torsdag 16 oktober 2008

Om auktoriteten i Kyrkan

I diskussionen med Are som följde på mitt inlägg om hierarkier kom vi till slut fram till att kärnfrågan var huruvida Kristus gav apostlarna auktoritet och uppdrag att leda de första kristna, den nyfödda Kyrkan, genom sin tjänst och huruvida apostlarnas uppdrag, auktoritet och tjänst i så fall kunde förmedlas till apostlarnas efterträdare. Jag skall här försöka klargöra min syn.

Jag skall för enkelhets skull dela upp frågan i delfrågor:
  1. Fick apostlarna en särskild auktoritet från Kristus?
  2. Gav Kristus Petrus en särställning bland apostlarna?
  3. Förmedlades apostlarnas uppdrag, auktoritet och tjänst vidare till efterträdare?
För att inte hålla någon på halster så kan jag börja med att bekänna färg. Svaret på frågorna är ja, ja och ja, enligt mig.

Fick apostlarna en särskild auktoritet från Kristus?

Frågan bör preciseras mer, eftersom auktoriteten grundar sig i ett uppdrag som utförs genom tjänst. Frågan blir därför om Kristus gav apostlarna uppdraget att i tjänst leda Kristi Kyrka genom att med auktoritet avgöra och förkunna vad som är sant och rätt?

Vid början av sitt offentliga liv valde Jesus ut några män, tolv till antalet, för att vara tillsammans med honom och delta i hans sändning (jfr Mark 3:13-19). Han gav dem del av sin makt och myndighet ”och han sände ut dem för att förkunna Guds rike och göra sjuka friska” (Luk 9:2).
Samma kungavärdighet som min Fader har tilldelat mig tilldelar jag er. Ni skall få äta och dricka vid mitt bord i mitt rike, och ni skall sitta på troner och döma Israels tolv stammar (Luk 22:29-30).
Det grekiska ordet apóstolos betyder "sändebud". Motsvarande hebreiska ord användes om ombud med fullmakt att företräda annan person t.ex. i affärer. Ordet apostel förekommer med denna allmänna betydelse i Joh 13:16; 2 Kor 8:23; Fil 2:25 ("som ni sände"). I Heb 3:1 kallas Jesus apostel, dvs. Guds sändebud.

Gav Kristus Petrus en särställning bland apostlarna?

Hittills har jag huvudsakligen visat att Jesus ger apostlarna ett särskilt uppdrag och tjänst. Frågan om auktoriteten är lättast att besvara i samband med att jag tar itu med frågan om Petri särställning.

I tolvmannakollegiet har Simon Petrus den främsta platsen (jfr Mark 3:16; 9:2; Luk 24:34; 1 Kor 15:5). Jesus gav honom ett unikt uppdrag. Tack vare en uppenbarelse från Fadern hade Petrus bekänt: ”Du är Messias, den levande Gudens Son” (Matt 16:16). Vår Herre hade då förklarat för honom: ”Du är Petrus, Klippan, och på denna klippa skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den” (Matt 16:18). Kristus, ”den levande stenen” (jfr 1 Pet 2:4) försäkrar sin kyrka, byggd på Petrus, om segern över dödens makter. Petrus kommer på grund av den tro han har bekänt alltid att förbli kyrkans klippa, som aldrig kan skakas sönder. Han får uppdraget att bevara denna tro från varje vacklan och att styrka sina bröder i den (jfr Luk 22:32).

Jesus gav Petrus en särskild auktoritet: ”Jag skall ge dig nycklarna till himmelriket. Allt du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt du löser på jorden skall vara löst i himlen” (Matt 16:19). ”Nyckelmakten” betecknar auktoriteten att styra Guds hus, som är kyrkan. Jesus, den ”gode Herden” (Joh 10:11), bekräftar detta uppdrag efter sin uppståndelse: ”För mina lamm på bete” (Joh 21:15-17). Makten att ”binda och lösa” betecknar auktoriteten att avlösa från synd, att göra läromässiga avgöranden och att fatta disciplinära beslut i kyrkan. Jesus anförtrodde kyrkan denna auktoritet åt apostlarnas tjänst (jfr Matt 18:18) och särskilt åt Petrus tjänst. Han är den ende som Jesus uttryckligen anförtrodde himmelrikets nycklar.

