KYRKANS LIV PÅ ANDRA SIDAN, HELVETE

lk 74, 212-213; KKK 392-393, 1033-1037 och 1056-1057 sammanfattade; helvetet är en evig oåterkallelig skilsmässa från Gud för de som dör i dödssynd, utan att ta emot Guds barmhärtiga kärlek. Gud respekterar dem som fritt väljer bort Gud.

Kan någon tro på helvetet med trovärdighet i vår upplysta tid! Helvetet är förmodligen kristendomens svåraste dogm. Om du vill bli betraktad som fullständig idiot, så är det ett hett tips att i svenskt kulturklimat bekänna dig tro, fullt och fast, på att det finns ett evigt helvete. Men de flesta föreställningar om helvetet grundas utifrån en mix av okyrkliga missuppfattningar. Så varför tror inte svenskar på helvetet idag, i motsats till en resten av mänskligheten1? Det första skälet tror jag är att vi lever i en framgångsmyt. Allt blir här bara bättre och bättre, trots bevis om motsatsen. Det andra skälet är att nutidens svenskar inte vill ha fri vilja. Den östliga renässansen (t.ex. i yoga, meditation och buddhism) och kommunismens tunga ok, som tas/togs emot i glädje i vår tid, beror kanske på att svensken inte vill vara fri eller ta ansvar. Ett tredje skäl är att svenskar undviker det onaturliga. Är det inte endast naturlighet som har värde i vårt samhälle och helvetet känns varken naturligt eller populärt, eller hur? Varför ska då någon tro på helvetet? Om vi är skapta för evigheten2, och vi är fria att välja bort Gud, vad händer då med människor som vägrar ha med Gud att göra? Kristen tro har alltid bekännt helvetets hissnande möjlighet. Vågar du tro - vilket Skriften, Traditionen och det sunda förnuftet stöder - att Gud accepterar människans fria val att välja bort honom?
Först har vi Jesu egna ord, vilka är väldigt raka och klara. Se bl.a. Matt 3:10-12; ”…bränna i en eld som aldrig slocknar.”; 5:22; ”...undgår inte helvetets eld”; 5:29; 8:12; 10:28; 13:42, 50; ”och kasta dem i den brinnande ugnen. Där skall man gråta och skära tänder”. Även Matt 18:8f, nämner ”helvetets eld”; men se också 25:30, 41; ”Gå bort ifrån mig, ni förbannade, till den eviga eld som väntar djävulen och hans änglar.”. I Mark 9:43-48 skrivs; ”…hamna i helvetet i den eld som aldrig slocknar…i helvetet, där maskarna inte dör och elden inte släcks”. Däremot får vi nästan inget stöd av St Paulus, med undantag av 2 Tess 1:9, vilket gör att det inte finns grund för kritiken att helvetet är en senare uppfinning. Helvetet verkar utifrån Bibeln vara straff, förgörelse samt förvisning.
För det andra har Kyrkan och Kyrkorna i alla tider och överallt alltid hävdat att helvetet är en verklig möjlighet.3 Helvetet visar på syndens ofattbara destruktivitet och att det finns en yttersta rättvisa. Däremot har Kyrkan aldrig uttalat sig om hur många som kommer att hamna i helvetets mörker. Hennes innersta hopp och bön är att ingen skall nå dit! Vi hoppas åtminstone och ber att helvetet ska vara en extrem glesbygd. För det roligaste och kanske det troligaste är att människan kommer att säga ja. Jämför med den oräkneliga skaran i t.ex. Upp 5:11; 7:9 och 19:6 eller se på att den gode Herden, som tyckte att 99 av 100 var en för lite. Därför finns det hopp och därmed ingen anledning att förtvivla, för kärleken är Guds viktigaste egenskap. ”Amor vincit omnia”!4 Så kasta dig i Guds barmhärtiga armar och tro det glada budskapet; om att Kristi död ger hopp bortom död, egofixering, världsfixering och all ondska i evighet!
För det tredje gör människans höghet det möjligt för människan att falla. Själva helvetet är ett mått på människans storhet. Människan är ingen robot eller marionettdocka, utan myndig och fri. Kyrkans bön och uppgift är att få så många människor, som Gud finner möjligt, att säga ja. Att vi kan säga nej är ett sorgligt faktum. Det finns två utgångar till evigheten i tidsålderns slut. Den som säger nej till Gud och vägrar rubba sig en enda millimeter kommer att välja bort Gud i evighet. Vi kan välja att säga benhårt nej till Guds uppoffrande och utgivande kärlek. Vi kan kröka in oss så mycket i oss själva, att vi vägrar ha med Gud att göra. Om någon når helvetet kan aldrig Gud anklagas för denna tragik. Helvetet är alltid självvalt av människan, mot Guds vilja. Men den som söker finner... Eller som C. S. Lewis skriver5; ”det finns till slut bara två slags människor; de som säger till Gud: ”Ske din vilja” och de till vilka Gud till slut säger ”Ske dig som du vill.””. Helvetet är därmed en förlängning av Guds barmhärtighet. Guds barmhärtighet är så fullkomlig att den inte kan utplåna personer och rättar sig efter människans fria vilja.

VAD ÄR HELVETET?
Helvetet är på många sätt ett mysterium. Vi kan inte förstå att det kan finnas till, för vi är inte Gud. De fallna änglarnas egna val att vägra tillhöra Guds rike - se lk 74 - känns overkligt, precis som Nazityskland, Gulagarkeopelagen och tvättäkta ateister; alltså de som verkligen tror och fasthåller att Gud inte finns. Men allvarliga synder, s.k. ”dödssynder”, vilka inte ångras leder till ett brott med Gud. Inte ens Gud kan få oss att tvingas tillbringa en evighet med Honom, mot vår vilja. Helvetet är en avgrundsdjup nödutgång, där en fallen själ förkastar allt utom sig själv.6 Förkastandet av Gud, som är alltings mening och mål, gör att vi förkrymps och förbränns i Hans kärleks eld (= helvetet), tills vi inte är likt någonting alls. Det är viktigt att betona att Gud inte är sadist, utan att Gud är Kärlek. Denna Kärlek kan upplevas på många olika sätt, även som förtärande eld, se Hebr 12:297. Helvetet är alltså inget annat än Kärlek upplevd som straff och tortyr av gudshatande personer, som framhärdar i att vilja vara universums centrum. Helvetet är detsamma som himlen - kärlek - fast mer hatat. Helvetet är på ett sätt därför något gott, eftersom det är en förlängning av Guds barmhärtighet och ett tillstånd, där skräp förbränns! Skräp som är uppbrännt och inte finns i tiden eller rummet kan inte saknas och därför kommer inget saknas i evigheten.
Vad exakt är då helvetet? Vi kan inte veta detta, för kyrklig uppenbarelse beskriver inte platsen, utan förklarar med bilder. Men vi kan ana att det är ingenting! Det är ett tomrum, en icke-plats med avsaknad av verklighet och kärlek. Om Gud är det yttersta verkliga, så är Hans frånvaro mörker eller total avsaknad av Hans ljus. Helvetet är ett mikroskopiskt ”icke-existerande” mörkt tomrum, i ett för övrigt upplyst universum. Det är inte i tiden eller rummet och är inte skapat av Gud, utan är en konsekvens av människans fria val. Helvetet är den yttersta rättsinstansen, som visar syndens ofattbara konsekvenser. Som C. S. Lewis skulle ha sagt; den som vägrar ta mot Guds kärlek, låser helvetets portar från insidan.8 Det kanske mest tragiska är att de som starkast förnekar helvetet ofta kan vara inne på de egoistiska högmodiga vägar som pekar neråt och bort från Gud! Kyrie eleison!

