Epifanieafton (kan man säga så?) är en bra dag...

Det var uppenbarligen ett tag sedan jag hade något att säga någon, åtminstone om man får tro att jag enbart säger något till någon via bloggen. Nu är det väl kanske inte riktigt så illa i verkligheten.

Faktum är att jag har upphört att ha ett krampaktigt behov av att i tid och otid göra något annat än vad jag borde. Huvudsakligen beror det på att jag är i det närmaste klar med min lic, även om jag ännu inte gått upp med den... Därmed sitter jag inte längre och frestas att skriva något på min eller andras bloggar istället för att försöka komma på vad jag egentligen vill ha sagt i licen... Det är med andra ord troligt att jag även fortsättningsvis kommer att skriva ganska infrekvent.

Sedan jag sist skrev har jag inte gjort något särskilt. Jag har firat Kristi födelse förstås, och Den Heliga Familjen, och alla menlösa barns dag, och Kristi omskärelse och Kristi namn och ... varit i San Diego och bl a tittat på en späckhuggarshow och beökt släkt i Milton (en liten stad utanför Madison) och förundrats över hur många människor som är "biiig" därborta... Om ni sett Wall-E så bör ni kunna visualisera hur en hel del människor ser ut där. Men det torde bara vara att ta några varv runt joggingbanan för att få fason på det hela ;) Det var rätt surrealistiskt att gå omkring bland palmer i San Diego och lyssna på "Jingle Bells" och dylikt... De tycktes ha ett krampaktigt behov av att försöka skapa någon form av julstämning, man kan fråga sig varför :)

Epifanieafton (vilket det är i dag, även om uttrycket känns lite udda) är en bra dag att ge ifrån mig ett livstecken... För den som vill veta hur det ser ut bakom vår lada kan jag rekommedera lite bilder som Helena tog på vår lilla fågeldamm bakom ladan häromdagen. Det är strålande vackert och därför mycket trevligare att titta ut dit än in till några bloggrannar (sorry)... ;)

Hoppas ni får ett (fortsatt) underbart 2009!

På återhörande!

Kedjebrev i bloggform...

Jag har blivit utmanad (Kristina & Minutz)...

Reglerna för utmaningen är följande:

"¤ Länka till den person som har utmanat dig (check)
¤ Glöm inte att lägga in dessa regler i inlägget (check)
¤ Berätta sju saker om dig själv (check), både alldagliga och oväntade (det låter jag dock vara osagt)
¤ Utmana sju personer i slutet av inlägget genom att nämna deras namn (check) och länka till deras sidor (check)
¤ Låt dessa personer få veta att de har blivit utmanade genom att lämna en kommentar på deras bloggar (check)"

Det är förstås en stor ära och allt det där... Samtidigt så får jag en flashback från barndomens kedjebrev, som framför allt mina föräldrar var skeptiska till. Så här i vuxen ålder kan jag konstatera att det var en rätt sund skepsis... Det var förstås utmärkt för Posten. "Skicka till 4 personer, när det har gått x antal led från dig kommer du att få x antal kr/brev etc" Det lät ju för bra för att vara sant... Easy money... Problemet var förstås att det var fler än jag som hade restriktiva och gammaldags föräldrar som vägrade se möjligheterna. Det gav i vart fall upphov till några kortlivade drömmar om omåttlig rikedom...

Om varje utmanad person i det här fallet skulle anta utmaningen (vilket vi väl får hoppas att inte alla gör) och samma person inte blir utmanad flera gånger skulle det innebära att alla bloggare i världen relativt snabbt skulle ha utmanats... Kanske någon känner sig hågad att räkna ut hur många led denna utmaning skulle behöva förmedlas om vi antar att det finns 1 000 000 000 bloggare i världen (vilket torde vara en grov överdrift)? Jag orkar inte just nu...

Om det undgått någon så har jag nu kommit att omfatta mina föräldrars skepsis till detta fenomen. Så frågan är hur man skall hantera en sådan här utmaning...
Strunta blankt i den? Knappast särskilt artigt...
Anta utmaningen och tvinga någon annan stackare att våndas som jag? Känns inte direkt som någon sann broderskärlek...
Göra allt utom skicka vidare utmaningen? Känns som en utmärkt kompromiss!

Alltså, jag gör allt utom de två sista punkterna.

