Min vandring längs den smala stigen...

Johan mfl har tidigare berättat om hur de blev kristna eller kom att hamna där de är idag. Inspirerade av dem så tänkte jag göra sammalunda.

Jag är född katolik. Min mamma har polskt påbrå och är även hon född katolik. Hon kom till Sverige med sin syster och sin mormor vid fyra års ålder, efter att hennes far satts i fängelse, (troligen falskt) anklagad för att ha mördat sin fru/min mormor. Men det är en annan historia. Min farfar och min pappa konverterade till katolicismen när min pappa var ung.

Mina föräldrar var del av en karismatisk väckelse inom katolska kyrkan under 70-talet. I den andan flyttade de till Malmö för att gå med i Gemenskapen. Mina allra första minnen är från tiden då vi bodde på Rosengård i Malmö, innan vi flyttade till Kroksbäck där Gemenskapen kom att ha sitt huvudsakliga fäste. Tanken med Gemenskapen var, såvitt jag i efterhand förstått, att det skulle vara en ekumenisk karismatisk väckelserörelse. Det ekumeniska inslaget bestod i huvudsak av att olika protestantiska rörelser/kyrkor fanns representerade. Vår familj var de enda katolikerna.

Det finns nog få familjer i Sverige som det betts så intensivt för under en så lång tid att de skulle lämna sin felaktiga väg och istället slå in på den rätta, icke-katolska, vägen. Som liten uppfattade jag inte så mycket av detta, men i efterhand har jag förstått hur svårt det var för mina föräldrar att leva i detta sammanhang.

När jag gick i lågstadiet flyttade en grupp från Gemenskapen till Lund, och min familj flyttade med. I samband med det så gled mina föräldrar bort från den nya församling (som kom att kallas Ad Fontes) som uppstod, även om vi alltid haft nära kontakt med många av de gamla Gemenskapsfamiljerna. Eftersom min bästa vän gick till Ad Fontes följde jag ofta med. Under en period gick jag oftare till Ad Fontes än till den katolska mässan. Jag kände mig rätt kluven i min identitet som kristen och kunde inte riktigt förstå varför det fanns olika kyrkor/församlingar och varför de bar sig så olika åt när de bad till Gud.

När jag kom upp i konfirmationsåldern, vilket i katolska kyrkan inträffar vid ca 15-års ålder, tyckte jag inte att mina konfirmandledare kunde ge mig något tillfredsställande svar på varför jag borde konfirmera mig. En månad innan konfirmationen bestämde jag mig för att jag inte skulle konfirmera mig förrän jag fått ett tillfredsställande svar. Eftersom min Gudfar är katolsk präst och den nya katekesen precis kommit ut på Italienska så skulle han hålla en samtalsgrupp med utgångspunkt i den nya katekesen. Jag gick dit under 1 år och beslutade mig sedan för att jag fått det svar jag tidigare saknat och konfirmerade mig.

Under de år som följde kom jag att ifrågasätta i princip allt det som katolska kyrkan stod för. Delvis berodde det nog på att det var rätt obekvämt i mina kretsar att stå upp för katolska kyrkans lära. Det var lättare att vara reaktionär (som alla de KPML-Rare mfl som jag umgicks mycket med vid den tiden). Jag blev bland annat inbjuden till Revolutionär Kommunistisk Ungdoms möte för att berätta om min tro och svara på frågor. Men den reaktionära hållningen gjorde också att jag alltmer relativiserade min tro på vad som var sant. Under en tid var jag sågott som helt relativistisk i min inställning: Det som känns rätt är rätt... Jag betraktade mig dock hela tiden som kristen.

Efter studenten så åkte jag till Indien under ett antal månader. Först åkte jag runt i Indien och Nepal under drygt en månad. Under min vistelse i Katmandu, då mina vänner åkte upp i bergen för att vandra men jag beslutade mig för att åka tillbaka till Varanasi, så blev jag fast i Katmandu pga busstrejk, samtidigt som jag fick en fullständig magkollaps. Denna händelse betraktar jag som början på en vändpunkt bort från min relativism. Det var något i den situationen och den stress som jag upplevde som gjorde att jag kände mig fullständigt tillintetgjord. Jag minns hur jag gick längs gränderna i Katmandu och bad de delar av allhelgonalitanian som jag kunde komma ihåg. Så fort strejken upphörde tog jag en nattbuss genom Himalaya (vilket jag kan avråda från) tillbaka till Indien.

Efter att vi rest runt arbetade jag och en av mina reskamrater under ett par månader hos the Missionary Brothers of Charity i Chennai (då Madras) i Tamil Nadu. Den tiden hjälpte till att föra mig tillbaka till en mer genuin tro och bort från den relativism som jag bekänt mig till tidigare.

När jag kom hem så började jag läsa Historia och började också försöka få svar på alla de frågor som jag tidigare inte kunnat förlika mig med i katolsk lära. Under det kommande året lärde jag mig vilken enorm skatt som finns i katolska kyrkan och dess lära och vad betydelsefull Traditionen är för att nå insikt om Guds sanna väsen. Jag började bli intresserad av den kontemplativa bönen och den karmelitiska traditionen. Jag träffade också min fru under det året och hon var redan tredjeordenskarmelit. Under den här processen brukade jag först gå till den katolska mässan och sedan till Ad Fontes. Vi var ett par stycken som gjorde så, både katoliker och protestanter blandat. Vi brukade även besöka pingstkyrkans studentförening, liksom den katolska studentföreningen. Ledaren för pingstkyrkans studentförening brukade komma till Dominikanernas kapell och be med i tidebönerna med bröderna.

Vid 20 års ålder gifte vi oss och har sedan vandrat på den smala stigen tillsammans med stöd av den karmelitiska spiritualiteten. Nu, snart 10 år senare, har vi 5 barn och försöker stödja varandra i vandringen mot det himmelska Jerusalem...