1 Delar av detta avsnitts tankar är hämtat ur KREEFT, Everything you ever wanted to know about heaven, but never dreamed of asking (boken är bättre än vad titeln ger intryck av).
2 Gud har skapat människan till sin avbild, och givit henne värdighet att ha en själ och en kropp. Själen är inte sammansatt av olika delar, utan enhetlig och kan inte brytas ner. Den odödliga själen är en förutsättning för judendomen; 1 Mos 2:7; Job 19:25; Ords 15:24; Pred 3:17; 8:12; 12:7, 14; Jes 14:9; 26:19; Dan 12; Neh 9:5; Vish 2:23; 3:4; 8:13 och Syr 46:12a. Detta gäller även för kristendomen, se t.ex. Matt 13:42b-43; 25:31ff; Joh 3:3, 15f; 6:40; 12:25; Jud 4ff; 1 Petr 4:6 och 2 Petr 2:1-12; 4:6. En själ kan inte tillintetgöras, för kärlek förgör aldrig något. Troligen vill inte ens de mest fallna varelserna utplånas. Jag har i alla fall inte hört ett enda bra argument för den positionen.
3 Se t.ex. Upp 20:10b och Jes 66:24. Bland kyrkofäderna från 100-talet; St IGNATIOS Brev till efesierna 16:2; Polykarps Martyrium 2:3; 11:2; St JUSTINUS Martyren Apolologia prima 2:8f; St IRENAEUS, Adversus Haereses 5:27:2 och TERTULLIANUS, Adversus Marcionem 26 och 28.
4 Latin för att; ”kärleken övervinner allt”!
5 LEWIS, Den stora skilsmässan, s60.
6 LEWIS, lidandets problem, s141. Vi kan alltså säga att människans kärlek kan riktas åt två håll. Antingen tar egenkärleken överhanden eller så älskar vi Gud genom att älska våra medmänniskor.
7 Se även 2 Mos 13:21f; Klag 1:12f; 2:3f; 4:11; Hes 1:27f; Hos 11:9; Sef 3:8b och Upp 10:1b.
8 Se LEWIS, lidandets problem, kap 8, s147. Jämför också med St AUGUSTINUS citat; Gud skapade oss utan vår medverkan, men Han kommer inte att frälsa oss utan vår medverkan.

KYRKANS LIV PÅ ANDRA SIDAN, Inledning

Människan är intresserad av framtiden och det har hon alltid varit, speciellt inför döden. Vi längtar att få veta mer om framtidens dunkel, eftersom vi har en naturlig evighetslängtan. Men denna kunskapstörst kan också missbrukas, eftersom undervisningen om framtiden inte är lätt - dock nödvändig. Vi kan inte få rätt perspektiv på det jordiska livet, om vi inte vet något om livet efter döden och vad Gud vill. Vi behöver betänka att vi är dödliga, vilket redan de gamla romarna var duktiga på.1 Om vi inte använder livet till att tänka på döden får vi ett dött liv. För innerst inne är vi alla skelett och om Gud är död, då förvandlas döden till Gud! Vi är inte enbart en produkt av materien, eftersom vi inte känner oss hemma här. Vi längtar till något annat, precis som dagsländans larver strävar mot himmelen under sin tid på sjöns botten eller som fröet strävar mot ljuset. Vårt mål är det himmelska ljuset i evighet, alltså inte bara en begränsad tid som sländan eller växten. Då är det bra att veta vad evighet är om vi ska kunna längta till himlen och fly helvetet, och den ende som kan förklara vad som händer efter döden är Han som besegrat den. Han visar vägen och förbereder oss för evigheten genom att leda oss i sin efterföljd i lidande, korsbärande och genom att dra oss till bikt och få oss att inse vår syndanöd.
I de 2 första kapitlen koncentrerar jag mig på vad Kristi uppenbarelse säger om människans framtid. Skriften är svår, speciellt när den talar om framtiden. Ibland så svår att kristna skrämmer bort människor. Ibland är detta medvetet, oftast bara okunskap. Men vi behöver utgå från vad Kyrkan alltid har sagt, vilket inte är så mycket inom detta område, och sedan läsa Bibeln i det ljuset. Då sorteras automatiskt de värsta missförstånden bort och därmed det mesta som givits ut eller ges ut på svenska idag. Den kyrkliga synen på livet efter detta, är i minoritet i dagens Sverige och det är ju ”synd”… Ett område vilket återigen börjar bli centralt i svenskt kristenhet är amerikansk nyprotestantiska uppryckandelära. Du kan idag finna minst ett tiotal olika grupperingar, endast utifrån denna lära. Amillienalister, premillenalister och dispentionalistiska alienerade ”ek”-lister… Allt detta och mer därtill frodas i denna teologiska härdsmälta. Uppryckandet grundas på ett enda bibelställe, se 1 Tess 4:15-17. Och denna ”uppryckandedogm” är en helt otraditionell tolkning, vilket inte funnits i kristenheten före 1830 och ”dogmen” är endast ett amerikanskt fenomen. Denna vanföreställning har även fått anhängare i Sverige under ”den sista tiden”, bl.a. utifrån ny litteratur.2 Det märkliga är att flera fundamentalistiska samfund anklagar Kyrkan för de mest grövsta anklagelser; som att Kyrkan lägger till saker till Skriften och bygger sin lära på hedniska myter. Samtidigt köper de nästan alltid; dessa ”sista tiden berättelserna” och du får leta länge efter något mer mytiskt och obibliskt! Jag tänker inte lägga en massa krut på dessa teologiska urspårningar, och hänvisar glatt ”de närmast sörjande” till att läsa de författare,3 vilka har oändligt bättre inblick i denna teologiska mycket snåriga och svåra fotnot. Jag tänker heller inte lägga krut på dateringar av den sista tiden. Jesus varnar oss uttryckligen i Mark 13:32 för att ”Dagen och timmen känner ingen...”. Vi ska vara vaksamma och beredda, men aldrig skräckslagna. Bibelns vanligaste fras (365 ggr) är; ”var inte rädd”. Vänta, vaka och var inte rädd, utan gläd dig och jubla över att dagen kommer. Kanske imorgon…
Medan vi väntar får vi upptäcka vår egna personliga kallelse. Då behövs förebilder och mönster för att hitta oss själva, för i gemenskap med andra blir vi oss själva. Att umgås med dem som gått före är inget skumt. Helgon lär oss massor om livet, om dig själv och framför allt om Gud. Kyrkans himmelska skara är ett underbart familjearv, för ingen är kristen i ensamheten. Kristendomens och människans väsen (och naturligtvis Guds) är gemenskap. Ingen kan leva i ett vaccum, inte ens kyrkligt folk. Därför ska vi ära och vörda änglar och helgon. Helgon behövs idag mer än någonsin. Särskilt kvinnligt kyrkliga förebilder behövs, för kristendomens första och största efterföljare har alltid varit kvinnor. Kristus var fullt mänsklig och Han är vår största ledstjärna, men Kristus var trots allt mest manlig. Han utmanade etablissemanget, han gick rakt fram och väjde aldrig4. Men kristendomen har också ett inre kontemplativt ödmjukt och feminint drag, vilket de 2 sista avsnitten har koncentreras på. Maria gick inåt och visade ett rätt moderskap, oerhört stort mod och styrka i sin uppgift. Hon visar ständigt nya sidor hos sin Son. Kristus och Kyrkan är djupt beroende av kvinnor. Himlen har mött jorden och vi är bl.a. därför sammanbundna med Guds Moder och förra millenniets helgon, vilka skrev sitt Credo med sitt eget blod i de mörka svenska skogarna.

1 T.ex. romerske kejsaren hade på sin vagn en slav som viskade; ”kom ihåg att du ska dö” (lat = ”memento mori”), när han mötte folkets jubel på t.ex. cirkus.
2 Se LAHAYE, JENKINS, “Lämnad kvar” - serie (filmatiserad) eller 80-talets GRANT, JIM, Som en tjuv om natten (filmatiserad). Men även flera äldre frikyrkliga böcker har detta skrämselperspektiv.
3 För en kritisk genomgång av detta, läs CURRIE, Rapture, the End-Times Error That Leaves the Bible Behind, eller OLSON, ”Will Catholics be left behind”. Mkt bra litteratur av insatta konvertiter.
4 Kristus instiftade bl.a. ett manligt och hierarkiskt, (ja petrinskt, ”ofelbart”) ämbete, vars uppgift var att tradera/skriva ner ofelbart och att skydda och föda sin hjord.

Är den uppståndna kroppen immateriell?

Frågan kan tyckas märklig men har sin utgångspunkt i en längre tids diskussion mellan personer som står mig nära. Min analys av diskussionen är att det som skiljer de båda personernas ståndpunkter åt är huruvida den uppståndna kroppen är immateriell eller inte.

Frågan är alltså inte om vi kommer att uppstå och få förklarade kroppar, utan vad som kännetecknar dessa kroppar.

Det är alldeles uppenbart att Kyrkan aldrig någonsin ansett att kroppens uppståndelse skall tolkas som likens uppståndelse, utan som den integrerade mänskliga personens uppståndelse, med kropp och själ. Jag nöjer mig med att konstatera att det går att finna otaliga kyrkofäder som konstaterar att det inte är fråga om likens uppståndelse (sök på "resurrection of the body" på newadvent.org för otaliga referenser). Kyrkan har alltid sett människan som en integrerad enhet, aldrig som en kropp med en själ eller en själ med en kropp. 

