90. JÄMLIKHET ÄR LIKHET

INVÄNDNING: Enligt Gal 3:28 finns ingen skillnad mellan män och kvinnor.
SVAR: Att det finns en skillnad mellan manligt och kvinnligt är något som Skriften klart lär, se 1 Mos 2:18-23 och 1 Kor 11:3-10. Gal 3 kan inte användas som ett argument för transsexualitet, då kön är alltså inte enbart en social konstruktion som ska överskridas och ignoreras. Vidare avspeglas könsskillnader i hela mänskligheten och hela den universella kristna, judiska (och muslimska) traditionen. Rödvinsvänstern - inkluderat svenska teologer - som bestämmer debattklimatet i Sverige kan inte urskilja att den kristna tron både ser olikhet mellan könen och att de är fullständigt jämlika. Därmed har debatten om olikhet mellan könsrollerna blivit jämställdhetsdebatt. T.ex. lutherdomen i Sverige har böjt sig för folkets vilja och kommer att vika sig här igen i liknande frågor. Den ”andliga kommunismen” sprider sig som en löpeld, vilket gör att svensk kristenhet också blivit starkt förnekande till att mannen har en egen unik roll – liksom kvinnan – både i äktenskapet och i kristna sammanhang. Därmed förträngs den olikhet som finns mellan könen i Sverige. Manligt och kvinnligt får alltmer förvridna värde, i vår ”genomfeministiserade” kultur. I Sverige ska kvinnor bli män och män bli kvinnor, men enligt min mening så är i alla fall kvinnor alldeles för bra för att bli manliga. För att inte riskera att få alla ”rödstrumpefeminister” på mig, vill jag bara säga att jag - som man - inte är emot matlagning, städning, diskning eller s.k. ”kvinnosysslor”. Det är för mig en självklarhet att man och kvinna delar sysslorna hemma, men kvinnor och män har olika intresse och ÄR OLIKA och då bör också fördelningen utgå från dessa fakta. Jag kommer aldrig att kunna lära mig alla släktingars namn och födelsedatum, bl.a. därför att jag till viss del är relationsmässigt inkompetent och min fru kommer nog inte att bli mig överlägsen, inom matematiskt, logiskt och abstrakt tänkande. Dessa olikheter är nog kvinnor mest glada över, för abstraktion är tråkigt och relationer är mer relevant. Men olika är vi och olika förblir vi och olikhet behövs och berikar, framför allt de könsliga. Att se dessa könsliga olikheter som någonting positivt är en enorm utmaning för svenskt kristenhet. Det är en stor gåva att se att män och kvinnor inte är lika och att vi inte behöver vara identiska och att vi kompletterar varandra och att världen är roligare med riktiga kvinnor och riktiga män, också i vår lilla kristna ankdamm. I vårt land är en av de grövsta ”synderna” att uttrycka att det finns olikhet mellan könen. Men Gud är Gud och könen är olika och t.ex. den bibliska principen om att mannen är huvudet, se 1 Kor 11:3; ”...veta att Kristus är varje mans huvud, att mannen är kvinnans huvud och att Gud är Kristi huvud.”, är teologiskt baserat på Faderns primat över Sonen (och Anden). Dessa tre gudomliga personer är lika i sitt väsen. Därmed går det även teologiskt att hävda att olikheter, inte automatiskt ger ojämlikhet. Alla tre gudomliga personer har samma värde, men Fadern har primatet. Könen är på samma sätt olika och jämställda, precis som de gudomliga personerna. Att förneka detta i liv och lära är motsatt hela traditionen och indikationerna i Bibeln. Likriktning är ”uppfunnen” av personer som har dålig fantasi, typ feminister, djävulen och tyvärr också kristna ledare. Gud skapar alltid olikhet och originalitet, även i Kyrkan. Varför skulle inte Gud älska mångfald, om HAN ÄR mångfald i sitt väsen?

36. PRÄSTJÄMLIKHET

INVÄNDNING: Kvinnor kan vara minst lika bra ämbetsbärare som män. Dessutom behövs de om Kyrkan inte ska ha en extrem prästbrist.
SVAR: Kvinnor är bra - säkert också som präster - men majoriteten av världens kristna har inordnat sig för den klassiska tron att Kristi tolv manliga apostlar har betydelse. Prästinnor fanns på Jesu tid - inte minst i hedendomen - och Jesus var revolutionär nog att bryta manliga mönster, dock var alla Kristi apostlar män. Prästinnefrågan är kanske inte i första hand en dogmfråga1, men väl praxis av betydelse. Att råda bot på prästbrist genom att viga prästinnor vore högst oklokt. ”Prästinnor” står i motsats till den universella judiska, muslimska och kristna traditionen. Både katolsk, ortodox, och även protestantisk kristenhet har fram tills 1940-talet enbart haft ”manligt prästerskap”. Prästinnor står också i bjärt kontrast till Skriftens tydliga utsagor i t.ex. Matt 10:1-4; 1 Kor 14:34ff; 1 Tim 2:11ff; 3:1-12 och Tit 1:6.2 Men detta ämne är så infekterat i svenskt klimat att en stor del av svensk kyrklighet är förlamad, bara p.g.a. denna fråga. Det sätt som denna fråga har sköts är väl skäl nog att fundera över vad för makter som styr.3 Västliga och östliga Kyrkor har följt en helt annan linje; alltså den enhetliga traditionen att ge prästämbetet endast till män enligt Kristi förebild. Kan du fortfarande vara förespråkare av ett kvinnligt prästämbete efter att du läst Paulus VI:s utmärkta skrivelse; Angående frågan om kvinnors tillträde till prästämbetet (”Inter insigniores”)?

