theotokos (Mother of God); Perpetual Virginity; the Immaculate Conception; and the Assumption.

The first Marian dogma that Mary is the Mother of God was declared by the Church at the Council of Ephesus in the year 431 (cf. Lk 1:31-35, Lk 1:43 and Mt 1:21). This dogma emphasizes Jesus' conception through the seed or "overshadowing" of the Holy Spirit and that Mary's fully consented contribution to Her Son was in the flesh only. This clarifies any misconceptions as to the Divinity of Jesus and His relationship to His Mother Who is a created being. As the Lady of All Nations said on July 2, 1951: " To accomplish this, the Father used the Lady. Thus, from the Lady the Redeemer received only - I am stressing the word 'only' - flesh and blood, that is to say, the body. From My Lord and Master the Redeemer received His divinity."

The next dogma that of Mary's Perpetual Virginity attests to the fact that Jesus, Our Lord, was born of a Virgin (cf. Is 7:14, Lk 1:34, Lk 1:27). This was declared at the Council of the Lateran in the year 649. In addition, this Council proclaimed that Mary remained "ever-Virgin." This dogma, also, highlights the fact that Mary is the eternal Spouse of the Holy Spirit and the New Eve. The second dogma underscores the fact that Mary is the "ever-Virgin" Mother of God, thus accentuating Her spiritual Motherhood over the Church. In 1854, Pope Pius IX stated in the dogma of the Immaculate Conception that Mary was preserved from the stain of original sin from the moment of Her conception by the redemptive merits of Her Son, Jesus Christ (cf. Lk 1:28, Col 1:15-20, Eph 1:3,9,10, Eph 2:22). This dogma draws attention to God the Father's merciful plan of salvation and Mary's salvific vocation as the Ark of the New Covenant.

This brings us to the fourth Marian dogma of the Assumption which Pope Pius XII proclaimed November 1, 1950. Basically, this dogma asserts that Mary who cooperated in the work of redemption more fully than any other created being also participated in Her Son's Resurrection by being raised up into heaven both body and soul after Her death. (It does not deny Her death for that was also part of Her co-redemptive role. Cf. Eph 1:14, Eph 2:6, 1Cor 15:42-57.) Pope Pius XII eloquently acclaimed that Mary, the heavenly Queen "exalted by the Lord," Who was created by God the Father, preserved from sin and Who remained sinless and pure as the Mother of Our Lord and Spouse of the Holy Spirit, continues Her work of Motherhood, [Coredemption, Mediation and Advocacy], in heaven for the glory of God and on behalf of us all "without interruption." The Assumption reaffirms our belief in the Resurrected Christ while reminding us that by following Mary, the "New Eve", we shall follow Her to the New Life in Christ not just here on earth but eternally in heaven, also!

Since February 11, 1951, three months after the dogma of the Assumption was proclaimed, God has been asking us, through the Lady of All Nations, for a new and final Marian dogma for His glory and the honor of Our most loving Mother! The first four dogmas basically define Mary's relationship to God; the fifth dogma defines Mary's relationship to us. The first Marian dogma is the dogma of God's Mother, or the Mother of God; the last Marian dogma is the dogma of Our Mother, the Mother of All Nations! The first four dogmas had to be proclaimed first. Without them we could not have defined the upcoming final and great dogma of Mary, Our Mother! We should take time and reflect on each of these Marian dogmas. We should meditate on each one of them; for they are the definitions of Who Our Mother is. Then we will see clearly the whole picture of Our Mother. And the more we understand who Our Mother is, the more we love God and the more we uphold Our Saviour as the Lord of All Nations. For if His Mother is the Lady ofAll Nations, does it not point directly to Jesus, Her Son the King of Kings, Who is above all others, as the Lord of All Nations (cf. Ps. 47)?

On April 4, 1954 the Mother of All Nations said: "I am not bringing a new doctrine. I am now bringing old ideas." Yet "never has 'Miriam or Mary' in the Community, the Church been officially called 'Co-Redemptrix. Never has She officially been called 'Mediatrix.' Never has She officially been called 'Advocate'"(October 5, 1952). Now we have the opportunity to do something for Our Mother, She whose heart was pierced for us. Let us petition our Bishop of Rome, Pope John Paul II, as Our Mother asked us to do on May 10, 1953 and May 31, 1954. Let us ask him, with a fervent desire to please Our Mother, that he proclaim Our Mother The Lady of All Nations: Coredemptrix, Mediatrix, and Advocate so that "henceforth all generations shall call Her blessed" (Lk 1:48).


En artikel (på svenska) om den nya dogmen: Maria medfrälserska
Reaktioner på förra inlägget: Konvertittbloggen: Er Maria en medfrelser?

lördagen den 16:e februari 2008

Att se om filmen...

Det börjar snart bli dags att se om en av de absolut bästa filmerna jag sett. Men det kräver en viss mental förberedelse, eftersom det också är en av de fulaste och mest brutala filmer jag sett. Det som är speciellt med den film jag tänker på är att den samtidigt är den i särklass vackraste filmen jag sett. Filmen får magen att knyta sig på mig och får mig att känna mig fullständigt förkrossad, samtidigt så inger den mig också ett hopp och en glädje som är svår att beskriva. Det finns ingen annan film som berör mig mer eller som mer kan få mig att vilja omvända mig och börja leva så som Gud vill.

Fastän jag sett filmen flera gånger så krävs en lika stor förberedelse varje gång jag skall se den, för den går på djupet och jag kan inte värja mig...