Detta är också innebörden i ett par citat ur Ratzingers bok Introduction to Christianity, som, tagna ur sin kontext, tycks säga motsatsen. Citaten lyder:

p. 349: “It now becomes clear that the real heart of faith in the resurrection does not consist at all in the idea of the restoration of bodies, to which we have reduced it in our thinking; such is the case even though this is the pictorial image used throughout the Bible.” 
p. 353: “The foregoing reflections may have clarified to some extent what is involved in the biblical pronouncements about the resurrection: their essential content is not the conception of a restoration of bodies to souls after a long interval…” 
pp. 357-358: “To recapitulate, Paul teaches, not the resurrection of physical bodies, but the resurrection of persons…”

Kontexten som dessa citat är tagna ur och i vars ljus de måste förstås är en diskussion om det förkastliga med den dualism som separerar kroppen och själen. T ex skriver han tidigare i boken (en annan upplaga, därav olika sidhänvisningar)

The biblical train of thought, on the other hand, presupposes the undivided unity of man; for example, Scripture contains no word denoting only the body (separated and distinguished from the soul), while conversely in the vast majority of cases the word soul too means the whole corporeally existing man. (Ratzinger, ibid., p. 270) 

The awakening of the dead (not of bodies!) of which Scripture speaks is thus concerned with the salvation of the one, undivided man, not just with the fate of one (so far as possible secondary) half of man. It now also becomes clear that the real heart of faith in resurrection does not consist at all in the idea of the restoration of the body, to which we have reduced it in our thinking ... (Ratzinger, ibid., p. 270)

Den intresserade hänvisas till denna sida, som tar upp många fler exempel  för att klargöra i vilken kontext ovanstående citat måste förstås.

Åter till frågan om karaktären hos våra uppståndna, förklarade kroppar. Följande kan konstateras (taget bl a härifrån):

1. Vi kommer uppstå med våra egna kroppar, eftersom allt annat motsäger vår syn på människan som en integrerad enhet
2. Liksom allt skapades fulländat så kommer även våra kroppar att uppväckas till fulländning
3. Våra uppståndna kroppar kommer att skilja sig från våra jordiska kroppar genom att de kommer att vara odödliga

Alltså kännetecknas våra uppståndna kroppar av identitet, fullhet och odödlighet. Detta kommer gälla alla, både förtappade syndare och helgon. För helgonen kommer detta medföra evig salighet medan det för de förtappade kommer innebära evig förtvivlan, eftersom de kommer söka och önska sig döden men aldrig kunna nå den.

De saliga kommer även kännetecknas av följande:

• Oförgänglighet ("impassibillity"), vilket innebär att vi inte kommer att kunna känna smärta och obehag. Skillnaden mellan de saliga och de förtappade är just denna egenskap, då båda kommer att vara oförgängliga i betydelsen oförruttnade ("incorruptible").
• Förhärligade ("brightness" eller "glory"), alla med olika grad av härlighet, enligt Paulus (1 Kor 15:41-42).
• Rörlighet ("agility"), då kroppen inte längre kommer att vara ovillig och svag, utan omedelbart och fullkomligt kommer lyda själens ingivelser 
• Subtilitet, vilket innebär att kroppen blir fullständigt underställd själens herravälde. Kroppen deltar i själens mer perfekta och andliga liv till den grad att den blir lik en andlig kropp. Jesu förmåga att gå genom väggar är ett exempel på detta karaktärsdrag. Ingen kommer längre lida av att anden vill men att kroppen är svag. 

Innebär då detta att kroppen blir en andlig, icke-materiell kropp?

Det kan omöjligt innebära detta eftersom det skulle innebära att det inte längre skulle vara fråga om samma kroppar (identitet), eftersom våra kroppar är materiella.

Det faktum att våra kroppar blir fullständigt återställda motsäger även det tanken att våra kroppar skulle uppstå enbart andliga och icke-materiella. Anledningen är att vi är skapade som integrerade människor med materiella kroppar, därför kan vi inte uppstå som något annat än integrerade människor med materiella kroppar.

Ytterligare ett starkt argument emot att de uppståndna kropparna skulle vara andliga i betydelsen immateriella är att de förtappades kroppar också uppstår, men utan de "förandligade" egenskaperna. De kommer lida, gråta och skära tänder i all evighet.

Att våra kroppar i sitt förklarade tillstånd kommer att vara annorlunda än vad de är nu beror alltså på att de kommer att vara fullständigt återställda och (förhoppningsvis) förhärligade. Skulle de inte vara materiella skulle de alltså inte vara uppväckta till sitt fulländade tillstånd och inte heller till samma kroppar som dem vi har nu.

I o m att de uppväcks till sitt fulländade tillstånd så faller även alla invändningar med innebörden att embryon skulle uppstå som embryon och åldringar som åldringar etc.

Allt gott! 

KYRKANS SAKRAMENTALA LIV del I DOP

INLEDNING KYRKANS INITIATION
I en vanlig svensk stad kan du idag ”halka in” i en ”citykyrka” och bli frälst på 10 sek och därefter vara ”säker” på evig salighet1. I dessa - kyrkligt sett - urvattnade torra utmarker kan kristendomen lätt bli fullständigt ointressant och trivial. Att helt ta bort tröskeln in i Kyrkan är inte ett effektivt sätt att förbättra medlemssiffrorna. I urkyrkan var initiationen in i Kyrkans mysterium mödosam och svår. Hela processen att upptas in i den kristna gemenskapen var lång och hemlighetsfull och här strömmade människor in i Kyrkan. Den nya enkla, snabba och effektiva kristendomen har alltså sina osynliga begränsningar. Kyrkans initiation har fortfarande kvar sin tunga, törnekrönta stig och att ta steget innanför är inte alltid lätt. Sanning och rätt har ofta väldigt lite med förenklade och reducerade metoder. Sanningsfyllt liv är aldrig lätt, men dock rätt.


DOP
lk 147, 200, 252- 263; KKK 977-978, och 1213-1284 sammanfattade; dopet förenar oss med Kristus och är grunden, porten och dörren till det kristna livet och inlemmar oss i Kyrkan. Dopet är en engångsföreteelse, renar från all synd, tar bort arvsynden samt nödvändigt för att ärva det nya livet och bli delaktig av gudomligt liv.

Dopet är Kyrkans grund och den gemensamma rot som alla Kyrkor och samfund hämtar sin näring ur. Dopets ursprung finns i judendomen, i dess rituella bad och konvertitbad, se Hes 36:25, Josefus De judiska krigen 2:8:5ff och Johannes döparens dop i t.ex. Matt 3. För många sentida baptister har dopet - enligt en strikt antik judisk tradition - endast blivit bekännelsehandling. Dopet har blivit en speciellt stor stridsfråga i nyprotestantism och är idag en stor splittringsorsak. Allra tragiskt blir det när kristna grupper inte längre anses vara kristna för att de inte döpts på rätt sätt.

Vad innebär då det kristna dopet? Dopet är en bekännelsehandling och samtidigt så otroligt mycket mer, se t.ex.2 Apg 2:38f;
” Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att ni får förlåtelse för era synder. Då får ni den heliga anden som gåva. Ty löftet gäller för er och era barn…”

Se även 1 Kor 12:13; ”…döpts att höra till en och samma kropp”. Dopet är alltså verkligen en inledning till det kristna livet, precis som omskärelsen var porten till judendomen3, se Kol 2:11f; ”I honom har ni också blivit omskurna...när ni begravdes med honom i dopet.”. Jämför också med t.ex. Matt 28:19; ”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem...”, med Gen 17:12; ”Alla av manligt kön...skall omskäras.”.

Dopet är ett bad som renar den enskilde från all synd och förnyar hela människan. Vi får del av gudomligt liv, genom att helig Ande tar sin boning i oss. Dopet gör oss till Guds barn, arvingar till himmelriket och en del av hans egen kropp, Kyrkan. Allt detta har Kyrkan alltid lärt och så lär alla kyrkor och även en del samfund idag, bl.a. p.g.a. Skriftens klara budskap i bl.a.4 Mark 16:16; ”Den som tror och blir döpt skall räddas, men den som inte tror skall bli dömd.”; Joh 3:5; ”...den som inte blir född av vatten och ande kan inte komma in i Guds rike.”. Dopet verkar bl.a. utifrån Joh 3:5, vara en förutsättning för oss människor att nå himlen, vilket även kyrkofäderna5 och reformatorerna hävdade. Gud är naturligtvis större än kristendomen, men dock speciellt verksam genom Kyrkan. Gud kan därför också använda andra vägar, jämför med KKK 1257. Märk också att Mark 16:16 har en asymmetri; tro och dop ger räddning, men otro ger dom. Avsaknad av dop ger absolut inte automatiskt helvete.