- Jag är katolik (knappast oväntat) och jag har alltid varit det. Däremot hade jag några års revolterande under min ungdom som började avslutas i samband med att jag i Indien blev rekommenderad att läsa "The Holy Blodd and the Holy Grail". Boken fick med andra ord fullständigt omvänd verkan mot vad man kan förvänta sig att författarna ämnat på mig. Jag blev nyfiken på att ta reda på vad och varför Kyrkan lärde som den gjorde, vilket jag aldrig tidigare varit...

- Jag tycker det är roligt att programmera och behärskar ett antal programmeringsspråk hjälpligt. Tyvärr kan jag nog inte sägas vara någon stjärna på något av dem :(

- Jag har lyckats lura min omgivning att jag har ett närmast oändligt tålamod. I själva verket har jag väldigt kort stubin när det gäller trilskande små trollungar... Det är en av mina många skötesynder...

- Jag har vigt mitt liv i total konsekration till Jesus Kristus genom Maria, i Montforts anda. Jag är hennes slav genom min egen fria vilja.

- Jag är oroväckande nöjd med mig själv! Jag går hela tiden och väntar på att få reda på i vilket avseende jag bedragit mig själv :D

- Jag ogillar kedjebrev, vilket inte är något oväntat längre...

- Jag ägnar bloggandet för mycket tid. Jag skall därför inte skriva mer nu!

Allt gott!

Cyberbesök i verkligheten

I helgen materialiserades en cyberbekant och visade sig vara en mycket sympatisk ung man från Linköping.

Hilaron, eller David, utbad sig för en tid sedan om att få komma och besöka vår kyrka. Vi bjöd in honom och under den gångna helgen har han utgjort ett trevligt sällskap. Han gjorde succé bland både barn, vuxna och hunden. Möjligen gjorde inte vår ganska hispiga hund samma succé hos honom... Vi har haft många långa givande samtal om både tro och vardag. Det har visat sig att han påbörjat en liknande utbildnings som mig innan han insåg sin kallelse och skolade om sig, tydligen till visst förtret för hans gamla mattelärare, som menade att det var att kasta en begåvning i sjön ;)

Tyvärr kom jag på att vi inte tagit några bilder, så ni får fortsätta att själva skapa er en inre bild av hur vi ser ut...

Det verkar numera allt mer uppenbart att det bakom de många akronymer som kommentatorer och bloggare döljer sig bakom faktiskt gömmer sig levande varelser av kött och blod. Hittills har jag bara stött ihop med två rent fysiskt, men har talat med fler och känner personer som känner bloggare.

Ett exempel på en överraskning fick jag när en person från min kommun skickar en hälsning från Z... Jag har all respekt för honom, men låt mig säga att han är den sista personen i världen som jag hade förväntat mig skulle känna Z... Det visade sig att han försvarat rätten för katoliker att hemskola på ett diskussionsforum för ateister, varpå Z gissat att det kanske kunde finnas något samband... Onekligen lite komiskt...

Allt gott!

Skåning i exil

I morse satte jag på Peps Perssons Spår i bilen. Även om Peps står för mycket som jag absolut tar avstånd ifrån så gillar jag både hans avslappnade utstrålning och inte minst... hans dialekt :) En del av musiken är också tilltalande, även om han gjort en hel del halvtaskig progg med heltaskigt budskap också...

Som lantis så satt jag och diggade till hans Stabo... För att nu inte tala om Maskin nr 2. Känner man sig inte som en kugge i ett stort, icke människocentrerat, maskineri efter den låten så skulle man nog passa bra i A Brave New World...

Det är inte utan för utan att man känner patriotismen svälla i ådrorna... Patriotismen för östdanmark, naturligtvis :D

Allt gott!

“När blev du frälst om man får fråga? ”

Jag fick för en tid sedan frågan: “När blev du frälst om man får fråga? ”
Jag tycker det är en intressant fråga och som katolik så blev jag lite ställd. Jag svarade:

Jag vet inte exakt vad du menar med när jag blev frälst. Jag är född och uppvuxen katolik. Jag är också uppvuxen i karismatiska frireligiösa kretsar, vilket kanske är lite ovanligt… Efter gymnasiet upplevde jag en omvändelse från den relativism som jag bekänt mig till under tonåren. Du kan läsa en redogörelse för min “trosväg”, om du vill.

Om jag är frälst genom dopet så skedde det som spädbarn. Om jag är frälst genom tron, så får jag väl säga “Herre jag tror, hjälp min otro”… Själv tror jag att all nåd och frälsning kommer från Kristus, Huvudet, genom kyrkan som är hans kropp. Men för att bli frälst krävs tro och omvändelse. Och på samma sätt som jag behöver hjälp med tron måste jag ständigt omvända mig!