Herren gjorde enbart Simon, som han gav namnet Petrus, till grundsten i sin kyrka. Han gav honom nycklarna, han satte honom till herde för hela sin hjord. Binde- och lösenyckeln som gavs åt Petrus gavs emellertid också åt det med sitt huvud förenade apostlakollegiet.

Denna Petrus och de andra apostlarnas herdeuppgift hör till kyrkans grundvalar.

Påskdagarnas händelser fick apostlarna – alldeles särskilt Petrus – att intensivt ägna sig åt att utforma den nya epok som tog sin början på påskdagens morgon. Som vittnen för den Uppståndne är och förblir de grundstenar för hans kyrka. Den första gemenskapen av troende bygger sin tro på verkliga människors vittnesbörd. De kristna känner till dem och till största delen lever de fortfarande bland dem. De som skulle ”vittna om uppståndelsen” är framför allt Petrus och de tolv, men inte enbart dessa: Paulus talar klart om de mer än femhundra personer som Jesus uppenbarade sig för vid ett och samma tillfälle, förutom för Jakob och alla apostlarna (jfr 1 Kor 15:4-8).

Det står utom allt tvivel att apostlarna med Petrus i spetsen fick ett unikt ämbete med en unik auktoritet av Kristus.

Förmedlades apostlarnas uppdrag, auktoritet och tjänst vidare till efterträdare?

För att kunna avgöra om apostlarnas unika uppdrag och auktoritet gavs vidare i Kyrkan är det värt att begrunda vad som hände i den nyfödda Kyrkan. Innan skärtorsdagen fanns det 12 apostlar. I samband med påsken reducerades antalet till 11 genom Judas.

Om man menar att apostlarna inte kunde ge vidare sitt uppdrag måste man anta att inte heller Judas plats kunde ersättas, eftersom det var till honom (och de övriga 11) som uppdraget givits, inte till någon annan. Vad vi ser i Apg är att Petrus, apostlakollegiets ledare, tar till orda och säger:
"Mina bröder, de ord i skriften skulle uppfyllas som den heliga anden lät David säga om Judas, han som blev vägvisare åt dem som grep Jesus. Han var en av oss och hade fått samma uppdrag som vi. Med lönen för sin ogärning köpte han sig en bit jord. Men där föll han framstupa, och buken sprack så att alla inälvorna rann ut. Det blev känt för alla i Jerusalem, och sedan kallades platsen på deras språk för Akeldamak, det vill säga Blodsåkern.

I Psaltaren står det: Må hans boplats läggas öde, ingen skall bo där, och: Må hans ämbete övergå till någon annan.

Därför måste nu någon av dem som var med oss under hela den tid då herren Jesus kom och gick ibland oss, från det att han döptes av Johannes fram till den dag då han blev upptagen från oss - någon av dem skall vittna tillsammans med oss om hans uppståndelse."

Två blev föreslagna, Josef Barsabbas, som kallades Justus, och Mattias.

Och man bad: "Herre, du som känner allas hjärtan, visa oss vilken av dessa båda du har utvalt till denna tjänst som apostel efter Judas, som övergav sin plats för att hamna där han hör hemma."

Så kastade de lott, och lotten föll på Mattias, och han upptogs som den tolfte bland apostlarna. (Apg 1:16-26)
Med Petri egna ord "Må hans ämbete övergå till någon annan" kan vi alltså sluta oss till att apostlarna menade att deras ämbete skulle föras vidare och övergå till ersättare efterhand som apostlarna dog. Det är uppenbart genom den bön man bad och sista meningen i texten att det var apostlaämbetet, med dess auktoritet, som förmedlades till Judas efterträdare.

Att anta att man efter denna första förmedling av apostlarnas tjänst skulle upphört och inte låtit övriga apostlars tjänster också förmedlas till ersättare finner jag inget stöd för i bibeln. Den som menar det måste verkligen kunna argumentera utifrån bibeln (eller traditionen, men de brukar inte erkänna traditionen) att så inte var fallet.

Det finns massivt stöd i Traditionen från de första århundradena att förfarandet som vi läst om ur Apg 1 fortsatte och att apostlarnas tjänst på så sätt förmedlades vidare till deras efterträdaret. Linus, Cletus och Clemens var de tre som i tur och ordning fick överta Petri plats i apostlakollegiet.