BARNDOP
lk 258; KKK 1231 och 1250-1252 sammanfattade; barndop är omvittnat från den första tiden. Barndop visar med extra stor tydlighet att dopet är en gåva.
Fortsättning här

28. ENDAST VUXENDOPET ÄR GILTIGT

INVÄNDNING: De verkligt troende är endast dem som döpts i vuxen ålder, med verklig nedsänkning, och har tagit mot Jesus i sitt hjärta.1
SVAR: För några svenskar - sedan framför allt 1870-talet - räknas endast kristna ha del i Guds rike bland de ”pånyttfödda”, utifrån en märklig tolkning av Joh 3:3. Jämför detta med den kyrkliga sakramentala betydelsen i Joh 3:52. Dopet tydliggör för johannesdopstroende endast att du nu har lämnat och begravt det världsliga livet och att du nu ska leva det heliga livet. I denna fråga, som i flera andra frågor, får vi säga att dessa kristna hade rätt. Alla misstag rymmer oftast sanning och när det gäller dopet överbetonas en sanning, så att andra perspektiv skyms.3 Johannesdopet betonas här på bekostnad av kristet dop, liksom i Apg 19:2ff;
”och frågade dem om de hade fått helig ande när de kom till tro. De svarade: ”Vi har inte ens hört att det finns någon helig ande.” - ”Vilket dop blev ni då döpta med?”... ”Johannesdopet”... var ett omvändelsedop, och han uppmanade folket att tro på den som skulle komma efter honom, det vill säga Jesus.” Då lät de döpa sig i herren Jesu namn.4.

Så det judiska johannesdopet kan inte tolkas som det enda rätta, men även om detta skulle göras, så måste det beaktas att alla judiska initiationsriter inkluderar barn, speciellt judiska proselytdop5. Före 1500-talet var alla kristna överens om att barndop var giltigt. Jämför detta med t.ex. Luk 18:15f och Mark 10:14, där Jesus säger; ”låt barnen komma till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de”. Kyrkan exkluderar alltså inte barn, medan flera samfund fortfarande håller fast vid att människor döpta i tidig ålder måste omdöpas med nedsänkning6 för att bli medlemmar i deras samfund. En delsanning har med denna försnävande tolkning fått bli en helsanning, med ytterst sorgliga pastoral konsekvenser. Detta har gett upphov till många bekymmer i mitt och andra människors liv. Jag är själv ”barndöpt” två gånger. Först av en känd ärkebiskops far - H.B. Hammar - och sedan barndöpt av en pastor vid 10-års åldern.7 Kyrkans hållning är mycket sundare och den enda urkyrkliga. Se t.ex. redan Tertullianus år 200 i Om dopet 15:1; ”...ett dop...eftersom det i himmelen finns en Gud och en kyrka”.8 Kyrkan underkänner aldrig ett dop om det skett med vatten och i den treeniges namn, vem som än döpt. Alla dop ger rättfärdighet och inlemmar den kristne i Kristus och i Kristi Kyrka, se lk 163. Denna urtida doplära har lärts sedan urminnes tid och måste ha gudomligt ursprung, eller hur?

1 Jämför detta med ”Born Again” i amerikanskt klimat. ”Born again” har även importerats in till svenska samfund. Bara den som är pånyttfödd, är verkligt kristen.
2 Dopet är alltså den nya födelsen in i Guds och Kyrkans värld. Arvsyndens existens gör barndopets befrielse nödvändig.
3 I takt med nykarismatikens framväxt fick också andedopet - eller det andra dopet - en central betydelse i några kretsar.
4 Redan TERTULLIANUS skriver klart om denna skillnad i Om dopet 10; se SPB I.
5 Icke-judar som ville konvertera in i judendomen, var tvugna att genomgå proselytdop. Barn döptes också när ett helt hushåll konverterade. Och det gamla förbundets viktigaste rit – omskärelsen – inkluderade naturligtvis alltid små bebispojkar.
6 Det verkar fullständigt orimligt att Apg 2:41, skulle beskriva att 3000 människor döps genom nedsänkning i ett vattenfattigt Jerusalem. Se även Tit 3:5f och Didache 7:2f, där vattenbegjutningsdop nämns. Vattenmängd och nedsänkning har aldrig varit konstituerande för dopets giltighet.
7 Om samfund ska vara konsekventa kan inte dop av tioåringar räknas som vuxendop! Diskussioner om barndop har här ofta enligt mitt tycke nått lågvattenmärket.
8 Om dopet är översatt i SPB I, se också St CYPRIANUS; Brev till biskop Quintus år 254 (J592a).

Giltiga och ogiltiga koncilier - en utläggning om Petri ämbete

Med risk för att spänna bågen alltför stort tänkte jag skriva ett inlägg om vad det var som gjorde koncilier giltiga i den unga kyrkan och förhoppningsvis därigenom också kunna ge en första aning om sambandet mellan giltiga koncilier och Kyrkans lära om påvens ofelbarhet.

Under historiens gång har det förekommit flera koncilier och synoder (begreppen kommer användas som synonyma), både sådana som kallats ekumeniska och andra koncilier. De flesta av dessa koncilier anses vara giltiga koncilier medan andra inte anses vara giltiga. Grundfrågan är varför vissa koncilier anses vara giltiga medan andra avfärdas. Innan jag går vidare är det värt att poängtera att det finns koncilier kring vars giltighet det råder delade meningar mellan öst- och västkyrkan. De koncilier som det råder delade meningar om hör samman med schismen och får därför behandlas någon annan gång. Det finns dock flera koncilier som alla (eller åtminstone öst- och västkyrkan) är överens om att de är ogiltiga.

Bakgrund

Låt oss göra en kort rekapitulation av några av de koncilier som hållits genom historien. Jag kommer enbart beröra de koncilier som ägde rum före den stora schismen mellan öst och väst.

Det första konciliet som vi känner till finns beskrivet i Apg 15 och inträffade ca år 49 i Jerusalem. Jag tänkte återkomma till det konciliet senare och lämnar det därför tills vidare.

Om vi istället begrundar den serie av 7 ekumeniska koncilier som inleddes med konciliet i Nicaea så kan det vara på sin plats att sätta in dem i sin historiska kontext. Svaret på frågan varför de hölls hänger intimt samman med den dåtida politiska situationen.

På Konstantins tid hade andelen kristna i kejsardömet blivit stort. Samtidigt var riket splittrat. Konstantin såg troligen i kristendomen en möjlighet att hålla samman sitt rike och samtidigt få de kristna på sin sida. Men för att det skulle lyckas förutsatte det att de kristna kunde vara en enande faktor. Konstantin insåg troligtvis att de kristna inte var riktigt så enade som de ortodoxt kristna ville göra gällande (t ex var Arianismen en stridsfråga vid den tiden).

Ur Konstantins perspektiv bör alltså konciliet i Nicaea ses som ett politiskt påkallat koncilium för att utröna vad de kristna kunde enas om. Om de inte kunde enas om centrala frågor så skulle det innebära att hans plan var meningslös.

Samma resonemang kan troligtvis även appliceras på flertalet av de följande giltiga koncilierna: Konstantinopel I, Efesus, Chalcedon, Konstantinopel II, Konstantinopel III och Nicaea II. För dem som initierade dessa koncilier, och som hade politiska bevekelsegrunder, var inte det primära vad biskoparna lärde, utan vad de kunde enas om. Syftet var troligtvis att kunna använda Kyrkans enhet för att motivera "en Kyrka, ett Kejsardöme"-agendan. Det var dock exakt samma motivation som låg bakom alla de ogiltiga koncilierna också. Det blir därför intressant att fundera på vad de var som skiljde de giltiga ekumeniska koncilierna från de ogiltiga koncilierna och synoderna.

Ogiltiga koncilier

Det första ogilitga konciliet jag tänkte ta upp är konciliet i Antiokia 341. Under detta koncilium godkände ca 100 biskopar (från östkyrkan) arianism som ortodox kristen lära. I Sirmium hölls en synod 351 där semiarianism godkändes, återigen av ca 100 biskopar från östkyrkan. Rövarsynoden i Efesus och ett antal koncilier i Konstantinopel, där patriarkerna av Antiokia, Jerusalem och Alexandria var närvarande, fastslog att monofysitism är ortodox lära. Monotelitismen fastslogs som ortodox lära vid ett koncilium i Konstantinopel 638.