Enligt mitt sätt att se är vi frälsta först då vi lämnat jordelivet och mottagits av Gud. Däremot påbörjar vi vår frälsning under jordelivet. Utan att arbeta på vår frälsning under jordelivet är det högst tveksamt om vi kan bli frälsta i evighet.

Vår historia: Mord, självmord eller misstag?

Jag tänkte jag skulle börja skriva en ny serie inlägg om vår historia. Historien har mycket att lära oss, inte minst vår egna privata historia. När jag skriver "vår historia" menar jag därför historier om vår familjs olika släktingar (därav etiketten "Släkten är värst"). Det kommer väl bli en slags berättelser i anekdotform.

Det första jag tänkte skriva om är en historia som är väldigt nära mig. Den handlar om bakgrunden till hur det kom sig att min mor kom till Sverige som fyraåring med enbart sin mormor och sin syster. Det är återberättat så som jag nu minns historien, det är möjligt att jag förväxlat detaljer. Jag återberättar den version som min mor har kommit fram till troligen är den sanna versionen.

Min morfar gifte sig med min mormor när han var relativt gammal, medan min mormor var ung. Han var ungefär dubbelt så gammal som henne och snarare jämngammal med hennes mor, som var änka. Min mormors mor hade nog tyckt att han var mer lämplig för henne, och om jag förstått det rätt så höll hon inte den åsikten helt för sig själv. Min morfar arbetade mycket och var kanske inte helt klarsynt när det gällde hans frus känslor... Möjligen gick det även rykten om min morfar, som sägs ha sett väldigt bra ut och som hade många kvinnliga studenter. Hur det nu än var, så blev min mormor nedstämd och kände sig troligen rätt ensam.

Vid ett tillfälle så hade de ett samtal om hur hon kände det och de bestämde att de skulle ägna sig mer åt varandra och han lovade att vara hemma mer. De bestämde att de skulle inleda denna förändring med en helkväll enbart med varandra. Under den här kvällen så ringde telefonen och någon släkting bad om hjälp med något. Min morfar gav sig då av (!) och kom inte hem förrän efter midnatt.

När han kom hem var min mormor död.

De var båda forskare och behövde en del giftiga kemikalier till sina experiment, kemikalier som var svåra att få tag på i 50-talets kommunistiska Polen. Därför tog de alltid med sig kemikalierna hem och förvarade dem i sitt badrum tillsammans med sina mediciner. Min mormor hade ätit av dessa kemikalier.

Min morfar blev dömd för mord, troligen med min mormors mors goda minne. Hon hade troligen kontakter inom Partiet, och det var troligen också de som hjälpte henne att ta med sig sina barnbarn, min mor och moster, till Sverige, trots att hon inte hade vårdnaden om dem.

Efter några år i fängelse så fick min morfar resning och blev helt frikänd. Om han gjorde något för att få kontakt med sina två döttrar vet jag inte, men det var inte förrän min mor som vuxen tog kontakt med honom som de fick en kontakt. Min mor frågade då bl a min morfar om vad som verkligen hände. Sedan har hon även läst tidningar och den bok (böcker?) som har skrivits om fallet med min mormor och morfar. Tydligen var det ett rätt uppmärksammat fall i Polen...

Så frågan som kvarstår är, var det mord, självmord eller misstag?

Min mors teori om det hela är att det var självmord. Min mormor var som sagt själv forskare och visste vad det var för kemikalier. Möjligen kan hon ha misstagit sig i mörkret och tagit kemikalierna istället för t ex aspirin eller dylikt. Men liksom domstolen senare kom fram till att det inte var mord, så tror inte heller min mor att det var det. En sak som talar för självmord är att hon hade skrivit ett brev till en väninna och bett henne ta hand om barnen om något hände henne...

En starkt bidragande orsak till min mors övertygelse baserar sig på en händelse som inträffade då min morfar låg för döden. Min mor satt hos min morfar när han låg på sin dödsbädd och var i princip helt borta. Vid ett tillfälle vaknade han till och frågade min mor något i stil med "Vad var det egentligen som hände din mor?". Enligt min mor så kunde han i det skicket han då var i inte ha förställt sig (vad fanns det för övrigt för mening?).