1 Läroämbetet ser förmodligen ingen verklig ”dogmatisk skillnad” mellan lutherska präster eller prästinnor. Båda har teologiska frågetecken när det gäller de kyrkliga vigningarnas giltighet. Däremot blir prästinnor mycket tragiskt för det ekumeniska arbetet. Paulus VI varnade anglikanska kyrkan 1976 för införandet av kvinnliga prästvigningar, dels genom brev och dels genom dokumentet ”Inter insigniores”. Johannes Paulus II avgjorde slutgiltigt frågan 1994 med ”Ordiatio sacerdotalis”.
2 Se också ”den ännu ortodoxe” TERTULLIANUS, år 200 i De Praescriptione haereticum 41:5ff (J300) och år 206 i De virginibus velandis 9.
3 Om någon orkar läsa vidare i denna svenska teologiska sorgedal, rekommenderas HECTOR, Inte oordningens Gud; SANDAHL, Kyrklig splittring och HAUKE, ”Women in the priesthood”. I Sverige har feminismen verkligen lyckats styra lutherdomen ner i ett dike, som jag undrar om hon någonsin kan ta sig upp ifrån. Men vem vet, ”Allahu Akbar” (= Gud är till och med större än feministdrevet).

Behovet av Traditionen belyst med ett aktuellt exempel: Om Sola Scriptura

Jag skrev härom dagen ett inlägg där jag försökte klargöra vad kyrkan har sagt i frågan om kvinnliga präster.

Det var en aspekt av den frågan som jag finner oerhört intressant och som jag vill använda mig av för att belysa hur kyrkan arbetar. Detta inlägg är inte primärt ett inlägg om kvinnliga präster utan jag vill med det exemplet försöka klargöra varför Sola Scriptura inte räcker.

När frågan om kvinnliga präster väcktes i modern tid så gav påven CDF (troskongregationen) i uppdrag att utreda frågan ur alla olika perspektiv. CDF gav då bibelkommissionen i uppdrag att grundligt gå igenom hela bibeln och undersöka vad bibeln har att säga om saken. Uppdraget formulerades som följer:

The Pontifical Biblical Commission was asked to study the role of women in the Bible in the course of research being carried out to determine the place that can be given to women today in the church.

The question for which an answer is especially sought is whether or not women can be ordained to the priestly ministry (especially as ministers of the eucharist and as leaders of the Christian community).

Som man kan förvänta sig så går bibelkommissionen grundligt igenom hela bibeln och finner att endast män kom på fråga för ämbetet men att det inte finns något som uttryckligen förbjuder kvinnliga präster. Rapportens slutsats är:

It does not seem that the New Testament by itself alone will permit us to settle in a clear way and once and for all the problem of the possible accession of women to the presbyterate.

En majoritet av dem som arbetade med rapporten tycks ha varit förespråkare av kvinnliga präster och frågade därför kyrkan om hon, trots allt, inte bör kunna viga kvinnor utan att gå emot Kristi intentioner.

Därmed uppstår den fundamentala frågan: Om inte enbart bibeln på ett tydligt sätt och en gång för alla kan ge ett svar, vart skall vi då vända oss för att få svar?

Det är i det här läget som det blir uppenbart varför Sola Scriptura inte räcker. Om inte bibeln kan ge oss ett tydligt svar en gång för alla, så måste vi söka svaret utanför bibeln. För kyrkan är detta inget konstigt, och svaret söks i Traditionen.

Det finns flera saker i den här utredningen som är intressanta att belysa. Det jag tänker lyfta fram just nu är hur försiktig kyrkan är med att dra slutsatser. Trots att det i bibeln uppenbarligen endast är män som kommer i fråga för vigning, vilket skulle kunna ses som en tydlig indikator för hur kyrkan måste agera för att vara trogen Kristi uppdrag, så nöjer hon sig inte med det utan fortsätter sin efterforskning och försöker se hur detta faktum har tolkats av de som gått förre oss, i Traditionen.

Vad Traditionen kan säga i saken har jag skrivit en del om i mitt förra inlägg och mer kan läsas i Inter Insigniores.

Allt gott!

Har kyrkan tagit slutgiltigt ställning i kvinnoprästfrågan?

I samband med påsken blommade åter frågan kring kvinnliga präster upp (helt utan min inblandning). Jag hakade på och har skrivit två inlägg om saken nyligen.

För mig är den primära frågan om kyrkan har fattat ett slutgiltigt, dogmatiskt beslut i frågan. Har hon gjort det så framstår allt tyckande i frågan möjligen intressant, men ovidkommande. Har hon däremot inte tagit ställning slutgiltigt så är det också meningsfullt att fortsätta att föra dialoger kring frågan och försöka påverka kyrkan i den riktning som var och en finner bäst överensstämmer med sin uppfattning och sitt samvete.

Så frågan som jag skall försöka besvara i det här inlägget är: Är kyrkans lära i fråga om kvinnliga präster öppen för debatt, eller är det en avslutad fråga, därför att kyrkans nuvarande lära är ofelbar och slutgiltig?

Det är uppenbart att det är kyrkan vi måste vända oss till för att få svaret.

1976 publicerade CDF (troskongregationen) dokumentet Inter Insigniores, som sammanfattade vad kyrkan kommit fram till efter att grundligt ha gått igenom frågan. Den så uppchausade rapporten som sedermera läcktes till pressen måste i ljuset av publiceringen av Inter Insigniores ses som ett internt dokument som skulle ligga till grund för Inter Insigniores (vilket också framgår om man läser inledningen av rapporten, där det nämns att CDF givit bibelkommissionen i uppgift att undersöka frågan om kvinnliga präster i ljuset av bibeln, vilket bör ha skett inom ramen för den tid man kan anta att det tagit att göra de nödvändiga efterforskningarna inför Inter Insigniores, som också återger flera av de slutsatser som rapporten presenterat). Som jag konstaterade efter att ha läst rapporten så kommer den fram till att Bibeln inte ger något stöd för kvinnliga präster. Det som möjligen kan anses vara kontroversiellt med rapporten är att en majoritet av delegaterna frågar kyrkan om hon trots det inte kunde anförtro prästämbetet åt kvinnor. Vad kyrkan därför har haft att ta ställning till är om Traditionen kan anses öppna för en sådan möjlighet (eftersom bibeln inte kan motivera att prästämbetet anförtros åt kvinnor).