Frågan som måste följa är då vad som är utmärkande för dessa ogiltiga koncilier. Vid inget av dessa koncilier fanns påven representerad. Undantaget är rövarsynoden i Efesus, där det fanns en påvlig representant, men konciliet tog ingen notis om vad han anförtrotts av påven att säga och han fällde därför kommentaren Contradicitur innan han lämnade konciliet, därmed ogiltigförklarande konciliet i påvens namn. Påven godkände heller aldrig i efterhand de beslut som koncilierna kom fram till. Alltså, det som utgör skillnaden mellan ett giltigt koncilium och ett ogiltigt i den unga kyrkan tycks vara om konciliebesluten godkänts av påven (personligen, genom delegat eller i efterhand) eller ej. Flertalet eller alla av de ovan nämnda koncilierna skulle ha kunnat anses vara ekumeniska koncilier om det inte hade varit för en sak: avsaknaden av påvlig representation eller i efterhand godkännande av påven. Detta blir om möjligt än tydligare om man beaktar att även Konstantinopel I, i likhet med de ovan nämnda ogiltiga koncilierna som godkände monofysitism, var ett koncilium som hållits helt utan påvlig representation, men som till skillnad från de ogiltiga koncilierna i efterhand godkänts av påven.

Man kan därför fråga sig om ett ekumeniskt koncilium är tillräckligt för att fastslå sanning, eller om det krävs något mer.

Konciliet i Apostlagärningarna

Vi har ett koncilium som finns beskrivet i bibeln (Apg 15). Låt oss analysera hur apostlarna gick till väga då de höll koncilium, eftersom det är deras praxis som motiverat användandet av koncilier.

Kapitlet inleds med en förklaring till problemet (Apg 15:1-2), Paulus och Barnabas finner vid sin ankomst till Antiokia, efter att ha avslutat sin första missionsresa, att:

Några som hade rest ner från Judéen ville lära bröderna att de inte kunde bli frälsta om de inte lät omskära sig efter mosaiskt bruk. Detta ledde till ständiga uppträden och diskussioner mellan dem och Paulus och Barnabas. Man beslöt då att dessa båda och några till skulle fara upp till apostlarna och de äldste i Jerusalem för att få frågan utredd av dem.

Man får komma ihåg att Paulus och Barnabas vid den här tiden troligtvis får anses ha varit juniorer, särskilt i förhållande till dem som kom från Judéen/Jerusalem, som var biskopssäte för församlingen i Antiochia. Så vad som hänt är att representanter för Kyrkan kommit och predikar omskärelse, vilket Paulus och Barnabas motsätter sig. Därför beger sig Paulus och Barnabas till Jerusalem för att få klarhet i om läroämbetet verkligen lär så.

Det är sant att det står att de tänkte besöka apostlarna och de äldste, och inte att de tänkte besöka Petrus. Men det är möjligt att de inte kände till att Petrus var där, eller också visste de att alla apostlarna var i Jerusalem.

Om man läser Apg 12:17 framgår att Petrus lämnat Jerusalem. Enligt Eusebius och Jerome så räknas Petri biskopstid i Rom från år 42 (alltså när han begav sig iväg), vilket skulle tyda på att han begav sig till Rom. Konciliet i Jerusalem inträffade ca år 49 och uppenbarligen var Petrus på plats i Jerusalem vid den tiden. Ett troligt skäl till varför Petrus återvände till Jerusalem kan vara att kejsar Claudius utvisade alla judar från Rom just år 49, enligt Seutonius. Orsaken var upplopp kring någon "Chrestus".

Petrus var hursomhelst närvarande vid konciliet i Jerusalem. Detta är vad vi kan läsa om konciliets genomförande (Apg 15:6-7)

Apostlarna och de äldste kom då samman för att utreda frågan. Efter en lång överläggning reste sig Petrus och sade...

Varpå följer ett antal verser där Petrus talar. När han är klar följer den helt centrala meningen (Apg 15:11)

Då teg alla, och man lyssnade på Barnabas och Paulus, som berättade om de många tecken och under Gud hade gjort bland hedningarna genom dem.

Om vi alltså skall försöka lära oss något av hur det första konciliet fungerade så samlades biskoparna för att utreda frågan. De hade överläggningar där de olika lägren fick ge sin syn.

Sedan, efter att ha lyssnat på de olika ståndpunkterna, reste sig Petrus och förkunnade sin syn (vox Petros).

Därefter var frågan avgjord. Alla var och förblev tysta då Petrus hade talat, överläggningarna var över.

Sedan går man över till att lyssna på Paulus och Barnabas vittnesbörd om Andens tecken bland hedningarna. Då dessa båda talat färdigt avslutar Jakob med ett tal.

Man kan fråga sig varför just Jakob, och inte Petrus, var den som avslutade mötet. För det första var Jakob Jerusalems biskop, och alltså värd för mötet. Petrus var en gäst. Vidare var det Jakob som var ledare för Kyrkans judiska del, i egenskap av biskop av Jerusalem. Om ni minns från inledningen av Apg 15, så var det just några av dessa judar som orsakat den konflikt som konciliet kom att handla om. De kom alltså från Jakob, de var hans lärjungar. Han adresserar alltså sina lärjungar, inte hela Kyrkan. Detta blir tydligt då han i vers 19 säger

Därför anser jag att vi inte skall göra det svårt för de hedningar som omvänder sig till Gud

Vilka var det som hade gjort det svårt för hedningarna? Jo, Jakobs lärjungar från Judéen.

Avslutning

Det står alltså klart att konciliet som beskrivs i Apostlagärningarna inte är ett ekumeniskt koncilium så som dessa uppfattas utanför den katolska Kyrkan, utan det är helt och hållet grundat på Petri ämbetes auktoritet. Petrus reste sig och tog till orda, och hans ord avslutar all överläggning.

Det är också uppenbart att det inte var någon likvärdighet mellan olika biskops-/patriarkstolar. Hade det varit likvärdighet mellan de olika biskops/patriarkstolarna skulle det naturliga varit att Jakob, i egenskap av värd och biskop för dem som orsakat dispyten, varit den som tog till orda och fällde avgörandet. Trots att Petrus enbart var en besökare så är det han som fäller avgörandet.

Det finns en idé om att lekmännen måste acceptera det som Kyrkan slår fast i koncilier (vilket använts som argument i öst för att inte hålla fast vid överenskommelser gjorda vid gemensamma koncilier, t ex Lyon och Ferrara-Florens). Det skulle kunna motiveras bl a utifrån Apg 15:22. Men om man ser till kontexten så är det uppenbart att det som åsyftas med Då beslöt apostlarna och de äldste tillsammans med hela församlingen att bland sig utse några som skulle sändas till Antiokia är den lokala församlingen i Jerusalem, och mer specifikt de som hade förordat omskärelse. Hela poängen är alltså att de som varit för omskärelse böjer sig för Kyrkans beslut. Tanken på att beslutet taget i Jerusalem skulle förkastats om församlingen i Antiokia inte skulle accepterat det visar på det absurda i tanken. Det visar också på det absurda i östkyrkans förkastande av de ekumeniska koncilierna som var på väg att sätta punkt för östkyrkans schism med Kyrkan.

Eftersom koncilier går till enligt följande

1. Biskoparna samlas för att undersöka en fråga (Apg 15:6)
2. De överlägger/debatterar (Apg 15:7)
3. Innehavaren av Petri ämbete fäller ett avgörande baserat på vad som framkommit i överläggningarna (Apg 15:7-11)
4. Det som innehavaren av Petri ämbete slagit fast, och som nu är en del av Kyrkans lära, förklaras för dem som inte förstår (Apg 15:12-19)
5. Tillägg kan göras (Apg 15:20, 28-29)
6. Man dokumenterar konciliets beslut för förmedling till de troende (Apg 15:23-29)
   

måste slutsatsen bli att ett koncilium blir giltigt, inte genom att det är ekumeniskt, utan genom att innehavaren av Petri ämbete godkänner dess beslut.

Man kan förenkla uppställningen än mer.

1. Koncilier samlas för att överlägga och höra alla sidors argument
2. Innehavaren av Petri ämbete beslutar, i kraft av sitt ämbete och Kristi löfte, vad som är det rätta beslutet. Det är alltså i kraft av Petri ämbetes ofelbarhet som (ekumeniska och andra) koncilier blir giltiga.
   

Koncilier i sig är bara nödvändiga då det rör sig om frågor där det inte är uppenbart vad som är ortodox kristen lära. I frågor där det är uppenbart vad Kyrkans lära är kan läroämbetet agera på egen hand.

Allt gott!

Detta inlägg har tidigare publicerats på Fides Catholica.

Ordinarie kontra generella läroämbetet och kyrkolärare

När jag läste Contes artikel om Kyrkans ofelbarhet och felbarhet så slogs jag av en tanke som jag tänkte se om någon annan kan hjälpa mig att bekräfta eller dementera.