Min mormors mor dog en vecka innan jag föddes. När jag var i åttaårsåldern följde jag med min mor till Polen och hälsade på min morfar, men jag minns inte mycket av honom. Jag minns mest att allt var grått och rätt sjabbigt... Det var den enda gången jag träffade min morfar. Följaktligen har jag aldrig haft någon kontakt med katolska släktingar som kunnat inspirera mig. Min far och farfar är konvertiter.

Jag tänkte senare att jag skall berätta om min mormors mors historia, liksom andra historier om min och min frus släktingar bakåt i tiden. Det är som en slags terapi att skriva ner och veta att man har det sparat...

Allt gott!

Jag är en tredjeordenskarmelit: och vad är då det?

Som jag redan avslöjat så är jag en tredjeordenskarmelit. Eftersom det inte är det mest välkända fenomen här i världen kan det kanske kräva en lite mer fördjupad utläggning (vilket ursprungligen beställdes av min bloggvän Daniel, men nu senast även av Rudie).

Låt mig börja med att berätta om karmelitorden och de olika grenarna inom orden innan jag fortsätter med att beskriva vad det innebär att leva som tredjeordenskarmelit. Texten om karmel ärhämtad från karmeliternas hemsida. Gå gärna till deras hemsida för att läsa än mer, detta jag tar upp är bara en del av det material som de presenterar.

KARMELITORDEN

Det var på berget Karmel som de första karmelitbröderna bodde som eremiter på 1100-talet. I Elias efterföljd och anda ville de stå inför den levande Gudens ansikte i ständig bön. Deras kyrka var invigd till jungfru Maria av Berget Karmel. Likt Jesu Moder begrundade de Guds ord i sitt hjärta, dag och natt. Karmelitorden är en av Katolska Kyrkans kontemplativa ordnar. Det förtroliga umgänget med Gud i bönen och i den Heliga Skrift är kärnpunkten i Karmels liv. Karmeliternas ordensregel är mycket kortfattad, huvudsakligen bestående av citat från Bibeln, och allt i den syftar hän mot det väsentliga för att nå fram till föreningen med Gud.

Den kvinnliga grenen av orden tillkom på 1400-talet. En reform genomfördes på 1500-talet av Teresa av Avila och Johannes av Korset, som bägge berikat Karmels spiritualitet med sina skrifter om det andliga livet och bönens väg till Gud. Teresas ordensgren är spridd över hela världen och räknar nu ca 800 kloster för nunnor och 500 för bröder. De kallas "De oskodda karmeliterna - ocd". Den helige Josef har en speciell plats i Karmel. Teresa av Avila placerade sina kloster under hans beskydd, som en väktare över det dolda livet i Gud och en bönens läromästare.

Karmelitorden i Sverige
Före reformationen fanns karmelitkloster i Helsingör, Landskrona, Saeby, Skaelskor, Sölvesborg, Varberg, Århus och Örebro. Sedan 1956 representeras orden på nytt i Sverige av karmelitsystrarna i Glumslöv och sedan 1967 också av Karmelitbröderna i Tågarp i Skåne. Systrarna lever sitt helt kontemplativa liv i klostrets avskildhet (klausur), medan bröderna jämte sitt böneliv i ensamhet även utövar själavård och driver ett reträtthem. Karmel i Sverige omfattar även en grupp gifta eller ogifta lekmän, Sekularorden, som lever i Ordens anda ute i samhället och står under Karmelitbrödernas andliga ledning. Vår Fru av Berget Karmels bröder och systrar samverkar både på det andliga och praktiska planet. I Sverige tar sig detta bl.a. uttryck i ett bokförlag som utger andlig, karmelitisk litteratur.

En av de mer kända karmeliterna i Sverige i dag får väl anses vara vår biskop Anders... Även Nunnan får väl numera anses vara en rätt välkänd representant för orden.

Vad innebär det då att vara en tredjeordenskarmelit? Man brukar dela in orden i tre olika delar. Dels den manliga, dels den kvinnliga och slutligen en lekmannagren. Det är denna lekmannagren som kallas för den tredje orden(-sgrenen). Ibland talar man också om sekularkarmeliter eller karmelittertierärer då man menar lekmannagrenen.

Det som är utmärkande för barfotakarmeliternas spiritualitet är den sk inre bönen eller kontemplationen. Nunnorna lever som eremiter i en kommunitet (läs gärna den längre utläggningen om nunnorna på hemsidan). Bröderna har en mer själasörjande roll utöver det kontemplativa livet.