En sak man kan fråga sig är hur användningen av ordet apostel på andra än de tolv skall tolkas. Oftast syftar ordet i NT på Jesu tolv lärjungar, som han enligt Luk 6:13 själv kallade apostlar, eller på Paulus. Någon gång används det om andra missionärer eller kristna ledare: Barnabas (Apg 14:4, 14), Andronikos och Junias (Rom 16:7). Paulus försvarar ivrigt sin rätt att kallas apostel gentemot motståndare som tycks ha ansett beteckningen förbehållen de tolv; 1 Kor 9:1 ff. "Falska apostlar" nämns i 2 Kor 11:13; Upp 2:2. Har dessa som här kallas apostlar, primärt Paulus, utsetts på liknande sätt som Mattias, eller har benämningen använts i vidare betydelse? Jag vet inte svaret på frågan, inte heller har jag koll på vad Traditionen ger för antydningar här.

Är det någon fråga jag borde ställt men missat?
Borde jag formulerat frågorna på andra sätt och vad hade det i så fall fått för betydelse?
Har jag missat någon avgörande faktor i mina försök att besvara frågorna? På vilket sätt får det jag i så fall missat avgörande konsekvenser?

Allt gott!

18 kommentarer:

Johan Stenberg sa...

Bra sammanfattning!

Du borde ha en kategori med namnet "Best of" och lägga detta inlägget där.

Tuve sa...

Tack Johan!
Sch, säg det inte till någon, men jag har kopierat en hel del från en bra bok jag har. Den kallas visst katekesen ;) Jag tänkte att om jag skulle ange citat så skulle det få somliga att sätta upp garden i förtid ;)

Allt gott!

Steve sa...

I grunden är väl detta samma ämne som det Aletheia tagit upp, i flera omgångar, nämligen katolska kyrkan i relation till svenska protestanter.

Allmänna meningen på Aletheia tycks nu bli att bara de som är riktigt döpta, dvs som vuxna, baptistiskt, kan bli frälsta. Dvs komma till himlen.

Det måste väl betyda till exempel att alla kristna före 1500-talet, utom det lilla fåtal som döpts som vuxna i en missions-situation, trots sin tro och trots sin kyrkotillhörighet har dömts till evig förtappelse?

"Sitt ursprung fick anabaptismen hos Zwinglis lärjungar i Zürich", säger Wikipedia (Anabaptism). Där, kring Zürich, skulle vi alltså se de första riktiga kristna träda fram i ljuset...?

Tack och lov att jag fick lära mig kristen "teologi" genom C.S. Lewis! "Mere Christianity", det gemensamma arvet för alla stora kyrkor.

I den katolska kyrkan kan man få lära sig om bön. (Fader Stinissen, t.ex.) I den katolska kyrkan har det skett stora underverk. (Lourdes och Fatima, t.ex.) Kommer man in i Katolska domkyrkan ser man nästan alltid människor där som är försjunkna i bön. I den stora katolska kyrkan finns det en intellektuell spännvidd, från avancerade filosofer till människor som hjälper lumpgubbarna (typ Abbé Pierre). Och vart man än reser, nästan till vilket land som helst, så finns det katolska församlingar där.

Tur alltså att jag blev katolik. Deo gratias, Gud vare tack.

Simon sa...

Paulus räknas ju också till apostel, det måste väl innebära att de var 13?

Teija sa...

Mycket bra sammanfattning! Jag svarar också ja, ja och ja på dina frågor.

Tuve sa...

Steve
Jag känner samma tacksamhet som du!

Simon
Ja, det tyder ju på att den sändning och den auktoritet som apostlarna fått också ansågs kunna förmedlas till dem som inte varit med Jesus då han levde.

Allt gott!

Tuve sa...

Simon,
Jag har utifrån din fråga lagt till ett stycke på slutet där jag tar upp frågan om de som kallas apostlar utöver de tolv. Jag har inga svar på frågan, så om någon annan kan dela med sig av lite kunskap kring frågan så blir vi nog alla glada.

Allt gott!

Simon Wämmerfors sa...