Nedan följer några valda utdrag (med mina fetmarkeringar) ur Inter Insigniores, som verkligen är rekommenderad läsning. För den som inte orkar läsa hela dokumentet eller ens mina valda citat följer en sammanfattning av dokumentet längre ner.

Ur inledningen kan vi läsa:

The various arguments capable of clarifying this important problem have been submitted to a critical examination. As we are dealing with a debate which classical theology scarcely touched upon, the current argumentation runs the risk of neglecting essential elements.

For these reasons, in execution of a mandate received from the Holy Father and echoing the declaration which he himself made in his letter of 30 November 1975,[6] the Sacred Congregation for the Doctrine of the Faith judges it necessary to recall that the Church, in fidelity to the example of the Lord, does not consider herself authorized to admit women to priestly ordination.

Angående om kyrkan någonsin vigt kvinnor till präster konstateras:

The Catholic Church has never felt that priestly or episcopal ordination can be validly conferred on women. A few heretical sects in the first centuries, especially Gnostic ones, entrusted the exercise of the priestly ministry to women: this innovation was immediately noted and condemned by the Fathers, who considered it as unacceptable in the Church.

Sedan fortsätter ett resonemang kring kyrkofädernas fördomar mot kvinnor. Längre ner, i avsnittet om Kristi attityd står det:

Jesus Christ did not call any woman to become part of the Twelve. If he acted in this way, it was not in order to conform to the customs of his time, for his attitude towards women was quite different from that of his milieu, and he deliberately and courageously broke with it.

Angående vad apostlarna gjorde står följande:

The apostolic community remained faithful to the attitude of Jesus towards women. Although Mary occupied a privileged place in the little circle of those gathered in the Upper Room after the Lord's Ascension (cf. Acts 1:14), it was not she who was called to enter the College of the Twelve at the time of the election that resulted in the choice of Matthias: those who were put forward were two disciples whom the Gospels do not even mention.

On the day of Pentecost, the Holy Spirit filled them all, men and women (cf. Acts 2:1; 1:14), yet the proclamation of the fulfillment of the prophecies in Jesus was made only by "Peter and the Eleven" (Acts 2:14).

Vidare kan vi läsa:

In the Pauline Letters, exegetes of authority have noted a difference between two formulas used by the Apostle: he writes indiscriminately "my fellow workers" (Rom 16:3; Phil 4:2-3) when referring to men and women helping him in his apostolate in one way or another; but he reserves the title "God's fellow workers" (1 Cor 3:9; cf. 1 Thes 3:2) to Apollos, Timothy and himself, thus designated because they are directly set apart for the apostolic ministry and the preaching of the Word of God. In spite of the so important role played by women on the day of the Resurrection, their collaboration was not extended by Saint Paul to the official and public proclamation of the message, since this proclamation belongs exclusively to the apostolic mission.

Angående kyrkans syn på hur den skall förhålla sig till Jesu och apostlarnas handlande kan vi bla läsa följande:

However, the Apostle's forbidding of women "to speak" in the assemblies (cf. 1 Cor 14:34-35; 1 Tim 2: 12) is of a different nature, and exegetes define its meaning in this way: Paul in no way opposes the right, which he elsewhere recognizes as possessed by women, to prophesy in the assembly (cf. 1 Cor 11:5); the prohibition solely concerns the official function of teaching in the Christian assembly. For Saint Paul this prescription is bound up with the divine plan of creation (cf. 1 Cor 11:7; Gen 2:18-24): it would be difficult to see in it the expression of a cultural fact. Nor should it be forgotten that we owe to Saint Paul one of the most vigorous texts in the New Testament on the fundamental equality of men and women, as children of God in Christ (cf. Gal 3:28). Therefore there is no reason for accusing him of prejudices against women, when we note the trust that he shows towards them and the collaboration that he asks of them in his apostolate.
[...]
As Pope Pius XII recalled: "The Church has no power over the substance of the sacraments, that is to say, over what Christ the Lord, as the sources of Revelation bear witness, determined should be maintained in the sacramental sign".
[...]
When she judges that she cannot accept certain changes, it is because she knows that she is bound by Christ's manner of acting.
[...]
This practice of the Church therefore has a normative character: in the fact of conferring priestly ordination only on men, it is a question of an unbroken tradition throughout the history of the Church, universal in the East and in the West, and alert to repress abuses immediately. This norm, based on Christ's example, has been and is still observed because it is considered to conform to God's plan for his Church.

Vidare kan vi läsa:

The Church's constant teaching, repeated and clarified by the Second Vatican Council and again recalled by the 1971 Synod of Bishops and by the Sacred Congregation for the Doctrine of the Faith in its Declaration of 24 June 1973, declares that the bishop or the priest, in the exercise of his ministry, does not act in his own name, "in persona propria:" he represents Christ, who acts through him: "the priest truly acts in the place of Christ", as Saint Cyprian already wrote in the third century.
[...]
"Sacramental signs", says Saint Thomas, "represent what they signify by natural resemblance".[19] The same natural resemblance is required for persons as for things: when Christ's role in the Eucharist is to be expressed sacramentally, there would not be this "natural resemblance" which must exist between Christ and his minister if the role of Christ were not taken by a man: in such a case it would be difficult to see in the minister the image of Christ. For Christ himself was and remains a man.