Det är en film som för mig hör fastan och förberedelsen för påsken till.

Omvänd dig, och tro på evangeliet!

torsdagen den 14:e februari 2008

Åsiktsförföljelse nästa...

Människor vågar inte längre vara öppna med sina kristna värderingar av rädsla för att gå miste om t ex arbete. I ett tidigare inlägg skrev jag om en präst som inte skulle stå upp för sina åsikter offentligt igen, efter att han blivit avstängd som skolpräst. Nu följer Dagen upp detta med ytterligare en artikel om människor som begär att få bli borttagna från "bevara äktenskapet"-kampanjen, eftersom de är rädda för att inte få jobb...

Andra liknande tendenser har vi sett många av på sista tiden. Jag tycker det är otäckt. Stefan Gustavsson träffar mitt i prick för hur jag känner då han säger Men det börjar krypa sig på en känsla hos folk att man inte får tycka och tänka som man vill, och det är ju en farlig utveckling.

Man får tycka vad man vill, bara man inte har avvikande åsikter...

Jobbsökare vill inte stå på lista för äktenskapet
JO kritiserarprästavstängning

Kardinaler uppmanar påven att utropa en femte dogm om Maria

Fem kardinaler har i ett öppet brev uppmanat påven att utropa en femte dogm om Maria, som skulle fullända kyrkans lära om Maria.

Kardinalerna skriver i sitt brev (min fetmarkering):
Dear Brother Eminences and Excellencies:

In May 2005, we, as cardinal co-patrons, sponsored a Mariological symposium convened on the subject of the cooperation of the Blessed Virgin Mary in the work of human Redemption at the favored Fatima shrine in Portugal.

After extensive theological presentations delivered by a significant number of cardinals, bishops, and theologians, we concluded the symposium by enacting a votum to His Holiness, Pope Benedict XVI. The votum reads as follows:

Your Holiness, Benedict XVI,

In an effort to enhance the ecumenical mission of the Church, and to proclaim the Gospel of Jesus Christ in all its fullness, we, the undersigned cardinals and bishops who have convened in the favored Marian Shrine of Fatima (May 3-7, 2005), wish to express to you, Most Holy Father, our united hope and desire for the solemn papal definition of the doctrine of the Church regarding Mary Most Holy as the Spiritual Mother of all humanity, the Co-redemptrix with Jesus the Redeemer, Mediatrix of all graces with Jesus the one Mediator, and Advocate with Jesus Christ on behalf of the human race.

In a time of significant confusion amidst the many diverse ecclesial bodies of Christianity, and as well among non-Christian peoples concerning this Marian doctrine, we believe the time opportune for a solemn definition of clarification regarding the constant teaching of the Church concerning the Mother of the Redeemer and her unique cooperation (cf. Lumen Gentium, n. 61) in the work of Redemption, as well as her subsequent roles in the distribution of grace and intercession for the human family.

It is of great importance, Holy Father, that peoples of other religious traditions receive the clarification on the highest level of authentic doctrinal certainty that we can provide, that the Catholic Church essentially distinguishes between the sole role of Jesus Christ, divine and human Redeemer of the world, and the unique though secondary and dependent human participation of the Mother of Christ in the great work of Redemption.

Therefore, Your Holiness, with filial obedience and respect, we wish to present you with this votum of our solidarity of hope for the papal definition of the Immaculate Virgin Mother of God as the spiritual Mother of all peoples in her three maternal roles as Co-redemptrix, Mediatrix of all graces and Advocate, as the ultimate expression of doctrinal clarity at the service of our Christian and non-Christian brothers and sisters who are not in communion with Rome, and as well as for the greater understanding and appreciation of this revealed doctrine concerning the Mother of the Redeemer by the People of God at the outset of this third millennium of Christianity.

We thereby submit this votum accompanied by one possible formulation of the Marian doctrine which we, please God, pray may be solemnly defined by your Holiness:

Jesus Christ, the Redeemer of man, gave to humanity from the Cross his mother Mary to be the spiritual Mother of all peoples, the Co-redemptrix, who under and with her Son cooperated in the Redemption of all people; the Mediatrix of all graces, who as Mother brings us the gifts of eternal life; and the Advocate, who presents our prayers to her Son.


On June 7, 2006, our brother, Telesphore Cardinal Toppo, presented the above votum in Latin to His Holiness on behalf of all the cardinal and bishop participants at the 2005 Fatima Symposium, together with the published acta from the symposium. The Holy Father received the votum and the acta with an accentuated gratitude and his expressed intention to study carefully the acta.

We now write to you, brother cardinals and bishops, to inform you of this votum for the solemn definition of Our Lady as the Spiritual Mother of humanity and its essential roles, and respectfully request your own prayerful consideration regarding the possibility of adding your own esteemed assent to this votum to Our Holy Father. We have enclosed a copy of the original Latin votum for your examination and, if you felt so inspired by Our Lady, you would be free to sign and to forward it on to His Holiness.

Certainly, if it so pleased the Holy Father to proceed with this request, any final formation of the definition would in no manner be bound to the formulation of the enclosed votum, but rather left entirely to his unique charism as the Successor of Peter. It is also noteworthy that over the course of the past fifteen years, over 500 bishops have sent their request for this solemn definition to the Holy See, along with approximately 7 million petitions from the Catholic faithful worldwide.

