Avbrottets teologi - Om inre och yttre frid

Min fru: "Hur skall man egentligen...", "Ge mig vatten"! ropar den ene, "Vad är det här?" säger den andre och pekar på något. Den relativa tystnaden återkommer efter en stund. "Hur skall man egentligen uppnå frid med allt d...", "Varför dog egentligen Bambis mamma?" säger en, "Jo därför att de skulle slippa ifrån problemet med att hon annars skulle stöta ifrån sig Bambi, vilket inte har så hög gullighetsfaktor". "Det där med friden, hur skall man uppnå frid inom sig när det ständigt är sådant l..." bakgrundslarmet har nu stigit så att det inte går att tala. "NÄ, NU FÅR NI VARA TYSTA"! säger jag HÖGT (jag skriker ju ALDRIG) och slår näven i bordet (aj). "Om ni vill säga något får ni räcka upp handen." Fyra händer åker upp på en gång, endast en hade egentligen något att säga. "Vad var det du försökte säga?". "Jo, Vad innebär det egentligen att ha frid när man lever i en småbarnsfamilj? Man har ju väldigt sällan någon frid runt omkring sig".

Så här går det rätt ofta till hemma hos oss när vi äter (och annars)... Våra barn (1½, <4*2,>5 & <8) är väldigt rara men de är barn... De är rätt ointresserade av våra samtal om abstrakta saker och vardagsangelägenheter. De vill har svar på mycket viktigare frågor!

Mina svärföräldrar (med 9 barn) myntade ett begrepp som vi (på min frus initiativ) har samtalat en del omkring under de senaste dagarna. Begreppet är "Avbrottets teologi" och handlar om den inre kontra den yttre friden. Egentligen har vi talat om den inre och yttre friden, utan en tanke på deras begrepp men sedan kom min fru ihåg detta begrepp och vi insåg att det var just detta vi talade om.

Jag tycker att det är en intressant fråga: Hur skall man ha frid inom sig när man sällan får uppleva någon yttre frid?
Vi känner många väldigt rara personer som är väldigt goda människor. De är oerhört fridfulla och man skulle kunna tro att de aldrig kan bringas ur sin fattning. Men av någon outgrundlig anledning blir de ofta rätt snabbt bragta ur fattning när de kommer på besök hos oss. De kan t o m börja skälla på barnen trots att det enda de gjort är att leka som de brukar... Dessa människor är vana vid den yttre friden och kan bibehålla den inre friden väl om de har yttre frid, men när den yttre friden försvinner klarar de inte av att bibehålla den inre friden heller. Nu skall genast tilläggas att jag inte är något föredöme på detta område, min fru möjligen men även hon tappar ibland fattningen. (En liten utvikning, lustigt nog så är det oftast när hon tappar fattningen som jag klarar av att bibehålla mitt lugn som bäst, och omvänt...).
Så frågan kvarstår hur skall man kunna bibehålla den inre friden och även sprida den omkring sig när man hela tiden blir avbruten? Moder Teresa sade "Let them eat you!", vilket på sätt och vis är precis vad det handlar om. Men som vanligt är det lättare sagt än gjort. Som vanligt är väl sannolikt enda vägen till framgång ett hårt och idogt arbete med sig själv genom övande av dygderna, främst tålamodet och ödmjukheten. Dessa två dygder är mina favoriter, inte för att de är de jag är bäst på utan för att man genom dem kan komma så långt.
"Tålamodet allt besegrar, den sig på Gud förlitar kan inget fattas. Allenast Gud är nog" säger en av systrarna som inledning på CD-skivan med lovsånger som karmelitnunnorna givit ut.
Någon av kyrkofäderna fick frågan vilka som var de tre viktigaste dygderna, han svarade: Ödmjukhet, ödmjukhet och ödmjukhet.
Genom att ständigt arbeta hårt med dessa dygder så tror jag att man, liksom Moder Teresa, kan uppnå den inre friden och bibehålla den även när man är omgiven av ständig ofrid. Ett gott exempel på detta finner man även i Maximilian Maria Kolbes martyrium i Auschwitz. Han bibehöll friden ända in i dödscellen och kunde även sprida den till sina medbröder, så till den milda grad att det hördes lovsång från deras cell istället för dödsklagan.
Det vi måste förstå är att det inte är vi som är centrum, utan Gud. Det är endast genom att vi blir mindre som Gud kan bli större. Hur skall då vi bli mindre? Genom att "let them eat you". Genom att "ge allt och att ge oss själva", som lilla Therese (Therese av Lisieux, Therese av Jesusbarnet etc kärt barn har många namn...) sade.
Det är endast om och när vi accepterar detta och genom dygd lyckas omsätta detta i praktiken som jag tror att vi kan uppnå den inre friden, och behålla den. Innan dess kan vi bara för kortare stunder uppnå den inre friden, om vi först lyckats uppnå yttre frid. Vi måste naturligtvis söka finna stunder då vi kan få vara i stillhet inför Gud, men låt oss främst sträva efter att uppnå den inre stillheten. Då kan det storma runt om oss och vi kan ändå vara stilla inför Gud.
I Kristus - med Maria