Christ is of course the firstborn of all humanity, of women as well as men: the unity which he re-established after sin is such that there are no more distinctions between Jew and Greek, slave and free, male and female, but all are one in Christ Jesus (cf. Gal 3:28). Nevertheless, the Incarnation of the Word took place according to the male sex: this is indeed a question of fact, and this fact, while not implying an alleged natural superiority of man over woman, cannot be disassociated from the economy of salvation: it is, indeed, in harmony with the entirety of God's plan as God himself has revealed it, and of which the mystery of the Covenant is the nucleus.
[...]
If one does justice to these reflections, one will better understand how well-founded is the basis of the Church's practice; and one will conclude that the controversies raised in our days over the ordination of women are for all Christians a pressing invitation to meditate on the mystery of the Church, to study in greater detail the meaning of the episcopate and the priesthood, and to rediscover the real and pre-eminent place of the priest in the community of the baptized, of which he indeed forms part but from which he is distinguished because, in the actions that call for the character of ordination, for the community he is—with all the effectiveness proper to the sacraments—the image and symbol of Christ himself who calls, forgives, and accomplishes the sacrifice of the Covenant.

I den avslutande delen står det:

The pastoral charge in the Church is normally linked to the sacrament of Order: it is not a simple government, comparable to the modes of authority found in States. It is not granted by people's spontaneous choice: even when it involves designation through election, it is the laying on of hands and the prayer of the successors of the Apostles which guarantee God's choice; and it is the Holy Spirit, given by ordination, who grants participation in the ruling power of the Supreme Pastor, Christ (cf. Acts 20:28). It is a charge of service and love: "If you love me, feed my sheep" (cf. Jn 21:15-17).
[...]
The priesthood is not conferred for the honour or advantage of the recipient, but for the service of God and the Church; it is the object of a specific and totally gratuitous vocation: "You did not choose me, no, I chose you, and I commissioned you. . . " (Jn 15:16; cf. Heb 5:4).

It is sometimes said and written in books and periodicals that some women feel that they have a vocation to the priesthood. Such an attraction, however noble and understandable, still does not suffice for a genuine vocation. In fact a vocation can not be reduced to a mere personal attraction, which can remain purely subjective. Since the priesthood is a particular ministry of which the Church has received the charge and the control, authentication by the Church is indispensable here and is a constitutive part of the vocation: Christ chose "those he wanted" (Mk:13). On the other hand, there is a universal vocation of all the baptized to the exercise of the royal priesthood by offering their lives to God and by giving witness for his praise.

Women who express a desire for the ministerial priesthood are doubtless motivated by the desire to serve Christ and the Church. And it is not surprising that, at a time when they are becoming more aware of the discriminations to which they have been subject, they should desire the ministerial priesthood itself. But it must not be forgotten that the priesthood does not form part of the rights of the individual, but stems from the economy of the mystery of Christ and the Church. The priestly office cannot become the goal of social advancement; no merely human progress of society or of the individual can of itself give access to it: it is of another order.

It therefore remains for us to meditate more deeply on the nature of the real equality of the baptized which is one of the great affirmations of Christianity: equality is in no way identity, for the Church is a differentiated body, in which each individual has his or her role. The roles are distinct, and must not be confused; they do not favour the superiority of some vis-a-vis the others, nor do they provide an excuse for jealousy; the only better gift, which can and must be desired, is love (cf. 1 Cor 12-13). The greatest in the Kingdom of Heaven are not the ministers but the saints.

The Church desires that Christian women should become fully aware of the greatness of their mission: today their role is of capital importance, both for the renewal and humanization of society and for the rediscovery by believers of the true face of the Church.

För att sammanfatta så inleds dokumentet med att konstatera att det inte är möjligt för kyrkan att viga kvinnliga präster, och aldrig kommer att bli det heller. Sedan följer en motivering för varför.

Eftersom detta uppenbarligen inte räckte för att övertyga en del katoliker om att kyrkan redan hade undersökt frågan och kommit fram till att det inte är möjligt att ändra sin praxis i fråga om vigning av präster skrev påven Johannes Paulus II Ordinatio Sacerdotalis, ett kort apostoliskt brev som avslutas med följande två stycken (varav det andra är flitigt citerat, min fetmarkering):

Although the teaching that priestly ordination is to be reserved to men alone has been preserved by the constant and universal Tradition of the Church and firmly taught by the Magisterium in its more recent documents, at the present time in some places it is nonetheless considered still open to debate, or the Church's judgment that women are not to be admitted to ordination is considered to have a merely disciplinary force.

Wherefore, in order that all doubt may be removed regarding a matter of great importance, a matter which pertains to the Church's divine constitution itself, in virtue of my ministry of confirming the brethren (cf. Lk 22:32) I declare that the Church has no authority whatsoever to confer priestly ordination on women and that this judgment is to be definitively held by all the Church's faithful.

Efter detta brevs publicering uppstod frågan om detta var ett ofelbart utlåtande från påven. CDF svarade med följande klargörande (med orginalets fetmarkeringar och kursiveringar):

Responsum ad Dubium Concerning the Teaching Contained in Ordinatio Sacerdotalis

Dubium: Whether the teaching that the Church has no authority whatsoever to confer priestly ordination on women, which is presented in the Apostolic Letter Ordinatio Sacerdotalis to be held definitively, is to be understood as belonging to the deposit of faith.

Responsum: In the affirmative.

This teaching requires definitive assent, since, founded on the written Word of God, and from the beginning constantly preserved and applied in the Tradition of the Church, it has been set forth infallibly by the ordinary and universal Magisterium (cf. Second Vatican Council, Dogmatic Constitution on the Church Lumen Gentium 25, 2). Thus, in the present circumstances, the Roman Pontiff, exercising his proper office of confirming the brethren (cf. Lk 22:32), has handed on this same teaching by a formal declaration, explicitly stating what is to be held always, everywhere, and by all, as belonging to the deposit of the faith.

Tillsammans med detta klargörande publicerades också ett längre utlåtande som lite mer lägger ut orden kring detta korta svar.