We thank you for your prayerful consideration of this request on behalf of Our Lady, Mother of the Church and Queen of the Apostles. May she guide you in your discernment of this matter to the wisdom of Jesus Christ, our divine Redeemer, through the counsel of the Holy Spirit, all leading to the fulfillment of the perfect will of our Heavenly Father.

With cordial best wishes in Jesus and Mary,

Telesphore Cardinal Toppo, Archbishop of Ranchi, India; President of the Catholic Bishops' Conference of India; Luis Cardinal Aponte Martínez, Archbishop Emeritus of San Juan, Puerto Rico

Varkey Cardinal Vithayathil, Major Archbishop of Ernakulam-Angamaly, India
Riccardo Cardinal Vidal, Archbishop of Cebu, Philippines
Ernesto Cardinal Corrippio Ahumada, Primate Emeritus of Mexico

Cardinal Co-sponsors of the Fatima Symposium on Marian Coredemption
Jag kan ju spontant inse att det inte skulle göra samtalen med somliga av våra protestantiska vänner lättare om denna dogm proklamerades. Men frågan handlar egentligen inte om det utan om sanning. Frågan som Kyrkan har att ta ställning till är om det är sant och i så fall varför.

Många katoliker är redan övertygade om att detta är sant och bör proklameras som sant genom en dogm. I katekesen står följande om Maria:
968 Men hennes roll i förhållande till kyrkan och hela mänskligheten går ännu längre. ”Hon har på ett unikt sätt samverkat med Frälsarens verk i lydnad, tro, hopp och brinnande kärlek för att själarnas övernaturliga liv skulle återställas. Därför är hon en moder för oss när det gäller nåden och frälsningen.”[11] [494]

969 ”Detta Marias moderskap i nådesordningen började med det samtycke hon gav i tro vid bebådelsen och som hon tveklöst höll fast vid under korset. När hon upptogs till himlen lämnade hon inte sitt frälsande uppdrag. Det skall fortsätta utan avbrott till dess alla utvalda fullkomnats för evigt. Genom sin mångfaldiga förbön utverkar hon för oss den eviga frälsningens gåvor.... Därför åkallas den saliga Jungfrun som förespråkerska, beskyddarinna, hjälparinna och förmedlarinna.”[12] [149, 501; 1370]
Personligen tycker jag att det vore konsekvent av kyrkan att s a s löpa linan ut och även slå fast denna sanning. De som inte kan acceptera de dogmer som redan finns om Maria kommer inte kunna acceptera denna heller, men å andra sidan så är det väl rätt otänkbart att de skulle omvärdera sin syn på de redan proklamerade Mariadogmerna om Kyrkan lät bli att proklamera denna...

Sedan finns det andra skäl till varför påven borde allvarligt överväga att utropa denna dogm, och det hänger ihop med de löften som gavs åt bl a Ida Peerdeman från Amsterdam i uppenbarelser under mitten av förra seklet. I de uppenbarelserna så uppenbarades Maria som vår fru av alla folk (our lady of all nations). En av de saker som Ida uppenbarat för sig handlade just om den femte Mariadogmen:
Petition the Bishop of Rome, Pope John Paul II, for the dogma of the Coredemptrix, Mediatrix and Advocate under the title of the Lady of All Nations. (cf. May 10, 1953.) "This world can be saved only through the Church that holds this doctrine" (November 15, 1951). "Do fight and ask for this dogma: it is the crowning of your Lady" (April 4, 1954)! "Why do you not ask your Holy Father to pronounce the dogma the Lady demands?" (May 31, 1955) Over and over the Lady asks all of us to fight for this dogma, to pray for this dogma, to petition for this dogma!!! This is the work of the Communion of Saints here on earth, the Church, which includes the Holy Father, all bishops, priests and religious and all lay faithful. This directive from Our Mother is not just for one group of people but for all God's people. We are truly Our Mother's children and we must stand up for Our Mother and cooperate in this great effort. Together we must show Her how much we love Her! Sign the Petition which Our Mother gave us on May 10, 1953! (Our Ladys request)
Observera att detta INTE är samma rörelse som exkommunicerades förra året, även om namnet är förvillande likt... Den här uppenbarelsen är godkänd av den lokala biskopen i Amsterdam sedan mer än 10 år.

För den som är intresserad av att läsa mer om dogmen hänvisar jag till den här sidan som ger en längre utläggning om dogmen, dess bakgrund, syfte samt dess plats i trosläran.

En artikel (28 sidor) om The Immaculate Conception and the Co-Redemtrix av Mark Miravalle

ZENIT - Cardinals' Letter Promoting Marian Dogma
ZENIT - Cardinals Hoping for a 5th Marian Dogma
Catholic World News : Cardinals launch drive for new Marian dogma
Co-Redemptrix - Wikipedia, the free encyclopedia
Voxpopuli.org - Vox Populi Mariae Mediatrici - For information and promotion of the 5th Marian Dogma
Andra som bloggat om detta:
Sentire cum Ecclesia: "5th Marian Dogma"? Would this help?
Catholic Renewal: En femte dogm om Jungfru Maria på gång?

Technorati Tags: , , ,

länktips: nya bloggar och tystade präster

Som väl ingen kunnat undgå så har Johan, Johanna, Rudie och Kristina startat Konvertittbloggen och jag önskar dem lycka till. Det skall bli väldigt spännande att följa deras tankar på vägen till full gemenskap med Kyrkan.

Jag upptäckte också genom en kommentar hos Kristina att ytterligare en ny blogg dykt upp, nämligen GAUDIUM FIDEI författad av Peter Wiberg. Välkommen!