Mina svar blir ja, ja och nja. Jag kan ha fel naturligtvis men inte lär väl ändå er katekes att t.ex. Matteus efterträdare har samma autoritet och unika ställning som sin föregångare? De tolv har ju just en alldeles unik och särskild roll i frälsningshistorien. Den Gudomliga uppenbarelsen slutar också med deras död. Uppenbarelseboken talar ju också om de tolvs unika ställning, där "Lammets tolv apostlars namn" är ristade i grundstenarna. Vi tror inte att Joseph Ratzingers namn hamnar här. Här är vi ju överrens, eller hur?

Just punkt 1 och 2 tillsammans ger att punkt 3 som den är uttryckt här ger märkliga konsekvenser om den fullföljs konsekvent. Om de tolvs ställning av helt unik, och om Petrus är den främste av dem, då kan man fråga sig vad som händer när Petrus dör (68-70 någongång väl?) och hans förste efterträdare tar vid. Vid samma tid finns det fortfarande åtminstone en apostel och evangelist vid liv, nämligen Johannes. Menar du att han nu är underställd någon utanför de tolv apostlarnas skara? Eller framförallt, menade någon vid den tiden att så skulle vara fallet?

Sedan kallar ju Herren apostlar och har så gjort genom historien, förmodligen både påvar och syföreningstanter, men de tolv har en ställning som inte är jämförbar med någon av dem.

Allt gott

Tuve sa...

SimonW
Tack för dina synpunkter. Jag menar nog ändå att frågan och svaret är korrekt. Om Petrus hade en särställning bland apostlar och nya apostlar kunde utses, så är det som jag ser det rimligt att anta att den som övertar Petrus plats också övertar hans särställning. Det innebär att Johannes fortsatt var en av dem med auktoritet (en apostel) och att han fortsatt inte var den som ledde apostlarna. Jag tror att alla de 500 som, enligt Paulus, såg Jesus, hade en särställning i den tidiga Kyrkan, men de hade inte apostlarnas auktoritet och ämbete.

"Eller framförallt, menade någon vid den tiden att så skulle vara fallet?" Tja, det är just det som är 10 000 kronors-frågan :)

Allt gott!

Simon Wämmerfors sa...

Jo, en 10000-kronorsfråga är det sannerligen! Samtidigt tänker jag att det inte borde vara stört omöjligt att titta på t.ex. den bevarade brevkommunikation som finns mellan de första församlingarna och hur dess föreståndare auktoriserar sig. Petrus är ju i sina brev mycket tydlig i att hans auktoritet ligger i att han är en av Kristi apostlar. Om hans personliga apostlaskap sedan överförs till näste man så borde ju det ta sig tydliga uttryck i hur denne uttrycker sig och hävdar auktoritet. Jag är egentligen inte det minsta insatt, men tittar jag i min stora kyrkohistoriska lunta i bokhyllan så verkar den mena att församlingsföreståndarna i den tidiga kyrkan (romförsamlingen inkluderad) sällan eller aldrig gör sådana anspråk. Clemens Romanus brev till Korintierna nämns som ett exempel där endast församlingen är undertecknare. Men det finns säkert någon boksprängd där ute som kan skingra tvivlen om detta.

Om jag förstår dig korrekt Tuve, så läser du de nämnda verserna i Uppenbarelsen i symbolisk mening, där de tolv namnen inte syftar på de tolv apostlarna personligen utan på deras ämbeten? Varje ämbete rymmer sedan hundratals och tusentals bärare genom historien. Således bär t.ex. Mattias Judas apostlaämbete. Finns det konsensus i den romersk katolska världen kring tanken att "Lammets apostlar" syftar på fler än de tolv? Jag har aldrig hört talas om det förut och därför är det litet förvånande, åtminstone för mig.

Samma sak för tanken att t.ex. aposteln Johannes skulle lyda under föreståndaren i Rom, Linus, under ett antal år. Med tanke på att Johannes också är den sista källan till uppenbarelse innan den tystnar förvånar det synsättet mig. Hur är det här? Finns det något katolskt konsensus kring apostlarnas auktoritet i förhållande till församlingsföreståndaren i t.ex. Rom?

En annan fråga: finns det några åsikter om vilka nu levande personer som i så fall innehar de andra apostlarnas ämbeten?

Allt gott

Tuve sa...

SimonW
Jag svara helt kort på din sista fråga nu.
"finns det några åsikter om vilka nu levande personer som i så fall innehar de andra apostlarnas ämbeten?"

Biskoparna...