Avslutning

Så, efter att ha läst igenom de mest centrala av de skrivelser som behandlat frågan om kvinnliga präster sedan andra vatikankoncilliet så kan jag konstatera att det inte råder någon tvekan om läget. Brevet Ordinatio Sacerdotalis var inte i sig ett ofelbart utlåtande, utan upprepade bara en redan ofelbar och slugiltig lära. Det som upprepades och åsyftades i brevet är bindande och denna lära kommer inte att ändras.

the Roman Pontiff, exercising his proper office of confirming the brethren (cf. Lk 22:32), has handed on this same teaching by a formal declaration, explicitly stating what is to be held always, everywhere, and by all, as belonging to the deposit of the faith.

Jag förstår att detta kan upplevas som väldigt svårt att acceptera för dem som verkligen är för kvinnliga präster. Det finns dock inget utrymme kvar för tvivel för dem som tror på att kyrkan är ofelbar. I detta fall fanns det inget behov av att deklarera denna sanning som en dogm eftersom det redan var en ofelbar lära som kyrkan troget hållit sig till ända sedan sin tillblivelse.

Följdaktligen anser jag att frågan om att viga kvinnor till präster är en icke-fråga för katoliker. Därmed blir det enligt mitt sätt att se det också meningslöst att ägna sig åt hårklyverier och vilda spekulationer i frågan.

Uppdatering 1: Jag har i en kommentar också berört och klargjort hur jag ser på påståendet att frågan om kvinnliga präster endast är en ordningsfråga och därmed inte kan få ett slutgiltigt svar.

Uppdatering 2: Det har även framförts argument för att kyrkans påstått ofelbara läror inte skulle vara ofelbara när allt kommer omkring, utan att en del läror faktiskt ändrat innebörd över tid. Jag har försökt att ge min syn på det argumentet också i en kommentar.

Uppdatering 3: Joanne Boggle har skrivit artikeln Women Priests - No Chance om samma fråga. Hennes slutsats är på sätt och vis inte densamma som min, hon avslutar med att skriva:

In this, as in so much more, the Church holds the truth for which so many in these days are aching. We may find debating feminism and the priesthood tedious at times, but God calls us to do it, and we will find that presenting His truth will produce multiple blessings.

Skillnaden är att medan detta inlägg för mig innebär ett sätt att meddela varför jag finner frågan avslutad, så ser hon fortfarande behovet av att fortsätta debattera frågan. Jag hoppas få slippa det men kommer försvara vad jag anser är sant om någon ansätter mig...

Uppdatering 4: En kommentator bistod med en formell genomgång av vad som krävs för att en katolsk lära skall räknas som ofelbar, och i ljuset av den definitionen klargörs i efterföljande kommentar varför det rör sig om en ofelbar lära i denna fråga.

Uppdatering 5: En utläggning kring fråga om påven eller kyrkan överhuvudtaget har möjlighet att ändra den befintliga sakramentsläran kring ämbetets sakrament finns här.

Alla de som fortfarande tvivlar på om kyrkan tagit slutgiltigt ställning uppmanar jag att läsa vad kyrkan har haft att säga om saken. De texter som jag länkat till utgör ca 20 sidor. Vill man fördjupa sig ytterligare så finns det säkert mycket mer att läsa.

Några av dem som skrivit om detta på senare tid är: Charlotte, Deum Verum och Minutz. Z och Zoltan har också deltagit, men främst i kommenterandet.

Remember Lepanto har länkat hit.

Ekmans syn kommer i Dagen
Reaktioner på Ekmans syn kommer också i Dagen

Allt gott!

Värdering av den "nedtystade rapporten"

I samtalet som uppstod kring mitt inlägg om Kreefts föreläsning kring frågan "kvinnliga präster" så fördes återigen en rapport från bibelkommisionen fram av Charlotte, som påstås ha blivit nedtystad och sedan läckt till pressen. D hittade en länk till texten och jag har nu läst den.

Det är en vacker och läsvärd text, som till min förvåning i första delen tar upp exakt samma argument som en del av de som Kreeft tar upp, vilket jag inte hade väntat mig eftersom det var Charlotte som slog på stora trumman för textens sprängstoff. Överlag är detta en text som går stick i stäv med alla de argument som Charlotte brukar föra fram, varför jag måste ställa mig frågan om hon någonsin själv läst texten.

En av de frågor som uppstod innan själva texten hittades var vilken sammanfattning av texten som var trovärdig, den av Wijngards eller den på Religiuos Tolerance.

Enligt Charlottes citat skrev Wijngaards om rapporten (min fetmarkering):

The Pontifical Biblical Commission (1975) came out in favour of the ordination of women. In response, its report was withheld from publication. And, to muzzle the commission for good, it was henceforth made totally subject to the Congregation for the Doctrine of the Faith, as the Holy Office was now called. The truth only emerged when the commission's chairman, Fr. Stanley, resigned, and when the report was leaked to the press.

Mot detta står sammanfattningen från Religiuos Tolerance (min fetmarkering och kursivering):

It does not seem that the New Testament by itself alone will permit us to settle in a clear way and once and for all the problem of the possible accession of women to the presbyterate.

However, some think that in the scriptures there are sufficient indications to exclude this possibility, considering that the sacraments of Eucharist and reconciliation have a special link with the person of Christ and therefore with the male hierarchy, as borne out by the New Testament.

Others, on the contrary, wonder if the church hierarchy, entrusted with the sacramental economy, would be able to entrust the ministries of Eucharist and reconciliation to women in light of circumstances, without going against Christ's original intentions.

Efter att ha läst hela texten är det helt uppenbart att sammanfattningen av Religious Tolerance är helt korrekt och att den inte på något sätt skulle ha kommit fram till att bibeln stödjer kvinnliga präster. Tvärtom är den rätt tydlig med att bibeln endast kan visa på manliga präster/biskopar (även om kvinnor haft andra framträdande roller i församlingarna) och att det inte finns något som talar för kvinnliga präster i bibeln.