Sedan reflekterade jag kring en artikel i dagen om en präst som avstängts från att vara skolpräst eftersom han skrivit på Yngve Kallins prästupprop. JO fördömde avstängningen, och som svar på JOs utlåtande så svarar rektorn: Det känns inte bra att få ett sådant beslut att JO anser att jag kränkt yttrandefriheten, men samtidigt står jag fast vid mitt beslut. JO och jag gör olika tolkningar, Prästen, andra sidan, säger: Säg att det kommit någon ny lista, då hade jag nog inte skrivit på. Min lilla reflektion är att rektorn har uppnått sitt syfte att tysta oliktänkande... Hur mycket är det att verka för en demokratisk syn i skolan? Frågan borde väl vara om inte den obotfärdige rektorn borde stängas av istället ;)

Som vanligt så gäller axiomet: Tyck vad du vill, så länge du tycker som mig...
Ironiskt nog verkar denna inställning vara starkare ju mer liberal man är...

Allt gott!

måndagen den 11:e februari 2008

150 år sedan första uppenbarelsen i Lourdes

Idag är det på dagen 150 år sedan Maria uppenbarade sig för Bernadette Soubirous i den lilla sydfranska staden Lourdes, uppe bland bergen. Det är en av de mest kända uppenbarelserna och årligen kommer flera miljoner pilgrimer till Lourdes för att be och bada i (det iskalla) vattnet från källan.

Det finns flera böcker skrivna om händelsen. En av de mer kända är troligen Werfels Sången om Bernadette, som också finns i svartvit filmatisering från 1943, och som renderade huvudrollsinnehavaren Jennifer Jones hennes första och enda Oscar. Personligen tycker jag att filmen lämnar en del i övrigt att önska och är relativt dryg.

För den som vill se en mer autentisk och betydligt bättre film om händelserna i Lourdes kan jag i stället rekommendera filmen Bernadette (1988, endast med amerikanskt tal, åtminstone i vår version), som handlar om uppenbarelserna, samt The Passion of Bernadette (med både engelskt och franskt tal), som handlar om hennes liv efter uppenbarelserna.

Den nygjorda filmen om Bernadette är den som visas i Lourdes, och är i stort sett trogen vad som faktiskt hände, såvitt vi kunnat bedöma.

En av de saker som jag ogillar med filmatiseringen av Werfels bok, är att Maria visas på filmen. Det finns inget som är så otrovärdigt som när någon skall försöka se himmelsk ut... Det är för övrigt en av de tilltalande aspekterna av den nyinspelade filmen, just det att Maria INTE någon enda gång visas...

För mig betyder Lourdes mycket. Jag har varit där två gånger, och hoppas få komma tillbaka fler gånger!

Jag har skrivit om Lourdes förr, i En Kärlekssaga.

Allt gott!

Skriva dagbok är kul...

Varje år har vi på jobbet möjlighet att beställa kalendrar etc. Mina kolleger skojade med mig och beställde, mig ovetandes, en "Käre Gud"-kalender åt mig som dök upp i mitt fack strax innan jul.

Nu pryder den mitt skrivbord och för februari står det:

"Käre Gud!
Skriva dagbok är kul...
för du gör alla dagar olika."

Så sant...

lördagen den 9:e februari 2008

Anathema

Vi katoliker brukar ofta ställas till svars för att kyrkan förklarat folk anathema i olika sammanhang i historien. Det är befriande att då läsa The Concise Oxford Dictionary of the Christian Church's definition på anathema:
anathema. The word means ‘separated’ or ‘accursed’. In the OT it was used of ‘things devoted to God’, that is not for common use; later when applied to people it came to involve exclusion from the community and loss of goods. St Paul used it of separation from the Christian community. Anathematization, which became the regular procedure against heretics, was distinguished from excommunication; whereas the latter involved only exclusion from the sacraments and worship, the former was complete separation from the body of the faithful. The distinction gradually lost its meaning and since 1983 the term has had no official application in the penal code of the RC Church. (Källa: "anathema" The Concise Oxford Dictionary of the Christian Church. Ed. E. A. Livingstone. Oxford University Press, 2006. Oxford Reference Online. Oxford University Press. Hogskolan i Boras. 9 February 2008 <http://www.oxfordreference.com/views/ENTRY.html?subview=Main&entry=t95.e231>)

Med tanke på hur obotfärdiga syndare hanteras inom frikyrkligheten idag (enligt bl a Gustaf i kommentarer hos Monica) så måste ju slutsatsen bli att medan katolska kyrkan inte längre använder anathema, så gör istället frikyrkligheten det. Aningens ironisk eftersom de frikyrkliga ofta är blixtsnabba att anklaga oss för att förbanna dem som förklaras anathema...

Allt gott!

Technorati Tags:

fredagen den 8:e februari 2008

Länktips: Fira mässan Ad Orientem

Phil Lawler på Catholic World News skrev för ungefär en månad sedan en läsvärd reflektion kring bruket att fira mässan Ad Orientem, dvs prästerna är vända mot öster och altaret, tillsammans med hela den bedjande församlingen (alltså med ryggen vänd mot församlingen).