Allt gott!

Steve sa...

Det är ju bara biskopar som kan viga en man till präst. Och utan präster dör kyrkan - det blir ingen kommunion (nattvard) mer, ingen sådan direkt gemenskap med Kristus. Alltså har biskoparna en helt livsviktig funktion i kyrkan.

Botens sakrament (bikten) är ju också en prästerlig uppgift.

Försöken däremot att se den enskilde biskopen som en pålitlig trons väktare och försvarare är mycket tveksamma. I USA, där förhållandena är så mycket större, ser man att det inte går. Nu blir hela stift totalt ruinerade, därför att biskopen där var för timid och feg för att ta itu med pederaster i prästkåren. Man ser också inför presidentvalet att det finns biskopar som helt blundar för sådant som abortfrågan.

Johannes sa...

Jag får bestämt slita mig en liten stund från jobbet. Tuves blogg är som vanligt alltför intressant...

Simon W skrev: "Petrus är ju i sina brev mycket tydlig i att hans auktoritet ligger i att han är en av Kristi apostlar. Om hans personliga apostlaskap sedan överförs till näste man så borde ju det ta sig tydliga uttryck i hur denne uttrycker sig och hävdar auktoritet. Jag är egentligen inte det minsta insatt, men tittar jag i min stora kyrkohistoriska lunta i bokhyllan så verkar den mena att församlingsföreståndarna i den tidiga kyrkan (romförsamlingen inkluderad) sällan eller aldrig gör sådana anspråk. Clemens Romanus brev till Korintierna nämns som ett exempel där endast församlingen är undertecknare. "

Några funderingar: Bitvis har nog detta att göra med att det i de första generationerna ännu var ganska allmänt känt vem som var lärjunge till vem osv.

Sedan ska man inte heller glömma att det först är när det uppkommer villoläror och splittringar som det på allvar blir viktigt att kunna hävda sin auktoritet. Att kunna visa papper på vem som har succession från vem osv. blir avgörande först när auktoriteten ifrågasätts.

Om jag har förstått rätt är Irenaeus av Lyon är väl den förste som anför just biskopssuccessionen som en garant för traderandet av den apostoliska tron. Gnostikerna, som gjorde anspråk på att ha tillgång till en hemlig Jesustradition, besatt ingen sådan succession och hade följaktligen heller ingen autentisk lärotradition.

Nedan följer ett citat ur engelska wikipedias artikel om Irenaeus:

"In his writing against the Gnostics, who claimed to possess a secret oral tradition from Jesus himself, Irenaeus maintained that the bishops in different cities are known as far back as the Apostles — and none of them was a Gnostic — and that the bishops provided the only safe guide to the interpretation of Scripture.[25] He emphasized the unique position of authority of the bishop of Rome, though in an obscure passage.[26][27]

With the lists of bishops to which Irenaeus referred, the later doctrine of the apostolic succession of the bishops could be linked.[28] This succession was important to establish a chain of custody for orthodoxy. Irenaeus' point when refuting the Gnostics was that all of the Apostolic churches had preserved the same traditions and teachings in many independent streams. It was the unanimous agreement between these many independent streams of transmission that proved the orthodox Faith, current in those churches, to be true.[29] Had any error crept in, the agreement would be immediately destroyed.[30] The Gnostics had no such succession, and no agreement amongst themselves."

Nordiskkatolsk sa...

1: ja
2: ja
3: ja

Simon Wämmerfors sa...

Hej

Tack Johannes för dina tankar. Som sagt så är jag själv alldeles för dåligt insatt för att egentligen kunna yttra mig om den allra tidigaste kyrkan och hur de olika biskoparna hävdade auktoritet. Men jag tänker att om t.ex Linus bokstavligen fick överta det apostoliska uppdrag som Jesus själv gav till t.ex. Petrus så borde det förstås ha gett ett massivt genljud i hela kristenheten vid den tiden. Det borde finnas att läsa om direkt från samtida källor. Och inte heller borde väl de kristna församlingarna ha varit förskonade från villoläror de första åren? Redan i Pauli brev får ju vissa sig en ordentlig släng av sleven.