5 av 17 delegater menar med bestämdhet att bibeln helt säkert inte lämnar kyrkan något utrymme att ändra sin praxis, medan övriga tolv frågar kyrkan om det finns möjlighet låta kvinnor få bli präster, trots att det inte finns stöd för det i bibeln.

Frågan som måste följa blir då: Vad svarar kyrkan på frågan om hon ändå, trots att det saknas bibliskt stöd för att viga kvinnor till präster, kan anse sig ha auktoritet att ändra sin praxis?

Kyrkan har upprepade gånger svarat, bl a i Inter Insigniores 1976 och nu senast i Ordinatio Sacerdotalis 1994. I det senare dokumentet skrev JPII följande väldigt tydliga utlåtande (min fetmarkering):

Wherefore, in order that all doubt may be removed regarding a matter of great importance…I declare that the Church has no authority whatsoever to confer priestly ordination on women and that this judgment is to be definitively held by all the Church's faithful.

I en (synnerligen tydlig) uppföljning till Ordinatio Sacerdotalis skrev troskongregationen 1995 följande utlåtande angående påvens apostoliska brev från året innan (min fetmarkering och kursivering):

[Ordinatio Sacerdotalis, though] itself not infallible, witnesses to the infallibility of the teaching of a doctrine already possessed by the Church... This doctrine belongs to the deposit of the faith of the Church. It should be emphasized that the definitive and infallible nature of this teaching of the Church did not arise with the publication of the Letter Ordinatio Sacerdotalis.

Detta måste förstås som att kyrkan redan innan påvens brev hade en definitiv och ofelbar lära i ämbetsfrågan och att den läran utesluter möjligheten att viga kvinnor till präster.

Hur man efter detta kan anse att
1) bibelkommisionens rapport har något i saken att tillägga och
2) kyrkans hållning fortfarande kan betraktas som öppen i frågan,
är för mig ett stort mysterium!

Allt gott!

Länktips: Kreeft on Sexual Symbolism: om kvinnoprästfrågan

Jag har tidigare skrivit om min syn på kvinnnliga präster och hänvisade bl a till ett inspelat föredrag av Kreeft kring temat, där han redogör för alla de viktigaste argumenten för kyrkans hållning. Hittade nu ett utdrag av en del av föredraget. Nedan ges en kort sammanfattning av inledningen och motivet till att punkten berörs. Kreeft är som alltid mycket läsvärd, både rolig, tydlig och skarp. Jag kan varmt rekommendera läsning av hela texten (eller att ni lyssnar på hans föreläsning, vilken tar upp ytterligare tre argumentationslinjer kring frågan och är stundtals riktigt underhållande).

Sexual Symbolism

The first two things we learn about sex from God, right from the beginning, are that God designed it, not man or society, and that it is very good.

[...]

Advocates of women's ordination usually misunderstand sexual symbolism because they misunderstand symbolism itself as radically as they misunderstand authority. They think of symbols as man-made and artificial. They do not see that there are profound and unchangeable natural symbols, that things can be signs.

[...]

If every thing in nature means something, then the big things in nature mean something big. And sex is a Big Thing. What it means is so big that we will never exhaust it, only discover more facets of its diamond.

[...]

Everything is connected, and everything points beyond itself — especially sex. God, who deliberately designed sexuality, also deliberately designed to incarnate himself as a male. Jesus Christ is still a male. He still has his human body in heaven. It is and forever will be a male body. This is not ideology or theology or interpretation this is fact, this is data.

What follows is my attempt to explain the Church's "no" to priestesses in light of this data. My explanation can be summarized in two propositions. First, priests of Christ who are Christ's mouths through which he himself says, "This is my Body," must be men because Christ is a man. Second, Christ, the perfect human image of the Father, is male because God is Father. To deny my first proposition is to deny the Eucharist, and thus Catholicism. To deny my second proposition is to deny the authority of Christ, and thus Christianity.

Uppdatering: Både Charlotte och Minutz har skrivit om detta (vilket delvis inspirerade mig att också skriva)
Allt gott!

"Why only boys can be the daddies": avslutning på ältandet

Mina läsare måste vid det här laget vara hjärtligt trötta på ältandet av kvinnliga präster, som dessutom är en fråga som jag normalt sett inte bryr mig nämnvärt om och än mindre är road av... Men eftersom jag är rätt envis och tycker det är rimligt att lyssna på mina meningsmotståndares argument så har jag gjort en liten förstudie i de olika sidornas argumentation.

Jag har därför läst den artikel av Dr Wijngaard som Charlotte-Therese hänvisade till i ett av sina inlägg.

Jag måste direkt erkänna att artikeln inte gjort något gott intryck på mig, men jag uppmuntrar alla som misstänker att jag är alltför partisk, att själva läsa artikeln och själva bedöma dess värde. Hans argument för kvinnliga präster bygger i huvudsak på att ogiltigförklara alla kyrkofäder som argumenterat emot kvinnliga präster. Hans huvudsakliga argument för ett sådant ogiltigförklarande bygger på den manschauvinism som (mycket riktigt) var förhärskande i bl a det romerska samhället och som han menar att kyrkan har absorberat.

Han raljerar med Benedikt XVI's kamp mot relativismen inom tron och sätter den kampen i kontrast mot hans egen kamp för "the relativism of a multi-faith society, accountable sexual ethics, critical journalism, open TV and radio, scientific bible studies, rights campaigns by celibates, gays and women"

Så som jag ser den artikeln är den inte så mycket en argumentering för något, som mot något annat. Hans hat mot dem som arbetat emot hans vision av den reformerade kyrkan är så tydligt att det nästan var jobbigt att läsa. Jag har sällan stött på någon som så tydligt INTE kunnat skilja på sak och person. Men om man försöker att se bortom hans hat och personangreppen så tar han upp ett par argument som naturligtvis måste bemötas.