Jag tycker hans argument för flitigare användande av Ad Orientem är högst befogade. Jag tycker dessutom det är något oerhört vackert med tanken att hela den församlade kroppen är samstämmigt riktade i bön till Gud, inte som nu då man är riktad mot prästen. Samtidigt är det fantastiskt att vid förvandlingen kunna blicka upp mot hostian som förvandlas och kalken med vinet som förvandlas. De är de enda skälen som jag ser till varför det förhärskande bruket Versus Populum kan försvaras. Jag tycker också det borde vara önskvärt för prästen att vända sig bort från församlingen för att slippa distraheras och i stället kunna ägna all sin uppmärksamhet mot Den som är mässans centrum och mål. Det är hela kyrkan, Kristi kropp, som ber och som offrar sig, 'genom honom och med honom och i honom', i den helige Andes enhet, till Gud, Fadern (katolska kyrkans katekes §1553)

Läs Phils reflektion och kom gärna med egna reflektioner. Det är ju möjligt att inte alla tycker det skulle medföra en förbättring om Ad Orientem användes flitigare... Det vore intressant om ni ville dela med er av era egna synpunkter på Ad Orientem och Versus Populum

Catholic World News (CWN): The Forum: Ad orientem: the single most important reform

Dagen.se - "Det som händer är både främmande och nära"
Dagen.se - "Viktigast är att man blir förankrad i Gud"
Dagen.se - "Jag upplevde mer av Gud än jag anat"

tisdagen den 5:e februari 2008

Jungru Marie förblivande jungfrulighet

Haggaj tog i en kommentar upp en tråd som jag oavsiktligt startat på Aletheia, nämligen jungfru Marie förblivande jungfrulighet.
Haggaj skrev
Marias eviga jungfrulighet diskuterades tidigare på Aletheia. Jag skulle vilja framföra några argument för att det inte var troligt med någon jungfrulighet sedan Jesus var avlad.

Maria var trolovad (!) med Josef (Matt 1:18) han kallades också Marias man (!)(Matt 1:16). När Josef i en dröm fick se en ängel som sa åt honom att han skulle ta med sig barnet och hans mor och fly till Egypten, behövde han bara stiga upp (Matt 2:13), vilket tyder på att de sov under samma tak. Lukas kallar Maria och Josef för föräldrarna (Luk 2:17). När Josef och Maria var i Betlehem för att skattskriva sig så var tiden inne för henne att föda. Eftersom de inte fick plats i något härbärge tyder väl det mesta på att Josef fick handgripligt hjälpa till vid födseln. Kanske just därför han kunde kallas barnets förälder. Han hade knappast fått varit med vid förlossningen om Maria avsåg att bli evig jungfru. (Luk 2:6) Skulle sedan Jesus ha växt upp med en plastpappa som fick sova i gästrummet? Det blir så osannolikt att det inte är rimligt.

Jag tror att Maria och Josef hade ett gott samliv som tjänade som exempel för den uppväxande Jesus, som troligen (eller ganska säkert) inte hade egna erfarenheter. Hur skulle det annars ha sett ut? Blev Jesus helt frånkopplad från den viktigaste relationen i en människas liv i två generationer? Både genom sina "föräldrar" och genom sitt eget liv? Nej, troligen hade hans föräldrar ett exemplariskt förhållande, som gjorde pojken Jesus harmonisk i frågan. Hur skulle han annars ha varit så vis?

"Men jag säger er: den som ser på en kvinna med åtrå har redan i sitt hjärta brutit hennes äktenskap." (Matt 5:28)

Med en pappas som sovit i gästrummet hade väl inte ovanstående kommentar varit möjlig?

Eftersom detta inte är en ny fråga och ett ofta förekommande argument brukar vara att det talas om Jesu bröder, så väljer jag att svara med dels en genomgång av vilka jesu bröder var, kopierat från catholic encyclopedia och dels hänvisa till bl a protoevangeliet enligt Jakob, som beskriver Marias uppväxt och omständigheterna kring trolovningen. Det står en del om protoevangeliet i den citerade texten nedan (vilket också kan tjäna till delförklaring till varför protoevangeliet inte blivit del av kanon). CHURCH FATHERS: Protoevangelium of James

Av protoevangeliet framgår dock tydligt att Josef var gammal då de trolovades och inte önskade ta Maria som trolovad (kap 9). Hur troligt detta är vet jag inte, men om det stämmer att det var Jakob, "Jesu bror", som låg bakom texten så torde åtminstone texten vara någorlunda trovärdig. Hursomhelst kan den ge ökad insikt om vad man trodde ca 100 år efter jesu död, även om en del fantastiska element infogats.

Texten talar också om judiska seder kring jungfrudom som jag inte känner närmare till, men stora delar av texten kretsar kring detta. Om någon annan kan kasta ljus över detta fenomen vore det spännande!

En annan sak som också framgår tydligt är att Josef inte förväntades förlösa Maria (kap19), vilket Haggaj antar. Jag tror det är helt otänkbart att Josef skulle varit med vid förlossningen, oavsett om Maria tänkt sig förbli jungfru eller ej, det var så vitt jag förstått helt otänkbart att mannen skulle förlösa kvinnan i deras kultur vid den tiden.

Slutligen en viktig poäng som tas upp i den citerade texten nedan är att Maria frågar ängeln hur hon skall kunna få barn. Det hade hon knappast gjort om hon tänkt sig att leva med Josef. Då hade den naturliga reaktionen varit att hon trott att Josef skulle komma att bli barnets far.

