tisdag 11 september 2007

Avbrottets teologi - Om inre och yttre frid

Min fru: "Hur skall man egentligen...", "Ge mig vatten"! ropar den ene, "Vad är det här?" säger den andre och pekar på något. Den relativa tystnaden återkommer efter en stund. "Hur skall man egentligen uppnå frid med allt d...", "Varför dog egentligen Bambis mamma?" säger en, "Jo därför att de skulle slippa ifrån problemet med att hon annars skulle stöta ifrån sig Bambi, vilket inte har så hög gullighetsfaktor". "Det där med friden, hur skall man uppnå frid inom sig när det ständigt är sådant l..." bakgrundslarmet har nu stigit så att det inte går att tala. "NÄ, NU FÅR NI VARA TYSTA"! säger jag HÖGT (jag skriker ju ALDRIG) och slår näven i bordet (aj). "Om ni vill säga något får ni räcka upp handen." Fyra händer åker upp på en gång, endast en hade egentligen något att säga. "Vad var det du försökte säga?". "Jo, Vad innebär det egentligen att ha frid när man lever i en småbarnsfamilj? Man har ju väldigt sällan någon frid runt omkring sig".

Så här går det rätt ofta till hemma hos oss när vi äter (och annars)... Våra barn (1½, <4*2,>5 & <8) är väldigt rara men de är barn... De är rätt ointresserade av våra samtal om abstrakta saker och vardagsangelägenheter. De vill har svar på mycket viktigare frågor!

Mina svärföräldrar (med 9 barn) myntade ett begrepp som vi (på min frus initiativ) har samtalat en del omkring under de senaste dagarna. Begreppet är "Avbrottets teologi" och handlar om den inre kontra den yttre friden. Egentligen har vi talat om den inre och yttre friden, utan en tanke på deras begrepp men sedan kom min fru ihåg detta begrepp och vi insåg att det var just detta vi talade om.

Jag tycker att det är en intressant fråga: Hur skall man ha frid inom sig när man sällan får uppleva någon yttre frid?
Vi känner många väldigt rara personer som är väldigt goda människor. De är oerhört fridfulla och man skulle kunna tro att de aldrig kan bringas ur sin fattning. Men av någon outgrundlig anledning blir de ofta rätt snabbt bragta ur fattning när de kommer på besök hos oss. De kan t o m börja skälla på barnen trots att det enda de gjort är att leka som de brukar... Dessa människor är vana vid den yttre friden och kan bibehålla den inre friden väl om de har yttre frid, men när den yttre friden försvinner klarar de inte av att bibehålla den inre friden heller. Nu skall genast tilläggas att jag inte är något föredöme på detta område, min fru möjligen men även hon tappar ibland fattningen. (En liten utvikning, lustigt nog så är det oftast när hon tappar fattningen som jag klarar av att bibehålla mitt lugn som bäst, och omvänt...).
Så frågan kvarstår hur skall man kunna bibehålla den inre friden och även sprida den omkring sig när man hela tiden blir avbruten? Moder Teresa sade "Let them eat you!", vilket på sätt och vis är precis vad det handlar om. Men som vanligt är det lättare sagt än gjort. Som vanligt är väl sannolikt enda vägen till framgång ett hårt och idogt arbete med sig själv genom övande av dygderna, främst tålamodet och ödmjukheten. Dessa två dygder är mina favoriter, inte för att de är de jag är bäst på utan för att man genom dem kan komma så långt.
"Tålamodet allt besegrar, den sig på Gud förlitar kan inget fattas. Allenast Gud är nog" säger en av systrarna som inledning på CD-skivan med lovsånger som karmelitnunnorna givit ut.
Någon av kyrkofäderna fick frågan vilka som var de tre viktigaste dygderna, han svarade: Ödmjukhet, ödmjukhet och ödmjukhet.
Genom att ständigt arbeta hårt med dessa dygder så tror jag att man, liksom Moder Teresa, kan uppnå den inre friden och bibehålla den även när man är omgiven av ständig ofrid. Ett gott exempel på detta finner man även i Maximilian Maria Kolbes martyrium i
Auschwitz. Han bibehöll friden ända in i dödscellen och kunde även sprida den till sina medbröder, så till den milda grad att det hördes lovsång från deras cell istället för dödsklagan.
Det vi måste förstå är att det inte är vi som är centrum, utan Gud. Det är endast genom att vi blir mindre som Gud kan bli större. Hur skall då vi bli mindre? Genom att "let them eat you". Genom att "ge allt och att ge oss själva", som lilla Therese (Therese av
Lisieux, Therese av Jesusbarnet etc kärt barn har många namn...) sade.
Det är endast om och när vi accepterar detta och genom dygd lyckas omsätta detta i praktiken som jag tror att vi kan uppnå den inre friden, och behålla den. Innan dess kan vi bara för kortare stunder uppnå den inre friden, om vi först lyckats uppnå yttre frid. Vi måste naturligtvis söka finna stunder då vi kan få vara i stillhet inför Gud, men låt oss främst sträva efter att uppnå den inre stillheten. Då kan det storma runt om oss och vi kan ändå vara stilla inför Gud.
I Kristus - med Maria

45 kommentarer:

Helena sa...