I den bemärkelsen är han helt överens med professor Peter Kreeft. Kreeft konstaterar i sin föreläsning (och bokkapitel) om kvinnliga präster att argumenten för kvinnliga präster kan sammanfattas med "Why not?", och att hela bevisbördan ligger på kyrkans bord. Han inleder med att beskriva sitt tal som att handla om "Why only boys can be the daddies", därav rubriken. Han tar upp de 4 huvudsakliga argumentationslinjerna som förespråkarna för kvinnliga präster arguemnterar utifrån, och går igenom dem alla.

Jag tänker inte referera hela hans föreläsning, men den är väldigt bra och ytterst informativ. Den kan rekommenderas, inte bara för dem som är intresserade av kvinnoprästfrågan, utan av alla som är intresserade av frågor kring Guds natur, symboler, kyrkans auktoritet mm.

Avslutningsvis kan jag konstatera att jag dels ser att kvinnoprästförespråkarna har legitima krav på att få svar på frågan "Why not?", och att Kreeft, i mitt tycke, ger alla de svaren. Men precis som syftet med Kreefts föreläsning i huvudsak var att övertyga den tredjedelen katoliker som inte tagit ställning för eller emot kvinnliga präster, samt stärka den tredjedelen som tagit ställning för kyrkans hållning, så kommer nog varken jag eller Kreeft kunna övertyga den tredjedelen som tagit ställning emot kyrkans hållning, för kvinnliga präster.

Jag anser härmed att jag, personligen, har fått svar på frågan "why not?" och kommer inte själv skriva om kvinnliga präster, annat än undantagsvis. Jag kommer däremot att fortsätta försvara kyrkans legitima hållning i frågan.

Jag avslutar med ett referat av Kreeft angående hur kyrkan ser på sin auktoritet:
Kyrkan hittade inte på prästämbetet, hon tog emot det. Den katolska kyrkan anser sig ha mindre auktoritet än någon annan kyrka i världen, det är därför hon är så konservativ, så obenägen att ändra sig. (fri översättning, ca 11.30 minuter in i föreläsningen).

Allt gott!

Gnostiker och reformatorer

En kort reflektion utifrån min dust med Charlotte-Therese (C-T) och vad som framkommit av detta.

Någon frågade om tips om var man kan hitta argument för kvinnliga präster i urkyrkliga dokument. C-T menade då att "Även gnostiska texter visar historiskt intressanta saker om den tidiga kyrkan - det är bara att se bortom de gnosticerande tendenserna vid läsningen", vilket (tror jag) fick Dag att fälla en kommentar hos Theodor, där han skriver att "somliga t.o.m. tycks mena att Kanon 'blev helt fel' och att man skulle ha haft med allt i princip inkl. det gnostiska materialet". (Märk väl, detta är vad jag läser in i det, inläggens ordningen möjliggör åtminstone en sådan tolkning...)

För mig framstår C-Ts resonemang kring de gnostiska texterna ungefär lika relevant som att dKK skulle använda reformatorernas argument kring Skriften och Tradition som ett argument för att avskaffa det levande läroämbetet och Traditionen (dvs i praktiken avskaffa sig själv).

Gnostikerna var i schism med den tidiga kyrkan, inte bara i tanke, utan även i handling. Alltså får man vara YTTERST försiktig om man vill försöka utläsa något om den tidiga KYRKAN från de gnostiska texterna. Det man i huvudsak kan utläsa är hur gnositkerna handlade, men det är långt ifrån säkert att det går att tillämpa på kyrkans praktik.

Men precis som Dag konstaterar: "[Det gnostiska materialet] är ju så bra att ha i dagens olika funderingar kring ämbetsfrågan som man ser mest som en jämlikhetsfråga, bevars. Gnosticismen kommer då väl till pass och backar upp den feministiska kulten".

Detta var väl troligen det ultimata beviset på min "egen inskränkthet och fördomsfullhet", men det må vara hänt.

Allt gott!

Summering av dialogen om de "vigda" kvinnorna

Eftersom jag nu har gjort mig omaket att ge mig in i en dialog med Charlotte-Therese (C-T), vilket verkligen inte är för mitt eget höga nöjes skull, så tänkte jag ta mig tid att sammanställa MIN syn på vad som kom fram.

Anledningen till att jag överhuvudtaget började kommentera var att jag ville att det skulle finnas en länk till information om exkommuniceringen. Det kändes befogat eftersom C-T hade en, milt sagt, okritisk inställning till allvaret i att begå en handling som de (och C-T) visste leder till exkommunicering.

C-T hävdade flera olika saker, men ville inte presentera sakliga argument för vad hon hävdade (åtminstone var jag inkapabel att identifiera några). Det är möjligt att det finns mycket väl grundade och ytterst sakliga argument bakom hennes övertygelse, men till mig skrev hon bara att hon redan sagt allt och att jag själv kunde leta reda på det. Kontentan av hela dialogen var att ingen vek sig en tum (föga överaskande) men kanske kan någon av åskådarna ha fått sig en tankeställare, även om flertalet noga höll sig utanför sakfrågan :)

I slutet svarade jag Z på en fråga som hon ställt, vilket resulterade i att C-T avfärdade allt det jag skrev som felaktigt. Eftersom jag inte läst om kyrkohistorien med något specifikt kvinnoprästperspektiv så har jag inget historiskt underlag att bedöma något av det hon hävdade. Hon har säkert läst någon som redogör för detta på ett sätt som hon funnit övertygande, men frågan är om hon läst något av någon som argumenterar mot det som hon tror på?