Min bild har alltid varit att den apostoliska successionen i grunden har handlat om episkopatet med en stark betoning på ortodox tro helt i enlighet med den tro som apostlarna och kyrkan fått motta "en gång för alla" och att den episkopala linjen tillbaka till de 12 apostlarna har varit dess grundbult. Därför var det en överraskning för mig att höra om tanken på att det skulle ha varit Petri apostoliska kallelse som bokstavligt talas överfördes till Linus snarare än att Linus är efterträdare till Petri eventuella episkopat. Jag var också lite nyfiken på om det finns ett romersk katolskt konsensus kring detta och hur långt bak i tiden det sträcker sig.

Allt gott

Steve sa...

Boken "Evangelium enligt Rom" av James McCarthy har ju gett upphov till senaste tidens debatt om katolska kyrkan. Idag 20/10 har "Världen idag" på kultursidan en kritisk recension av Sture Lundqvist - "Utläggning om katolska kyrkans trossatser brister i trovärdighet". Den kommer förmodligen inte på nätet, utan icke-prenumeranten lär få gå till stadsbiblioteket (om det är lika välsorterat som det här i staden.)

Recensionen tar framför allt upp frågan om barndopet, och om nattvarden. "Utgångspunkten är inskränkt och sekteristisk, ungefär att alla kristna måste tro som jag om jag skulle vilja ha något med dem att göra."

Sture Lundqvist vet en hel del om det här. Han började som präst i Svenska kyrkan, var därefter pastor i trosrörelseförsamlingen i Leksand, och ska nu efter pensionen arbeta som präst i SvK igen. Detta enligt en tidigare artikel i tidningen.

Sedan kan man väl säga att "Evangelium enligt Rom" ändå försöker återge den katolska tron rätt ärligt. Det är i motargumentationen det brister. Ofta nog, t.ex. ifråga om nattvarden, blir det inga argument alls, vill jag hävda, utan bara ett enkelt konstaterande att "så här är det. Det är vi som har rätt."

Nordiskkatolsk sa...

Vel, alt kan virke sammen til det gode...

Andreas H sa...

Ja, det här var intressant! Vi borde då alltså, om Tuve har rätt, rimligen inte bara ha 1 person med apostolisk auktoritet (påven) utan även 11 andra (småpåvar eller biskopar). Att säga att biskopar i största allmänhet har apostolisk auktoritet låter ju besynnerligt - och visst har ni betydligt fler än 11 biskopar i katolska kyrkan? Vet ni vilka 11 det är som har apostolisk auktoritet (t.ex. S:t Johannes´ auktoritet)? Vore ju skoj att veta (kan det vara Anders Arborelius ;oD).

Annars gillar jag samtalstonen på denna tråd - både du Tuve och Simon erkänner på ett föredömligt sätt att frågan om apostolatet, och kanske då främst Mattias´ och Paulus´, inte är så där alldeles enkel att begripa.

Själv tycker jag att det ur ekumenisk synvinkel är djupt tragiskt att påven sedan 1878 lagt sej till med så kompromisslösa apostoliska anspråk (särskilt som det proklamerades en så dubiös dogm ett kvartssekel dessförinnan...). Det finns liksom inget att lärosamtala om, så länge påven aldrig kan ha haft fel i högtidligt proklamerade lärosatser. Taktiskt riktigt är det kanske - "protestanter" kryper till Rom i oanad mängd - men rent sakligt luktar det hybris i stora mått. (Den näst sista nydogmen kan slå hårt den dag ni får en påve som är lika galen som somliga under medeltiden var. Gud har inte skyddat romerska kyrkan från såna förut, och vi har inga löften om att han ska göra det i framtiden heller. Och snacka om orimlig maktposition en framtida påvlig knäppgök har (om 200 år typ) ifall han får lust att proklamera en ny skojig lära ;o).

Jag har själv t.ex. inga problem att diskutera huruvida Luther hade rätt i sitt utpekande av antikrist eller i sin tolkning av "klippan" (jag tror att Luther hade fel - om Jesus kallade Petrus "satan" när han sa nåt dumt måste han väl ha kunnat kalla honom "klippa" när han sa nåt bra ;o). Och jag skulle gärna återansluta mej till romerska kyrkan om jag bara slapp svära på att Maria är syndfri från sin avlelse och påven ofelbar ex cathedra. Inget av detta tror jag på, så är det bara, och kan därför inte bli romersk katolik hur gärna jag än skulle vilja. Sorry!