Som lekmän tillhörande den tredje orden så lovar man att leva enligt ordens spiritualitet, för resten av livet. Det som är det helt centrala i spiritualiteten är den inre bönen som vi praktiserar dagligen. Vidare ber vi tideböner, går i mässan, mediterar (har andlig läsning) så ofta vi förmår, helst dagligen.

Jag har avlagt ett evigt löfte att tillhöra den tredje orden. Det löfte jag avgav lyder som följer:

Jag Tuve [fullt namn], driven av den helige Andes nåd och som svar på Guds kallelse, lovar uppriktigt det teresianska Karmels överordnade och er, mina bröder och systrar, att sträva efter den evangeliska fullkomligheten i enlighet med de evangeliska råden om kyskhet, fattigdom och lydnad och i saligprisningarnas anda, enligt levnadsregeln för de oskodda karmeliternas sekularorden. Detta mitt löfte som gäller för hela livet anförtror jag åt Jungfru Maria, Karmels Moder och Drottning.

Lyssna på ett smakprov på en skiva med nunnornas lovsånger här.

Allt gott och en välsignad helg!

Min vandring längs den smala stigen...

Johan mfl har tidigare berättat om hur de blev kristna eller kom att hamna där de är idag. Inspirerade av dem så tänkte jag göra sammalunda.

Jag är född katolik. Min mamma har polskt påbrå och är även hon född katolik. Hon kom till Sverige med sin syster och sin mormor vid fyra års ålder, efter att hennes far satts i fängelse, (troligen falskt) anklagad för att ha mördat sin fru/min mormor. Men det är en annan historia. Min farfar och min pappa konverterade till katolicismen när min pappa var ung.

Mina föräldrar var del av en karismatisk väckelse inom katolska kyrkan under 70-talet. I den andan flyttade de till Malmö för att gå med i Gemenskapen. Mina allra första minnen är från tiden då vi bodde på Rosengård i Malmö, innan vi flyttade till Kroksbäck där Gemenskapen kom att ha sitt huvudsakliga fäste. Tanken med Gemenskapen var, såvitt jag i efterhand förstått, att det skulle vara en ekumenisk karismatisk väckelserörelse. Det ekumeniska inslaget bestod i huvudsak av att olika protestantiska rörelser/kyrkor fanns representerade. Vår familj var de enda katolikerna.

Det finns nog få familjer i Sverige som det betts så intensivt för under en så lång tid att de skulle lämna sin felaktiga väg och istället slå in på den rätta, icke-katolska, vägen. Som liten uppfattade jag inte så mycket av detta, men i efterhand har jag förstått hur svårt det var för mina föräldrar att leva i detta sammanhang.

När jag gick i lågstadiet flyttade en grupp från Gemenskapen till Lund, och min familj flyttade med. I samband med det så gled mina föräldrar bort från den nya församling (som kom att kallas Ad Fontes) som uppstod, även om vi alltid haft nära kontakt med många av de gamla Gemenskapsfamiljerna. Eftersom min bästa vän gick till Ad Fontes följde jag ofta med. Under en period gick jag oftare till Ad Fontes än till den katolska mässan. Jag kände mig rätt kluven i min identitet som kristen och kunde inte riktigt förstå varför det fanns olika kyrkor/församlingar och varför de bar sig så olika åt när de bad till Gud.

När jag kom upp i konfirmationsåldern, vilket i katolska kyrkan inträffar vid ca 15-års ålder, tyckte jag inte att mina konfirmandledare kunde ge mig något tillfredsställande svar på varför jag borde konfirmera mig. En månad innan konfirmationen bestämde jag mig för att jag inte skulle konfirmera mig förrän jag fått ett tillfredsställande svar. Eftersom min Gudfar är katolsk präst och den nya katekesen precis kommit ut på Italienska så skulle han hålla en samtalsgrupp med utgångspunkt i den nya katekesen. Jag gick dit under 1 år och beslutade mig sedan för att jag fått det svar jag tidigare saknat och konfirmerade mig.

Under de år som följde kom jag att ifrågasätta i princip allt det som katolska kyrkan stod för. Delvis berodde det nog på att det var rätt obekvämt i mina kretsar att stå upp för katolska kyrkans lära. Det var lättare att vara reaktionär (som alla de KPML-Rare mfl som jag umgicks mycket med vid den tiden). Jag blev bland annat inbjuden till Revolutionär Kommunistisk Ungdoms möte för att berätta om min tro och svara på frågor. Men den reaktionära hållningen gjorde också att jag alltmer relativiserade min tro på vad som var sant. Under en tid var jag sågott som helt relativistisk i min inställning: Det som känns rätt är rätt... Jag betraktade mig dock hela tiden som kristen.