När vi som inte ingår i biskopskollegiet uttalar oss om tron så gör vi det inom ramen för det generella läroämbetet, vilket inte är ofelbert. Det ordinarie läroämbetet är inte heller ofelbart, även om de fel som kan finnas endast är av sådan art att de inte kan äventyra frälsningen att hålla dem för sanna.

Är det då så att de läror som lärts av dem som utropats till kyrkolärare lyfts från det generella till det ordinarie läroämbetet? M a o, är det så att de läror som t ex lilla Therese formulerade tillhörde det generella läroämbetet, eftersom hon inte var del av biskopskollegiet, men att de genom hennes upplyftande till kyrkolärare förklaras av det ordinarie läroämbetet ha samma status som läror formulerade av det ordinarie läroämbetet?

Annars förstår jag nog inte riktigt vad det innebär att någon förklarats vara kyrkolärare...

Hoppas någon där ute kan hjälpa mig att få klarhet!

Allt gott!

Evangelium enligt Rom

Som somliga av er vet, så fick jag boken Evangelium enligt Rom, skriven av James McCarthy, av Daniel/MyTwoCents från Aletheia. Jag har inte läst hela boken än, men tänker ändå delge mina initiala iaktagelser och reflektioner.

De avsnitt jag läst och studerat lite mer ingående handlar om dopet, både för barn och för vuxna, samt appendix A, som går igenom och avfärdar Kyrkans tolkning av alla de bibelord som författaren påstår att Kyrkan baserar sin dopteologi på. Jag har även läst de aktuella avsnitten ur katekesen, samt en del av de aktuella bibelställena.

Det första jag vill påpeka är att talet om att katekesen citeras friskt är synnerligen överdrivet. I de kapitel jag läst har endast ett fåtal direkta citat förekommit, däremot förekommer många hänvisningar, samt summariska referat av författaren. Den sammanfattning som författaren ger av hur han förstår Kyrkans lära känns ofta främmande för mig som katolik. Jag tror att det delvis beror på att han försöker beskriva Kyrkans lära med en protestants terminologi, men det är nog tyvärr inte hela sanningen.

Han kallar kapitlen om dopet för "Rättfärdiggörelse för nyfödda" och "Rättfärdiggörelse för vuxna". Redan här tror jag att det finns all anledning att stanna upp och reflektera. Det är bl a i valet av en sådan rubrik som det märks att författaren använder en protestants terminologi och försöker appellera till protestanters väl invanda Sola-mantran. Frågan är då, ligger det något i anklagelsen att Kyrkan anser att dopet är rättfärdiggörande? När vi läser i katekesen så ser vi att det faktiskt står om dopet att "Genom den helige Ande är dopet ett bad som renar, helgar och rättfärdiggör (jfr 1 Kor 6:11, 12:13)." Den som läser t ex 1 Kor 6:11 ser att katekesens text i stort sett är en omformulering av bibelns text: "ni har låtit tvätta er rena, ni har helgats och gjorts rättfärdiga genom herren Jesu Kristi namn och genom vår Guds ande". Detta bibelcitat förbigår författaren helt i sin analys av bibelställen som stödjer Kyrkans dopteologi, vilket är synd, eftersom det hade varit intressant att ta del av hans resonemang kring denna text.

Vad författaren missar när han direkt snöar in på att dopet skulle vara rättfärdiggörande är att dopet har många andra betydelser. Denna beskrivning av dopet beskriver väldigt väl hur jag själv uppfattat dopet:

Dopet är den vackraste och mest storslagna av Guds gåvor.... Vi kallar det gåva, nåd, smörjelse, upplysning, odödlighetens klädnad, pånyttfödelsens bad, insegel, och allt det dyrbaraste som finns. Gåva, därför att det ges åt dem som inte själva har något att komma med; nåd, därför att det ges till och med åt skuldbelastade människor; dop, därför att synden begravs i vatten; smörjelse, därför att det är heligt och kungligt (de som blir smorda är heliga och kungliga); upplysning, därför att det är strålande ljus; klädnad, därför att den skyler över vår skam; bad, därför att det tvättar av; insegel, därför att det bevarar oss och tecknar oss med tecknet på Guds herravälde. (Katekesen §1216; Gregorius av Nazians (330-ca 390), Orationes)

Märk väl att rättfärdiggörelse inte nämns överhuvudtaget.

När det gäller barndop så finns det så klart mycket att säga om det. Alla författarens försök att bortförklara möjligheten till att barn döptes av apostlarna är rätt ointressanta. Det är så klart sant att det inte står uttryckligen någonstans att barn döptes. Det är dock också sant att det finns belagt att barn döptes redan på 100-talet. Det är med andra ord ett bruk som redan tidigt uppfattats som naturligt bland kristna. Författaren försöker göra gällande att Kyrkan menar att dopet skulle vara tillräckligt för ett barn. Att så inte är fallet ser vi ju många exempel på i vårt eget land. Hur många av dem som döps av tradition, utan att sedan fostras in i tron, förblir kristna? Inte många. Den som låter döpa sitt barn, liksom dess gudföräldrar, lovar att fostra barnet till tro, tillsammans med Kyrkan. Det står ingenstans att tron är en förutsättning för dopet, däremot är det uppenbart att tron och dopet hör ihop. Vi gör våra barn till lärjungar genom dopet och hjälper dem genom vår fostran att växa till i tron.

En paradox är att författaren skriver lite ironiskt om limbo, att Kyrkans teologer förr trott att odöpta barn som dör kommer dit (limbo är numera officiellt förklarat icke-existerande). Vad jag undrar är, vart tror författaren och hans meningsfränder att nyfödda barn, som enligt honom själv saknar tro och därför också saknar rättfärdiggörelse, hamnar? Vart hamnar de som saknar rättfärdiggörelse när de dör?

I avsnittet om vuxendop så har författaren fullständigt valt att missförstå vad katekumenatet innebär. För det första så antar han att det är något som endast vuxna skulle vara i behov av, vilket direkt strider mot vad katekesen anger: "Barndopet kräver enligt sin natur ett katekumenat efter dopet" (Katekesen §1231). Vidare så drar han väldigt märkliga slutsatser av katekumenatets uppbyggnad. Han kommer till slutsatsen att Kyrkan menar att vi skulle göra oss själva rättfärdiggjorda genom gärningar. I kombination med hans förklaring till Jak 2:14-26 blir det nästan skrattretande motsägelsefullt. Han ger sig själv den konstnärliga friheten att anse att eftersom Kyrkan har som del i katekumenatet att tron skall leda till gärningar så menar Kyrkan att vi gör oss själva rättfärdiggjorda medan han själv säger samma sak men menar att endast tron gör oss rättfärdiggjorda. Enligt Kyrkan skall den kristna initiationen/katekumenatet "alltid omfatta några väsentliga beståndsdelar: förkunnelse av ordet, mottagande av evangeliet vilket medför omvändelse, trosbekännelse, dop, utgjutande av den helige Ande och tillträde till den eukaristiska kommunionen" (Katekesen §1229). Tvärtemot vad författaren försöker låta påskina så är katekumenerna "'redan förenade med kyrkan; de tillhör redan Kristi husfolk. Inte sällan lever de redan ett liv i tro, hopp och kärlek' (Ad Gentes n. 14). 'Vår moder kyrkan omsluter dem redan med kärlek och omsorg som sina egna.' (Lumen Gentium n. 14)".

Om man med bestämdhet diskvalificerar den förklaring som läsaren antas ha och man vill få en läsare, som inte absolut vill bli övertygad, att bli övertygad så måste man komma med någon alternativ förklaring. Eftersom boken uttryckligen vänder sig till katoliker i ett försök att få oss att omvända oss från vår villfarelse, så kunde man tycka att författaren skulle ge några egna förklaringar som kan ge oss en klar förståelse för varför dopet behövs, om det nu inte behövs av de skäl Kyrkan anger. Problemet är kanske att författaren egentligen missat målet med sin kritik, vilket får det att verka som om allt vad Kyrkan lär om dopet är förkastligt. Kanske är det egentligen bara så att författaren inte attackerat Kyrkans dopteologi, utan sin egen vanföreställning av vad som är Kyrkans dopteologi. Ju mer jag har reflekterat över vad författaren skrivit och ju mer jag har läst katekesen och försökt förstå hur författaren har tänkt, desto mer övertygad har jag blivit om att så måste vara fallet. Det är naturligtvis djupt tragiskt, särskilt som denna bok lyfts fram av Kyrkans belackare som en trovärdig beskrivning av vad Kyrkan lär.