Jag länkar också till en disputation mellan Jerome och Helvidius angående Marie förblivande jungfrulighet. Den citerade texten nedan baseras delvis på det som Jerome skrivit. CHURCH FATHERS: The Perpetual Virginity of Mary (Jerome)

CATHOLIC ENCYCLOPEDIA: The Brethren of the Lord
The Brethren of the Lord

A group of persons closely connected with the Saviour appears repeatedly in the New Testament under the designation "his brethren" or "the brethren of the Lord" (Matthew 12:46, 13:55; Mark 3:31-32, 6:3; Luke 8:19-20; John 2:12, 7:3-5; Acts 1:14; 1 Corinthians 9:5). Four such "brethren" are mentioned by name in the parallel texts of Matthew 13:55 and Mark 6:3 (where "sisters" are also referred to), namely, James (also mentioned Galatians 1:19), Joseph, or Joses, Simon, and Jude; the incidental manner in which these names are given, shows, however, that the list lays no claim to completeness.

Two questions in connexion with these "brethren" of the Lord have long been, and are still now more than ever, the subject of controversy: (1) The identity of James, Jude, and Simon; (2) the exact nature of the relationship between the Saviour and his "brethren".
(1) The identity of James, Jude and Simon

James is without doubt the Bishop of Jerusalem (Acts 12:17, 15:13, 21:18; Galatians 1:19; 2:9-12) and the author of the first Catholic Epistle. His identity with James the Less (Mark 15:40) and the Apostle James, the son of Alpheus (Matthew 10:3; Mark 3:18), although contested by many Protestant critics, may also be considered as certain. There is no reasonable doubt that in Galatians 1:19: "But other of the apostles [besides Cephas] I saw none, saving James the brother of the Lord", St. Paul represents James as a member of the Apostolic college. The purpose for which the statement is made, makes it clear that the "apostles" is to be taken strictly to designate the Twelve, and its truthfulness demands that the clause "saving James" be understood to mean, that in addition to Cephas, St. Paul saw another Apostle, "James the brother of the Lord" (cf. Acts 9:27). Besides, the prominence and authority of James among the Apostles (Acts 15:13; Galatians 2:9; in the latter text he is even named before Cephas) could have belonged only to one of their number. Now there were only two Apostles named James: James the son of Zebedee, and James the son of Alpheus (Matthew 10:3; Mark 3:18; Luke 6:16; Acts 1:13). The former is out of the question, since he was dead at the time of the events to which Acts 15:6 ssq., and Galatians 2:9-12 refer (cf. Acts 12:2). James "the brother of the Lord" is therefore one with James the son of Alpheus, and consequently with James the Less, the identity of these two being generally conceded. Again, on comparing John 19:25 with Matthew 27:56, and Mark 15:40 (cf. Mark 15:47; 16:1), we find that Mary of Cleophas, or more correctly Clopas (Klopas), the sister of Mary the Mother of Christ, is the same as Mary the mother of James the Less and of Joseph, or Joses. As married women are not distinguished by the addition of their father's name, Mary of Clopas must be the wife of Clopas, and not his daughter, as has been maintained. Moreover, the names of her sons and the order in which they are given, no doubt the order of seniority, warrant us in identifying these sons with James and Joseph, or Joses, the "brethren" of the Lord. The existence among the early followers of Christ of two sets of brothers having the same names in the order of age, is not likely, and cannot be assumed without proof. Once this identity is conceded, the conclusion cannot well be avoided that Clopas and Alpheus are one person, even if the two names are quite distinct. It is, however, highly probable, and commonly admitted, that Clopas and Alpheus are merely different transcriptions of the same Aramaic word Halphai. James and Joseph the "brethren" of the Lord are thus the sons of Alpheus.

Of Joseph nothing further is known. Jude is the writer of the last of the Catholic Epistles (Jude 1). He is with good reason identified by Catholic commentators with the "Judas Jacobi" ("Jude the brother of James" in the Douay Version) of Luke 6:16 and Acts 1:13, otherwise known as Thaddeus (Matthew 10:3; Mark 3:18). It is quite in accordance with Greek custom for a man to be distinguished by the addition of his brother's name instead of his father's, when the brother was better known. That such was the case with Jude is inferred from the title "the brother of James", by which he designates himself in his Epistle. About Simon nothing certain can be stated. He is identified by most commentators with the Symeon, or Simon, who, according to Hegesippus, was a son of Clopas, and succeeded James as Bishop of Jerusalem. Some identify him with the Apostle Simon the Cananean (Matthew 10:4; Mark 3:18) or the Zealot (Luke 6:15; Acts 1:13). The grouping together of James, Jude or Thaddeus, and Simon, after the other Apostles, Judas Iscariot excepted, in the lists of the Apostles, (Matthew 10:4-5; Mark 3:18; Luke 6:16; Acts 1:13) lends some probability to this view, as it seems to indicate some sort of connexion between the three. Be this as it may, it is certain that at least two of the "brethren" of Christ were among the Apostles. This is clearly implied in 1 Cor 9:5: "Have we not the power to carry about a woman, a sister, as well as the rest of the apostles, and the brethren of the Lord, and Cephas?" The mention of Cephas at the end indicates that St. Paul, after speaking of the Apostles in general, calls special attention to the more prominent ones, the "brethren" of the Lord and Cephas. The objection that no "brethren" of the Lord could have been members of the Apostolic college, because six months before Christ's death they did not believe in Him (John 7:3-5), rests on a misunderstanding of the text. His "brethren" believed in his miraculous power, and urged him to manifest it to the world. Their unbelief was therefore relative. It was not a want of belief in His Messiahship, but a false conception of it. They had not yet rid themselves of the Jewish idea of a Messiah who would be a temporal ruler. We meet with this idea among the Apostles as late as the day of the Ascension (Acts 1:6). In any case the expression "his brethren" does not necessarily include each and every "brother", whenever it occurs. This last remark also sufficiently answers the difficulty in Acts 1:13-14, where, it is said, a clear distinction is made between the Apostles and the "brethren" of the Lord.
(2) The exact nature of the relationship between the Saviour and his "brethren"