Efter studenten så åkte jag till Indien under ett antal månader. Först åkte jag runt i Indien och Nepal under drygt en månad. Under min vistelse i Katmandu, då mina vänner åkte upp i bergen för att vandra men jag beslutade mig för att åka tillbaka till Varanasi, så blev jag fast i Katmandu pga busstrejk, samtidigt som jag fick en fullständig magkollaps. Denna händelse betraktar jag som början på en vändpunkt bort från min relativism. Det var något i den situationen och den stress som jag upplevde som gjorde att jag kände mig fullständigt tillintetgjord. Jag minns hur jag gick längs gränderna i Katmandu och bad de delar av allhelgonalitanian som jag kunde komma ihåg. Så fort strejken upphörde tog jag en nattbuss genom Himalaya (vilket jag kan avråda från) tillbaka till Indien.

Efter att vi rest runt arbetade jag och en av mina reskamrater under ett par månader hos the Missionary Brothers of Charity i Chennai (då Madras) i Tamil Nadu. Den tiden hjälpte till att föra mig tillbaka till en mer genuin tro och bort från den relativism som jag bekänt mig till tidigare.

När jag kom hem så började jag läsa Historia och började också försöka få svar på alla de frågor som jag tidigare inte kunnat förlika mig med i katolsk lära. Under det kommande året lärde jag mig vilken enorm skatt som finns i katolska kyrkan och dess lära och vad betydelsefull Traditionen är för att nå insikt om Guds sanna väsen. Jag började bli intresserad av den kontemplativa bönen och den karmelitiska traditionen. Jag träffade också min fru under det året och hon var redan tredjeordenskarmelit. Under den här processen brukade jag först gå till den katolska mässan och sedan till Ad Fontes. Vi var ett par stycken som gjorde så, både katoliker och protestanter blandat. Vi brukade även besöka pingstkyrkans studentförening, liksom den katolska studentföreningen. Ledaren för pingstkyrkans studentförening brukade komma till Dominikanernas kapell och be med i tidebönerna med bröderna.

Vid 20 års ålder gifte vi oss och har sedan vandrat på den smala stigen tillsammans med stöd av den karmelitiska spiritualiteten. Nu, snart 10 år senare, har vi 5 barn och försöker stödja varandra i vandringen mot det himmelska Jerusalem...

En sann kärlekssaga - Om förtröstan

Jag känner ett par vars historia om deras möte är så fantastisk att jag har bett att få lov att berätta den, vilket jag fått tillstånd till.

Det är en berättelse om förtröstan, kärlek och tacksamhet.

Det var en gång en ung kvinna som hade väldigt bestämda åsikter om hur hennes blivande man skulle vara. Hon var så bestämd att hon skrev ner en önskelista med egenskaper som hennes blivande make skulle ha. Bland dessa egenskaper kan nämnas att han skulle vara född katolik men att han under sin ungdomstid skulle ha lämnat tron under en tid för att därmed möjliggöra att han skulle kunna komma tillbaka till tron genom en omvändelse. Han skulle även vara född och uppvuxen i Sverige. Vidare skulle han tycka om att klättra, ha ett visst utseende etc. Under ett par år stod det på listan att han skulle vara långhårig, men sedan ändrades det till att han skulle vara korthårig. Listan var lång och detaljerad, det fanns helt enkelt inte så mycket utrymme för Gud att plocka ihop någon, vem som helst, eftersom det med stor sannolikhet skulle leda till att någon punkt på listan inte skulle uppfyllas. Hennes farbror brukade bestämt hävda att "en sådan man finns inte"

Hennes bästa vän skulle inom kort lämna henne för resten av livet, det visste hon, och innan de skiljdes åkte de tillsammans på en pilgrimsresa genom europa. De besökte Lisieux, Never (där Bernadettes kropp finns), Lourdes och Garabandal.

I Lourdes gav hon ett löfte till Maria: "Om du skickar mig en man enligt min lista inom 1 (en) månad efter att jag kommer hem, så lovar jag att komma tillbaka hit på min smekmånad och köpa det största ljus jag kan hitta."