Detta var några initiala funderingar utifrån vad författaren skrivit om dopet och utifrån vad Kyrkan lär om dopet. Slutsatsen så här långt är dels att författaren antingen inte har förstått vad Kyrkan lär, eller också medvetet har förvanskat det, och dels att talet om att boken i princip är en sammanställning av citat från katekesen, minst sagt, är en enorm överdrift. Faktum är att jag, efter de kapitel jag läst, inte kan förstå hur någon kritiskt tänkande person kan tro att detta är skrivet av en initierad person som förstått vad han kritiserat. Det känns mest som ett försök att översätta vad han lärt sig på sin antikatolska bibelstudiegrupp (nämns i förbigående i förordet) så att katoliker skall förstå det. Jag tror han misslyckas dubbelt upp. Jag tror att han genom att använda sina antikatolska glasögon gör det omöjligt för sig själv att förstå vad katoliker tror och varför och jag tror att han genom sin protestantiska terminologi talar förbi de allra flesta katoliker. Detta är, precis som jag befarade, Aletheia-andan i bokform... Inget nytt under solen, alltså...

Allt gott!

Nya Mariadogmer

Under de första 1800 åren av kristendom så gick utvecklingen väldigt långsamt, särskilt när det gäller Marias roll. Endast två dogmer om Maria hanns med under hela denna långa tid. Men sedan dess har vi bättrat oss väsentligt. Under loppet av endast drygt 100 år så tillkom ytterligare 2 nya dogmer. Nu finns det en stark rörelse för att också proklamera en femte Mariadogm. Om vi antar att den kommer att proklameras inom kort så kan man göra en prognos för hur utvecklingen kommer se ut när det gäller nya Mariadogmer.

Vi ser tydligt att det har skett en accelererande utveckling. Om vi antar att den andra dogmen kom en hel del förtidigt och den tredje dogmen egentligen blev lite fördröjd, så får vi en vacker exponentialkurva över hur dogmerna har proklamerats. Utifrån denna iakttagelse så blir det lätt att förutse att vi kommer få se nya Mariadogmer allt tätare i framtiden. Därför är det viktigt att vi redan nu börjar fundera på vad innehållet i dessa dogmer skall komma att bli, så att vi kan hänvisa till att traditionen redan existerat (jmf resonemanget om målningen på Doktorns inlägg).

Den första dogmen handlade om att Maria är Jesu mor.
Den andra handlade om att hon var och förblev jungfru.
Den tredje handlade om att hon var född utan arvssynd.
Den fjärde handlade om att hon blev upptagen till himmelen.
Den femte är tänkt att definiera Maria som vår mor.

Nu blir alltså frågan vad de kommande dogmerna om Maria skall ha för innehåll.

Vi har redan konstaterat att Maria är Jesu mor. Eftersom det är rätt otänkbart att Gud skulle varit otrogen måste vi ta för givet att Maria är Guds fru (den Helige Andes brud), vilket självklart skall bli en dogm.

Hon är upptagen till himmelen, där Jesus är kung, alltså måste hon som kungamor vara drottning.

Jesus sade "Den som gör min himmelske faders vilja är min bror och syster och mor" (Matt 12:50)
Maria gjorde ju faderns vilja och måste därmed också vara Jesu syster och bror, vilket naturligtvis måste proklameras (helst i två olika dogmer, the more, the merrier). Följden av att Maria är Jesu bror är att Maria måste vara både man (bror) och kvinna (syster och mor).

Ur detta konstaterande går det naturligtvis att dra flera slutsatser om Maria som måste proklameras som dogmer.
En följd blir att Maria inte bara är vår mor utan även vår far, syster och bror (dvs, om vi gör faderns vilja), vilket leder till ytterligare 3 dogmer.
Förutom att Maria inte längre bara är Gudaföderskan följer att hon, eller kanske han, nej det får bli hoan, även är Gudafödaren.
Vidare följer att hoan inte bara är drottning utan även drott, och om hoan är kung så kan ju Jesus bara vara prins.

Det blir möjligen lite problematiskt med relationen mellan Gud och Maria, men vi får kanske omvärdera vår syn på Gud så att det passar in med vår upplysta syn på Maria. Om Maria är både man och kvinna borde det teoretiskt vara möjligt att hon gjort sig själv med barn. Men eftersom det står att barnet kommit till genom Helig Ande måste det vara så att Maria också är den Helige Ande och därmed Gud. Då får vi ju helt plötsligt oanade möjligheter att proklamera dogmer på löpande band.

Utifrån dessa nya insikter, helt i linje med modern feminism, så öppnar sig oanade möjligheter för kyrkan att ta sig ur den rätt radikala position som hon haft gentemot samhället under hela den moderna tiden. Hon kan helt enkelt räta in sig i ledet och behöver inte uppfattas som så bakåtsträvande. Med dessa nya insikter följer också oanade möjligheter för den framtida ekumeniken.

--------------------------------------------------
Kristina förärade mig stafettpinnen i denna säsongens humorstafett. Det är onekligen väldigt svårt att välja vem man skall lämna vidare detta tunga ansvar till... Det har framförts önskemål om att lämna över till protestanter, men så vitt jag kunnat se så har heller inga ortodoxa haft den äran. Så frågan som jag ställer till er läsare, och er staffetsamrodnare, är: skall pinnen övergå till en protestant, eller föredrar ni att den övergår till en ortodox? Jag har en av varje sort i lager...

Den som får överta pinnen förväntas välja något ämne ur Charlottes godispåse. Men det tycks vara möjligt att även komma med egna uppslag, så som Z gjorde...

Uppdatering 1: Efter att ha inhämtat synpunkter från både humorkonciliet och ett par andra så har jag nu beslutat att tilldela pinnen till Nomas som därmed får representera våra ortodoxa syskon. Nomas/Thomas har nu skrivit ett väldigt fyndigt inlägg och skickat stafettpinnen vidare.

Uppdatering 2: Haggaj på Aletheia länkade till mitt inlägg i tron att det var seriöst. Han ursäktade sig med att han inte hade läst det så noga... Det roade mig kungligt, särskilt eftersom jag försökt skriva så att det vid första anblick skulle se seriöst ut...

Allt gott!

den femte dogmen...

Efter samtalet som följde på mitt inlägg om kardinalernas brev tänkte jag att jag skulle utlägga vad den femte dogmen egentligen handlar om. Först och främst vill jag poängtera syftet med den femte dogmen:

The first four dogmas basically define Mary's relationship to God; the fifth dogma defines Mary's relationship to us. The first Marian dogma is the dogma of God's Mother, or the Mother of God; the last Marian dogma is the dogma of Our Mother, the Mother of All Nations! The first four dogmas had to be proclaimed first. Without them we could not have defined the upcoming final and great dogma of Mary, Our Mother!

Sedan vill jag även poängtera vad Co-Redemptrix, Mediatrix och Advocate innebär:

The Simple Definition of a Mother

A mother is a co-redemptrix, in the figuaritve sense of the word. She suffers with her child when he or she is sick; never resting, giving up sleep, and her own self to nurse her child back to health! The good mother lovingly sacrifices her time and all that she has, if necessary, to assure the well being of her child and without complaint. She, also, cooperates in every way possible with the grace of God, sharing or mediating those graces, the gifts God has given her, and using them on behalf of her child's physical body and soul! Is this not the definition of a mother who is a mediatrix? Finally, a mother is the advocate for her child. She is the child's staunch supporter, not just for a moment but for life. She is there whenever necessary: protecting, defending and pleading for him or her, whether it be on the playing fields of a soccer game or storming the gates of heaven with her prayers for her child.

This, then, is the composite picture of a good mother: one who suffers and sacrifices for the child; one who shares and gives all for the child; and one who pleads and prays for the child. Without these three simultaneous and ongoing actions, we could not define any mother as good; nor would the child recognize who he or she is in the eyes of God! For it is in a sense, that in the giving of the mother's love that the child receives life, God's life and love, and both become fulfilled. Since the day her child was born, the mother's life is truly a labor of love. So it is with Our Blessed Mother - "The Mother of All Nations: Co-redemptrix, Mediatrix, and Advocate!"

Det är också väsentligt att understryka relationen mellan Jesus och Maria. Av kommentarerna till förra inlägget var det uppenbart att många tolkade termerna medfrälserska som något mer än vad det är. Så här skrev kardinalerna i sitt brev angående relationen mellan Maria och Jesu frälsningsroller: ...that the Catholic Church essentially distinguishes between the sole role of Jesus Christ, divine and human Redeemer of the world, and the unique though secondary and dependent human participation of the Mother of Christ in the great work of Redemption. Det handlar alltså på inget vis om att likställa Marias roll med Jesus roll. Jesus är Frälsaren, Maria är medfrälserskan framför alla andra... Vi, liksom Paulus uttryckligen skriver, kan också bli medfrälsare, om vi vill...

