Måste vi försämra yttrandefriheten?

En artikel i dagen om ett par synnerligen oskyldiga reklamfilmer som väckt rabalder i USA hade med ett intressant och skrämmande citat. Sunsara Taylor, ateist och politisk aktivist som förra året ledde kampanjen "Bort med alla gudar", citeras ha sagt att "enda sättet att få verklig frihet i landet är att försämra yttrandefriheten."

Jag är rätt säker på att jag sett/hört liknande citat förr och jag tror vi kan vara helt säkra på att detta kommer sägas allt oftare i framtiden. Att det är en fundamental motsägelse, att verklig frihet skulle innebära och kräva ofrihet att tala fritt, tycks inte bekomma dem som vill tysta sina meningsmotståndare trots att de inte har sakargument som övertygar...

Snacka om primitivt, igen...

Denna gång är det Carina Hägg som i upprörda ordalag varnar för religiös extremism från grupper som inte delar hennes upplysta åsikter. I vetenskapens och demokratins namn förkastar hon alla som inte tycker som hon, utan vare sig vetenskapens eller demokratins stöd, eftersom vare sig vetenskapen eller demokratin är entydig i någon av de frågor som hon propagerar för...

Hon tycks anse det vara var mans skyldighet att gå emot sitt samvete om majoriteten tycks ge stöd för en samvetsvidrig ordning. Därmed ger hon stöd för alla de nazister som gick i det demokratiskt valda nazistpartiets ledband och lydde deras förordningar samt alla andra som på liknande sätt inte vågar sätta sig upp mot saker som de uppfattar som orättfärdigt i en demokrati.

Nej, du Carina, du övertygar inte... Tvärtom blir jag styrkt i min övertygelse om att demokratin nog har sina fördelar men framför allt också har sina stora brister. Att utifrån en demokratiargumtation hävda att man inte får följa sitt samvete gör mig direkt mörkrädd! En kall vindfläkt från 1984 och du sköna nya värld drar förbi...

"Barns och spädbarns rop har du gjort till en lovsång åt dig"

Skrivandet blir alltmer oregelbundet, märker jag, och det kanske är lika bra...

Men, jag vill skriva en fortsättning på ett inlägg som jag skrev för en tid sedan. Inlägget handlade om preventivmedel och jag avslutade då med att skriva "Jag har tänkt följa upp detta inlägg med minst ett till, där jag planerar att ta upp olika konsekvenser av att följa Kyrkan respektive följa världen i den här frågan, och vad det får för konsekvenser för vår relation till Gud." Om det blir exakt det som inlägget handlar om eller ej får ni avgöra.

Det vi måste fråga oss är inte i första hand hur vi som människor kan se på barn, utan vi måste försöka att se på barnen och attityden till att ta emot barn utifrån Guds perspektiv. Som jag ser det så är det två frågor som är väsentliga att begrunda och försöka att se utifrån Guds perspektiv.

1. Vad innebär mottagandet av ett barn, sett ur Guds perspektiv?
2. Vad innebär förhindrandet av ett barns tillblivelse, sett ur Guds perspektiv?

Som Ps 118:22/Matt 21:16 så vackert uttrycker saken så innebär varje barn en ny lovsångare. Varje ny människa är en människa som är skapad av Gud med ett huvudsakligt syfte, att i evighet ge Gud äran! Det är därför inte svårt att förstå värdet, för Gud, av att ta emot alla de barn Han ger oss.

Som någon kommenterade det förra inlägget: "Allt mänskligt liv är oersättligt och ämnat att ge Gud ära i all evighet i himlen. Så att hindra Gud från att skapa nytt liv är på ett sätt värre än att släcka liv eftersom man berövar Gud ära för all evighet..." Det är drastiskt, onekligen, men faktum är att ju mer jag begrundat detta, desto mer har jag varit benägen att hålla med.

Med denna insikt kommer många andra frågor onekligen i ett lite nytt ljus, åtminstone för mig. Det blir plötsligt uppenbart varför det är så viktigt för den lede att skjuta in sig på "den fria" sexualiteten och på förhindrandet av barn. Tänker man på saken ur hans perspektiv så blir det viktigare än abort. I det ena fallet förhindras en ny tillbedjares tillblivelse, vilket i evighet kommer göra himlen fattigare, medan i det andra fallet tjänar aborten främst syftet att leda den/de som bär ansvaret för aborten till förtappelse (även om det trots allt bara är ett steg i fel riktning och det fortfarande finns alla möjligheter för honom att förlora dessa själar till himlen genom omvändelse). Det aborterade barnet, däremot, kommer i evighet innebära ett nederlag för den lede, eftersom barnet kommer att ära Gud för sin tillblivelse...

Avslutningsvis måste jag konstatera att det så klart kan vara jobbigt och besvärligt att ta emot barn, inte minst i ett samhälle som vårt, som betraktar det som ett utfall av ocivilisation och bristande upplysning. Barn kräver allt av oss, och lite till. Som far till sex barn vet jag att det kan ta musten ur en, men jag ser inte det som ett problem. Nej, för mig är det en möjlighet! En möjlighet att tvingas att dras ur mitt ego och vända mig mot någon annan. Det är en skola i kärlek, som vi av Kärlek blivit bestämda till. När det är som tyngst och man frestas att tänka "nu orkar jag inte mer", då är det en tröst att veta det! Gud ger oss vad vi behöver och aldrig mer än vi klarar av, frågan är bara om vi är villiga att ta emot vad Gud vill ge oss.

Det som blir mer och mer uppenbart för mig är hur sanna dessa bibelord är:

Barn är en gåva från Herren,
livsfrukt är en lön.