Ett par veckor senare åkte hon och hälsade på sin vän på den plats dit hon skulle komma att flytta och nu var på tillfälligt besök. I samband med detta besökte hon även sin syster som bodde i närheten.

Hennes syster hade en god vän, som var fd avfallen katolik, och som, enligt systern, uppfyllde alla de punkter som stod på listan. De möttes och samtalade en del men inget hände. De möttes ett par gånger till under den sommaren men den unga kvinnan satte sig på bakhasorna inför tanken att någon annan hade konstaterat att de passade ihop...

Hur det nu var så blev de slutligen tillsammans och förlovade sig den sommaren. När de hade gift sig sommaren därpå, begav de sig iväg på en pilgrimsresa till Lourdes för att tacka Maria för att hon framfört kvinnans bön. De köpte ett ljus, som kvinnan lovat. Ljuset visade sig väga lika mycket som hennes nyvigde make.

Kvinnan och mannen hade träffats inom en månad efter att kvinnan återvände hem och mannen uppfyllde alla de punkter som listan innehöll. Det var t o m så att på den tid då önskelistan krävde en långhårig man så hade den unge, då avfallne, katoliken ovanligt långt hår (nästan till midjan...), medan ungefär vid samma tid som listan ändrades så lät han klippa sig korthårig. Den skeptiske farbrodern höll ett tal på bröllopet där han tydligt redogjorde för det orimliga i det som hänt, samtidigt som han var den förste att erkänna det.

Detta är en sann historia. För mig är den en påminnelse om hur viktigt det är med förtröstan. Jag tänker ofta på det paret då jag ber: Jesu, ufam tobie (Jesus, jag förtröstar på dig) i enlighet med den uppenbarelse som Faustina hade.

Allt gott!
I Kristus - med Maria

Avbrottets teologi - Om inre och yttre frid

Min fru: "Hur skall man egentligen...", "Ge mig vatten"! ropar den ene, "Vad är det här?" säger den andre och pekar på något. Den relativa tystnaden återkommer efter en stund. "Hur skall man egentligen uppnå frid med allt d...", "Varför dog egentligen Bambis mamma?" säger en, "Jo därför att de skulle slippa ifrån problemet med att hon annars skulle stöta ifrån sig Bambi, vilket inte har så hög gullighetsfaktor". "Det där med friden, hur skall man uppnå frid inom sig när det ständigt är sådant l..." bakgrundslarmet har nu stigit så att det inte går att tala. "NÄ, NU FÅR NI VARA TYSTA"! säger jag HÖGT (jag skriker ju ALDRIG) och slår näven i bordet (aj). "Om ni vill säga något får ni räcka upp handen." Fyra händer åker upp på en gång, endast en hade egentligen något att säga. "Vad var det du försökte säga?". "Jo, Vad innebär det egentligen att ha frid när man lever i en småbarnsfamilj? Man har ju väldigt sällan någon frid runt omkring sig".

Så här går det rätt ofta till hemma hos oss när vi äter (och annars)... Våra barn (1½, <4*2,>5 & <8) är väldigt rara men de är barn... De är rätt ointresserade av våra samtal om abstrakta saker och vardagsangelägenheter. De vill har svar på mycket viktigare frågor!

Mina svärföräldrar (med 9 barn) myntade ett begrepp som vi (på min frus initiativ) har samtalat en del omkring under de senaste dagarna. Begreppet är "Avbrottets teologi" och handlar om den inre kontra den yttre friden. Egentligen har vi talat om den inre och yttre friden, utan en tanke på deras begrepp men sedan kom min fru ihåg detta begrepp och vi insåg att det var just detta vi talade om.