Hursomhelst så tycker jag att de historiska "fakta(?)" hon hänvisade till låter lite grann som de historiska "fakta" som författarna till "The Holy Blood and the Holy Grail" (ni vet den boken som Dan Brown anklagades för att ha plagierat) radar upp för att "leda i bevis" att de moderna frimurarordnarna EGENTLIGEN har sitt fundament på och utgörs av ättlingar till Jesus. De resonerar ungefär som följer (sågott jag kommer ihåg det, det var drygt 10 år sedan jag med stort intresse läste boken, och det var den boken som bl a fick mig att börja ta reda på vad dKK VERKLIGEN lär):

* Först resonerar de om att Jesus nog var gift med Maria Magdalena och att de fick barn (populärt tema)
* Aposteln Jakob tog med sig barnen (och ev Maria Magdalena) till Spanien. Här resonerade de om att den heliga gral (som det finns många sägner om) egentligen var det kungliga blodet, dvs San Graal vs Sang Real.
* Sedan visade de att OM jesu barn kom till Spanien så KUNDE de ha varit de som blev det Merovingska kungahuset, vilket de sedermera betraktade som ett bevisat faktum.
* Därefter tog de upp kartharerna och redogjorde för varför det kunde vara så att de egentligen kände till sanningen om Merovingerna och därför tog avstånd från kyrkan och dess lära, och istället höll sig till läran de fick via Sang Real.
* På samma sätt malde de på, och fick det till att alla de som under historiens gång hade varit i opposition mot kyrkan EGENTLIGEN var de som vetat den riktiga sanningen. Genom att göra den ena kopplingen efter den andra, där varje koppling KUNDE vara TÄNKBAR, men knappast trolig, så kom de till slut fram till att Prieur de Sion (någon fransk frimurare) var Jesu ättling i rakt nedstigande led...

Det var onekligen spännande läsning, och det är troligt att det fanns en hel del korrekta historiska fakta invävt i deras argumentation, men överlag så kändes beviskedjan i sin helhet GANSKA tunn... Det har senare visat sig att en del av de dokument som de använde som källmaterial hade smugglats in (planterats) på unversitetsbibliotekets i Paris arkiv.

Jag tar upp detta delvis för att C-T's historiska argument spontant påminde mig om den boken och deras argumentation angående frimurarnas blodsband till Jesus. Men delvis också för att visa på att det går rätt lätt att hävda än det ena och än det andra med hjälp av historiska "fakta". Det som krävs är ett antal resonemang om möjligheten av att ett antal individuella händelser, som tillsammans utgör en händelsekedja, kan ha ägt rum. Att sedan få slutsatsen att hela kedjan av händelser med största sannolik HAR ägt rum att verka trolig, handlar mest om ett övertygande språkbruk (och en relativt oerfaren eller godtrogen läsare, vilket jag delvis var...).

Jag säger inte att C-T har fel i allt (eller ens något), det vet jag inte. Jag tycker bara inte det verkar särskilt troligt att t ex Jesus även valde kvinnliga apostlar (utöver de 12) och att de var med vid instiftandet av Eukaristin... Men jag har inte studerat detta och kan därför inte uttala mig med bestämdhet, det enda jag vet är att kyrkan tycks vara rätt bestämd på att C-T & CO har fel i vad de hävdar. Om jag måste välja att lita på C-T & CO eller kyrkan är valet väldigt lätt för mig...

En annan sak som blev tydlig och som jag inte vet om jag skall skratta eller gråta åt är hur C-T inte kunde tåla att bli emotsagd, utan till slut förbjöd "mr X" att skriva, tills denne slutat med personangrepp... Var och en får ju döma själva vem som gick till personangrepp (jag?).

C-T har sedan fortsatt att ta upp frågan och behandlar flera olika frågor med sin självhävdade ödmjukhet och respekt. Hon går bl a till angrepp på Jacobs inlägg om kvinnliga präster, och Dag har där givit flera tänkvärda kommentarer.

Jag har fått nog för den här gången, och hoppas slippa fler dialoger med C-T, det finns få saker som jag tycker sämre om. Men jag antar att frågan lär bli aktuell fler gånger, så jag får väl fundera på hur jag skall tackla frågan.

Allt gott!

PS. Jag testar en ny layout, som ni ser. Några synpunkter?

"Vigda" kvinnor och diskussion om giltigheten

Jag skrev häromdagen att två kvinnor varnats för konsekvenserna om de ämnade låta viga sig i söndags. Av allt att döma har de nu låtit viga sig och har därmed ådragit sig den förutsagda konsekvensen.

Som vanligt tar Charlotte-Therese upp detta som om det var något positivt som hänt, och vägrar acceptera att de faktiskt gjort sig skyldiga till en allvarlig synd. Jag har, trots att jag hade tänkt att aldrig ge mig in i diskussion med henne igen, gjort det på hennes blogg, eftersom jag tycker både frågan och hennes missinformationsspridning är synnerligen allvarliga.

Tack till Simon för länken till ärkebiskopens utläggning om saken.

Låt oss göra som ärkebiskopen uppmanar oss, och be för dem som är inblandade, och alla dem som blir förvirrade av de falska budskap som sprids i denna fråga.

Automatisk exkommunion vid vigning av kvinnliga präster

I den här artikeln varnas två kvinnor som planerar att låta viga sig på söndag för att de kommer att bli exkommunicerade. Eftersom jag tidigare haft diskussion med andra huruvida kvinnor som vigts till präster blir exkommunicerade eller ej, så är följande formulering högst klargörande: "He warned the women that additional penalties could be used against them, along with the excommunication that would be automatically imposed." Tyvärr tänkte dock åtminstone den ena kvinnan låta sig vigas ändå, så låt oss be för henne att hon tar sitt förnuft till fånga.

Det är så falskt gentemot dessa kvinnor att hävda något annat än att de blir exkommunicerade vid vigningen och att deras vigning är ogiltig.