Bra skrivet Tuve. Något som jag har slagits av är att det i meningen "let them eat you" finns ett döende. Ett döende från mig "jag". Bara en tanke.

D sa...

:-)

Fast ödmjukhet är en rätt knepig dygd att öva sig i... Jag menar, tålamod kan man träna, och med fullt av skrikande barn omkring sig så lär man upptäcka om man går framåt eller inte! Men ödmjukhet... Om man tror man gått framåt där, så är det ju rätt stor risk att man gjort motsatsen. Och ser man inte någon framgång så blir det rätt deprimerande att fortsätta anstränga sig.

Det är inte så många som kan säga som Thérèse, 'Jo, jag tror jag är ödmjuk', och faktiskt vara det också...

Lisieux stavas det f ö.

Annars är det väl Br Lorens en karmelit i din situation förväntas läsa? Fast jämfört med dig hade nog även han det ganska lugnt, misstänker jag. :-)

Bra uttryck: "avbrottet teologi".

Ja, där gav du ju den slutgiltiga bekräftelsen på mitt "ljus"... Nej, det lär du inte lyckas hålla hemligt så länge. En datavetare borde verkligen veta bättre än att lämna ut så mycket ledtrådar om han vill vara anonym! (Så jag tänker inte be om ursäkt om jag satt någon på spåren; med det yrket får du skylla dig själv...)

Jo, just det. Kan du vara snäll och öka storleken på bokstäverna ett steg. I nuläget är det oläsligt. och det är så tjatigt att behöva hålla på och göra det manuellt varenda gång.

Charlotte Therese sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Tuve sa...

@Helena: Välkommen till min blogg! Jo det är nog ett slags döende, det där med att själv bli mindre och låta Gud bli större innebär ju på sätt och vis just det. Särskilt tydligt blir det ju om man uttrycker det som moder Teresa...

@D: Det är onekligen en rätt rolig poäng du har vad gäller ödmjukheten. Men så som jag har förstått ödmjukhet så innebär sann ödmjukhet att man har en sann bild av sig själv. Dvs man har inte vare sig en överdrivet positiv eller överdrivet negativ självbild. Man är medveten om sina fel men också sina förtjänster och man kan stå för bägge delar. Men det är klart att det inte är det lättaste...
Jo Jag skall läsa (även) Broder Lorens då jag får en stund över. Listan på 'borde läsas' är tyvärr rätt lång...
Visst vet jag att den som vill kan spåra mig, men det är inte hela världen. Jag står för vad jag tror och tycker.

@Charlotte: Vi är kanske relativt nya, vi avlade våra eviga löften härom året. Men vi kommer inte på de ordinarie träffarna eftersom vi, vi har fått dispens eftersom vi bor långt borta och har svårt att komma ifrån pga barnen. Jag är inte helt övertygad om att det skulle blivit allmänt jubel om vi kommit till en reträtt med våra fem barn, alla under 8 år... Det finns en viss risk att det mer blivit som du beskriver ditt nya boende ;) Jag kan bara beklaga att det blev fel för dig, men kanske Gud ville lära dig att söka den inre snarare än den yttre friden...

Tuve sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Z sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Tuve sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Charlotte Therese sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Charlotte Therese sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Tuve sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Tuve sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
D sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Tuve sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Tuve sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Tuve sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Charlotte Therese sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Charlotte Therese sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Charlotte Therese sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Anonym sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Charlotte Therese sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Tuve sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Tuve sa...

bockfötter och bokstöd! Ibland går det väl snabbt...

Charlotte Therese sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Anonym sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Anonym sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Charlotte Therese sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Tuve sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Anonym sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
D sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Tuve sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Z sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Charlotte Therese sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Anonym sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Anonym sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Charlotte Therese sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
D sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
D sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Tuve sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Charlotte Therese sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
D sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Charlotte Therese sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Tuve sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Tuve sa...

Av skäl som framförts till mig privat och som jag godtagit (om än motvilligt) har jag valt att trots allt radera den dialog som förts här. Jag tycker personligen att det är fel att göra så men respekterar de argument som framförts.

Jag kommer dock att sammanfatta de viktigaste kommentarerna och slutsatserna i andra blogginlägg när tid ges.

Allt gott!
I Kristus - med Maria

Anonym sa...

Inser just hur väl det du skriver om att "lustigt nog så är det oftast när hon tappar fattningen som jag klarar av att bibehålla mitt lugn som bäst, och omvänt..." stämmer in på den debatt som pågår på olika håll. När jag håller på att gå i taket så försöker jag hålla tyst och hoppas på att ni andra skall komma med något klokt och välformulerat, och vanligtvis gör någon det. Möjligen är jag inte den enda som tänker på det viset.

D sa...

Det var alltså jag som just skrev.