Jag tycker att det är en intressant fråga: Hur skall man ha frid inom sig när man sällan får uppleva någon yttre frid?
Vi känner många väldigt rara personer som är väldigt goda människor. De är oerhört fridfulla och man skulle kunna tro att de aldrig kan bringas ur sin fattning. Men av någon outgrundlig anledning blir de ofta rätt snabbt bragta ur fattning när de kommer på besök hos oss. De kan t o m börja skälla på barnen trots att det enda de gjort är att leka som de brukar... Dessa människor är vana vid den yttre friden och kan bibehålla den inre friden väl om de har yttre frid, men när den yttre friden försvinner klarar de inte av att bibehålla den inre friden heller. Nu skall genast tilläggas att jag inte är något föredöme på detta område, min fru möjligen men även hon tappar ibland fattningen. (En liten utvikning, lustigt nog så är det oftast när hon tappar fattningen som jag klarar av att bibehålla mitt lugn som bäst, och omvänt...).
Så frågan kvarstår hur skall man kunna bibehålla den inre friden och även sprida den omkring sig när man hela tiden blir avbruten? Moder Teresa sade "Let them eat you!", vilket på sätt och vis är precis vad det handlar om. Men som vanligt är det lättare sagt än gjort. Som vanligt är väl sannolikt enda vägen till framgång ett hårt och idogt arbete med sig själv genom övande av dygderna, främst tålamodet och ödmjukheten. Dessa två dygder är mina favoriter, inte för att de är de jag är bäst på utan för att man genom dem kan komma så långt.
"Tålamodet allt besegrar, den sig på Gud förlitar kan inget fattas. Allenast Gud är nog" säger en av systrarna som inledning på CD-skivan med lovsånger som karmelitnunnorna givit ut.
Någon av kyrkofäderna fick frågan vilka som var de tre viktigaste dygderna, han svarade: Ödmjukhet, ödmjukhet och ödmjukhet.
Genom att ständigt arbeta hårt med dessa dygder så tror jag att man, liksom Moder Teresa, kan uppnå den inre friden och bibehålla den även när man är omgiven av ständig ofrid. Ett gott exempel på detta finner man även i Maximilian Maria Kolbes martyrium i Auschwitz. Han bibehöll friden ända in i dödscellen och kunde även sprida den till sina medbröder, så till den milda grad att det hördes lovsång från deras cell istället för dödsklagan.
Det vi måste förstå är att det inte är vi som är centrum, utan Gud. Det är endast genom att vi blir mindre som Gud kan bli större. Hur skall då vi bli mindre? Genom att "let them eat you". Genom att "ge allt och att ge oss själva", som lilla Therese (Therese av Lisieux, Therese av Jesusbarnet etc kärt barn har många namn...) sade.
Det är endast om och när vi accepterar detta och genom dygd lyckas omsätta detta i praktiken som jag tror att vi kan uppnå den inre friden, och behålla den. Innan dess kan vi bara för kortare stunder uppnå den inre friden, om vi först lyckats uppnå yttre frid. Vi måste naturligtvis söka finna stunder då vi kan få vara i stillhet inför Gud, men låt oss främst sträva efter att uppnå den inre stillheten. Då kan det storma runt om oss och vi kan ändå vara stilla inför Gud.
I Kristus - med Maria

Namngivning

Då detta är det första inlägget i min blogg, så skall jag här kort beskriva vad som fick mig att börja blogga och hur jag valde namnet på bloggen.
Jag har sedan ett par dagar blivit medveten om en intressant och livlig dialog mellan främst katoliker och pingstvänner som försiggår på olika håll i bloggossfären. Denna dialog tycker jag är mycket intressant och mynnade bland annat ut i att jag ombads be denna bön tillsammans med Daniel:

Fader vår, som är i himmelen;

OM min uppfattning om Katolska kyrkan är felaktig, öppna mina ögon.

OM min uppfattning av Maria och helgonen är felaktig, öppna mina ögon.

OM NÅGOT, vad det vara må, i mitt liv är i strid med Din vilja och Ditt Ord, öppna mina ögon.

I Jesu Namn. Amen.

Jag är nu inne på fjärde dagen av min bönenovena med denna bön. Jag ber den för min egen skull, för Daniels skull och för alla kristnas skull. Jag tycker det är en väl formulerad bön och vill uppmuntra alla som är intresserade av sann enhet att be denna eller någon liknande bön för detta ändamål.

Vad gäller namnet på bloggen så har jag inspirerats av de två kvinnor som jag älskar allra mest, min fru och Jungfru Maria. Stella Maris betyder Havets stjärna och är ett av alla de namn som Maria har. Det är även namnet på det karmelitiska kloster som grundades på berget Karmel, där karmeliterna har sitt ursprung. Ave Maris Stella är även en gammal Mariahymn.

Vad gäller den andra kvinnan som inspirerat till namnet är det naturligtvis min fru. Hon heter, utöver sitt tilltalsnamn, Stella Maria. Min fru är en stor inspirationskälla för mig! Eftersom vi båda är sekulära tredjeordenskarmeliter så har namnet Stella Maris och karmel en stor plats i vår familj.

Allt gott!

I Kristus - med Maria