The texts cited at the beginning of this article show beyond a doubt that there existed a real and near kinship between Jesus and His "brethren". But as "brethren" (or "brother") is applied to step-brothers as well as to brothers by blood, and in Scriptural, and Semitic use generally, is often loosely extended to all near, or even distant, relatives (Genesis 13:8, 14:14-16; Leviticus 10:4; 1 Chronicles 15:5-10, 23:21-22), the word furnishes no certain indication of the exact nature of the relationship. Some ancient heretics, like Helvidius and the Antidicomarianites, maintained that the "brethren" of Jesus were His uterine brothers the sons of Joseph and Mary. This opinion has been revived in modern times, and is now adopted by most of the Protestant exegetes. On the orthodox side two views have long been current. The majority of the Greek Fathers and Greek writers, influenced, it seems, by the legendary tales of apocryphal gospels, considered the "brethren" of the Lord as sons of St. Joseph by a first marriage. The Latins, on the contrary, with few exceptions (St. Ambrose, St. Hilary, and St. Gregory of Tours among the Fathers), hold that they were the Lord's cousins. That they were not the sons of Joseph and Mary is proved by the following reasons, leaving out of consideration the great antiquity of the belief in the perpetual virginity of Mary. It is highly significant that throughout the New Testament Mary appears as the Mother of Jesus and of Jesus alone. This is the more remarkable as she is repeatedly mentioned in connexion with her supposed sons, and, in some cases at least, it would have been quite natural to call them her sons (cf. Matthew 12:46; Mark 3:31; Luke 8:19; Acts 1:14). Again, Mary's annual pilgrimage to Jerusalem (Luke 2:41) is quite incredible, except on the supposition that she bore no other children besides Jesus. Is it likely that she could have made the journey regularly, at a time when the burden of child-bearing and the care of an increasing number of small children (she would be the mother of at least four other sons and of several daughters, cf Matthew 13:56) would be pressing heavily upon her? A further proof is the fact that at His death Jesus recommended His mother to St. John. Is not His solicitude for her in His dying hour a sign that she would be left with no one whose duty it would be to care for her? And why recommend her to an outsider if she had other sons? Since there was no estrangement between Him and His "brethren", or between them and Mary, no plausible argument is confirmed by the words with which he recommends her: ide ho uios sou, with the article before uios (son); had there been others sons, ide uios sou, without the article, would have been the proper expression.

The decisive proof, however, is that the father and mother of at least two of these "brethren" are known to us. James and Joseph, or Joses, are, as we have seen, the sons of Alpheus, or Clopas, and of Mary, the sister of Mary the Mother of Jesus, and all agree that if these are not brothers of the Saviour, the others are not. This last argument disposes also of the theory that the "brethren" of the Lord were the sons of St. Joseph by a former marriage. They are then neither the brothers nor the step-brothers of the Lord. James, Joseph, and Jude are undoubtedly His cousins. If Simon is the same as the Symeon of Hegesippus, he also is a cousin, since this writer expressly states that he was the son of Clopas the uncle of the Lord, and the latter's cousin. But whether they were cousins on their father's or mother's side, whether cousins by blood or merely by marriage, cannot be determined with certainty. Mary of Clopas is indeed called the "sister" of the Blessed Virgin (John 19:25), but it is uncertain whether "sister" here means a true sister or a sister-in-law. Hegesippus calls Clopas the brother of St. Joseph. This would favour the view that Mary of Clopas was only the sister-in-law of the Blessed Virgin, unless it be true, as stated in the manuscripts of the Peshitta version, that Joseph and Clopas married sisters. The relationship of the other "brethren" may have been more distant than that of the above named four.

The chief objection against the Catholic position is taken from Matt 1:25: "He [Joseph] knew her not till she brought forth her firstborn son"; and from Luke 2:7: "And she brought forth her firstborn son". Hence, it is argued, Mary must have born other children. "Firstborn" (prototokos), however, does not necessarily connote that other children were born afterwards. This is evident from Luke 2:23, and Ex 13:2-12 (cf. Greek text) to which Luke refers. "Opening the womb" is there given as the equivalent of "firstborn" (prototokos). An only child was thus no less "firstborn" than the first of many. Neither do the words "he knew her not till she brought forth" imply, as St. Jerome proves conclusively against Helvidius from parallel examples, that he knew her afterwards. The meaning of both expressions becomes clear, if they are considered in connexion with the virginal birth related by the two Evangelists.


Perpetual virginity of Mary - Wikipedia, the free encyclopedia

Technorati Tags:

lördagen den 2:e februari 2008

Fortsatta tankar om ekumeniken och enheten

Det kom många spännande och intressanta kommentarer på inlägget riktat till Alethiea-gänget, som kanske var onödigt skarpt formulerat... Ber om ursäkt om jag sårat någon, det var inte min avsikt...

Sedan mina frågor till dem på Aletheia som ifrågasatte enhetssträvanden (vilket var hur jag uppfattade det som de skrev) har jag haft flera olika dialoger med både Dag och på Aletheia (på olika håll). Det har till största delen handlat om olika sätt att se på vad enhet är, samt vad urkristendom är.

Jag tänkte jag lite kort skulle redogöra för mitt skäl att invända mot att säga att man har enhet med alla kristna. Innan jag gör det vill jag inskärpa att jag definitivt kan känna enhet med andra kristna, men som jag strax skall redogöra för så betyder inte det att jag menar mig ha Enhet med dem alla. Jag är också medveten om att jag kanske använder ordet enhet annorlunda än andra människor. Om någon menar något mer, mindre eller helt annat med enhet än vad jag gör, så är det bara spännande att ta del av vad i lägger i begreppet.

För mig betyder enhet att man är ense, att man delar en grundläggande gemensam syn på vad som är och vad som inte är sant. Även om enheten utgår ifrån och bygger på relationer så kan man inte tala om enhet om det inte också finns ett gemensamt fundament för vad man är enad omkring. Därför anser jag t ex att det är en fundamental skillnad mellan ekumenik, enhetsträvanden mellan splittrade kristna, och interreligiös dialog, där man försöker få fördjupad förståelse för varandras tro. Vi kan nå enhet mellan kristna, men inte mellan religioner...

Kan jag verkligen sägas ha enhet med människor, visserligen goda och övertygade kristna, som anser att min kyrka inte är kristen och att ledaren för densamma är antikrist, att alla som tillhör henne är andligt förslavade? För mig är det en absurd idé att börja tala om Enhet med dessa människor. Jag kan be med dem, lova Gud med dem, söka sanningen med dem, men har jag Enhet med dem?

Som jag ser det finns det också en risk med att säga sig vara enad med alla kristna, nämligen den att man därmed suddar ut målet för ekumeniken. Om vi redan har enhet, vad finns det då att sträva efter? Är vi då inte redan där vi skall vara och kan vandra våra egna vägar, så länge vi gör det med vår bibel i handen? Säger man att man har enhet och samtidigt inte är överens om grundläggande frågor rörande vad man är enade omkring så är det för mig farligt nära hyckleri. Nu har jag säkert missförstått de som sagt så, men jag vill likväl tala om hur jag uppfattar det som de säger.

Jag tycker att den definition av enhet som ges på wikipedia är bra. Den innehåller sanningskriteriet men kräver inte komformism eller likformighet. Däremot förutsätts en viss samsyn iu strukturella frågor. Skall man uppnå verklig enhet kan inte frågor kring prästerskap och biskopar mm ignoeras eller exkluderas.
Ekumenik är strävan efter att uppnå enhet i tron på Kristus, en enhet som inte i sig förutsätter likriktning eller konformism, men som däremot räknar med en både dogmatisk och ämbetsmässig försoning mellan de nu splittrade kristna kyrkorna. Enheten skall vara synlig och i någon grad också strukturell.

Allt gott och en välsignad Herrens dag imorgon!


PS. vill tipsa om en kommentar som jag fann läsvärd hos Aletheia under inlägget om Pingtsrörelsen och urkristendomen
Dagen.se - "Det som händer är både främmande och nära"
Dagen.se - "Viktigast är att man blir förankrad i Gud"
Dagen.se - "Jag upplevde mer av Gud än jag anat"

En bekännelse...


Jag skall göra en bekännelse... Jag har läst alla Anne på Grönkulla-böckerna, inklusive de böcker som handlar om hennes barn. Jag har inte läst dem för någon annan, utan enbart för mitt eget höga nöjes skull. Jag är väldigt förtjust i karaktären Anne... Det var flera år sedan jag läste dem, men vi har ärvt min farmors samling med alla Anne-böckerna. Jag har inte läst om böckerna, än... Snart börjar mina barn bli så stora att det börjar bli tid att damma av farmors gamla klenoder.

Det finns tre filmer om Anne på Grönkulla och vi har sett de första två flera gånger. Den sista har vi endast sett en gång och jag önskar aldrig se om den... De första två filmerna är visserligen relativt olika böckerna vad gäller historien, men de har likväl lyckats fånga mycket av böckernas charm. I den sista filmen hade för det första skådespelaren förlorat all charm, och historien var helt frikopplad från böckerna och synnerligen ointressant.

Igårkväll såg vi om första delen av den första filmen om Anne på Grönkulla. Kanske är det jag som är lite tokig, men jag tycker den är väldigt underhållande, med många väldigt roliga repliker.

På något sätt så känns det som om man som man inte bör vara förtjust i böckerna och filmerna om Anne på Grönkulla, men det är jag! Barnsligt förtjust...

Allt gott!


fredagen den 1:e februari 2008

2 Thess 2:15

Jag tänkte jag skulle ta upp en fråga som återigen riktar sig främst till protestanter. Försök bortse ifrån att jag är katolik och svara istället utifrån era perspektiv, så får vi i så fall fråga om något är oklart.

I 2 Thess 2:15 skriver Paulus:
"Stå alltså fasta, bröder, och håll er till de läror som vi har fört vidare till er, muntligen eller i brev."

Vad innebär det att vi skall hålla oss till de läror som Paulus, Silvanus och Timotheos har fört vidare till oss, muntligen eller i brev? Vi kan kanske anta att de brev som åsyftas är första och andra brevet till thessalonikerna.
Men vad innebär det där med muntligen?
Hur skall detta tolkas?
Hur skall vi förhålla oss till det?
Var skall vi söka det som muntligen förts vidare?
Går det att finna och i så fall var?

Om ni kommer på egna frågor som detta bibelställe väcker så är ni välkomna att ställa dem själva...

Allt gott!