Slutligen vill jag även ta med en längre text som sätter de olika dogmerna i relation till varandra och som är hämtat härifrån:

FIVE MARIAN DOGMAS

Curiously, the more you meditate on Mary, Our Mother, as the Lady of All Nations: Coredemptrix, Mediatrix and Advocate the more clear and illuminated the first four Marian dogmas become. These dogmas are: Theotokos (Mother of God); Perpetual Virginity; the Immaculate Conception; and the Assumption.

The first Marian dogma that Mary is the Mother of God was declared by the Church at the Council of Ephesus in the year 431 (cf. Lk 1:31-35, Lk 1:43 and Mt 1:21). This dogma emphasizes Jesus' conception through the seed or "overshadowing" of the Holy Spirit and that Mary's fully consented contribution to Her Son was in the flesh only. This clarifies any misconceptions as to the Divinity of Jesus and His relationship to His Mother Who is a created being. As the Lady of All Nations said on July 2, 1951: " To accomplish this, the Father used the Lady. Thus, from the Lady the Redeemer received only - I am stressing the word 'only' - flesh and blood, that is to say, the body. From My Lord and Master the Redeemer received His divinity."

The next dogma that of Mary's Perpetual Virginity attests to the fact that Jesus, Our Lord, was born of a Virgin (cf. Is 7:14, Lk 1:34, Lk 1:27). This was declared at the Council of the Lateran in the year 649. In addition, this Council proclaimed that Mary remained "ever-Virgin." This dogma, also, highlights the fact that Mary is the eternal Spouse of the Holy Spirit and the New Eve. The second dogma underscores the fact that Mary is the "ever-Virgin" Mother of God, thus accentuating Her spiritual Motherhood over the Church. In 1854, Pope Pius IX stated in the dogma of the Immaculate Conception that Mary was preserved from the stain of original sin from the moment of Her conception by the redemptive merits of Her Son, Jesus Christ (cf. Lk 1:28, Col 1:15-20, Eph 1:3,9,10, Eph 2:22). This dogma draws attention to God the Father's merciful plan of salvation and Mary's salvific vocation as the Ark of the New Covenant.

This brings us to the fourth Marian dogma of the Assumption which Pope Pius XII proclaimed November 1, 1950. Basically, this dogma asserts that Mary who cooperated in the work of redemption more fully than any other created being also participated in Her Son's Resurrection by being raised up into heaven both body and soul after Her death. (It does not deny Her death for that was also part of Her co-redemptive role. Cf. Eph 1:14, Eph 2:6, 1Cor 15:42-57.) Pope Pius XII eloquently acclaimed that Mary, the heavenly Queen "exalted by the Lord," Who was created by God the Father, preserved from sin and Who remained sinless and pure as the Mother of Our Lord and Spouse of the Holy Spirit, continues Her work of Motherhood, [Coredemption, Mediation and Advocacy], in heaven for the glory of God and on behalf of us all "without interruption." The Assumption reaffirms our belief in the Resurrected Christ while reminding us that by following Mary, the "New Eve", we shall follow Her to the New Life in Christ not just here on earth but eternally in heaven, also!

Since February 11, 1951, three months after the dogma of the Assumption was proclaimed, God has been asking us, through the Lady of All Nations, for a new and final Marian dogma for His glory and the honor of Our most loving Mother! The first four dogmas basically define Mary's relationship to God; the fifth dogma defines Mary's relationship to us. The first Marian dogma is the dogma of God's Mother, or the Mother of God; the last Marian dogma is the dogma of Our Mother, the Mother of All Nations! The first four dogmas had to be proclaimed first. Without them we could not have defined the upcoming final and great dogma of Mary, Our Mother! We should take time and reflect on each of these Marian dogmas. We should meditate on each one of them; for they are the definitions of Who Our Mother is. Then we will see clearly the whole picture of Our Mother. And the more we understand who Our Mother is, the more we love God and the more we uphold Our Saviour as the Lord of All Nations. For if His Mother is the Lady ofAll Nations, does it not point directly to Jesus, Her Son the King of Kings, Who is above all others, as the Lord of All Nations (cf. Ps. 47)?

On April 4, 1954 the Mother of All Nations said: "I am not bringing a new doctrine. I am now bringing old ideas." Yet "never has 'Miriam or Mary' in the Community, the Church been officially called 'Co-Redemptrix. Never has She officially been called 'Mediatrix.' Never has She officially been called 'Advocate'"(October 5, 1952). Now we have the opportunity to do something for Our Mother, She whose heart was pierced for us. Let us petition our Bishop of Rome, Pope John Paul II, as Our Mother asked us to do on May 10, 1953 and May 31, 1954. Let us ask him, with a fervent desire to please Our Mother, that he proclaim Our Mother The Lady of All Nations: Coredemptrix, Mediatrix, and Advocate so that "henceforth all generations shall call Her blessed" (Lk 1:48).

En artikel (på svenska) om den nya dogmen: Maria medfrälserska
Reaktioner på förra inlägget: Konvertittbloggen: Er Maria en medfrelser?

Kardinaler uppmanar påven att utropa en femte dogm om Maria

Fem kardinaler har i ett öppet brev uppmanat påven att utropa en femte dogm om Maria, som skulle fullända kyrkans lära om Maria.

Kardinalerna skriver i sitt brev (min fetmarkering):

Dear Brother Eminences and Excellencies:

In May 2005, we, as cardinal co-patrons, sponsored a Mariological symposium convened on the subject of the cooperation of the Blessed Virgin Mary in the work of human Redemption at the favored Fatima shrine in Portugal.

After extensive theological presentations delivered by a significant number of cardinals, bishops, and theologians, we concluded the symposium by enacting a votum to His Holiness, Pope Benedict XVI. The votum reads as follows:

Your Holiness, Benedict XVI,

In an effort to enhance the ecumenical mission of the Church, and to proclaim the Gospel of Jesus Christ in all its fullness, we, the undersigned cardinals and bishops who have convened in the favored Marian Shrine of Fatima (May 3-7, 2005), wish to express to you, Most Holy Father, our united hope and desire for the solemn papal definition of the doctrine of the Church regarding Mary Most Holy as the Spiritual Mother of all humanity, the Co-redemptrix with Jesus the Redeemer, Mediatrix of all graces with Jesus the one Mediator, and Advocate with Jesus Christ on behalf of the human race.

In a time of significant confusion amidst the many diverse ecclesial bodies of Christianity, and as well among non-Christian peoples concerning this Marian doctrine, we believe the time opportune for a solemn definition of clarification regarding the constant teaching of the Church concerning the Mother of the Redeemer and her unique cooperation (cf. Lumen Gentium, n. 61) in the work of Redemption, as well as her subsequent roles in the distribution of grace and intercession for the human family.

It is of great importance, Holy Father, that peoples of other religious traditions receive the clarification on the highest level of authentic doctrinal certainty that we can provide, that the Catholic Church essentially distinguishes between the sole role of Jesus Christ, divine and human Redeemer of the world, and the unique though secondary and dependent human participation of the Mother of Christ in the great work of Redemption.

Therefore, Your Holiness, with filial obedience and respect, we wish to present you with this votum of our solidarity of hope for the papal definition of the Immaculate Virgin Mother of God as the spiritual Mother of all peoples in her three maternal roles as Co-redemptrix, Mediatrix of all graces and Advocate, as the ultimate expression of doctrinal clarity at the service of our Christian and non-Christian brothers and sisters who are not in communion with Rome, and as well as for the greater understanding and appreciation of this revealed doctrine concerning the Mother of the Redeemer by the People of God at the outset of this third millennium of Christianity.

We thereby submit this votum accompanied by one possible formulation of the Marian doctrine which we, please God, pray may be solemnly defined by your Holiness:

Jesus Christ, the Redeemer of man, gave to humanity from the Cross his mother Mary to be the spiritual Mother of all peoples, the Co-redemptrix, who under and with her Son cooperated in the Redemption of all people; the Mediatrix of all graces, who as Mother brings us the gifts of eternal life; and the Advocate, who presents our prayers to her Son.

On June 7, 2006, our brother, Telesphore Cardinal Toppo, presented the above votum in Latin to His Holiness on behalf of all the cardinal and bishop participants at the 2005 Fatima Symposium, together with the published acta from the symposium. The Holy Father received the votum and the acta with an accentuated gratitude and his expressed intention to study carefully the acta.

We now write to you, brother cardinals and bishops, to inform you of this votum for the solemn definition of Our Lady as the Spiritual Mother of humanity and its essential roles, and respectfully request your own prayerful consideration regarding the possibility of adding your own esteemed assent to this votum to Our Holy Father. We have enclosed a copy of the original Latin votum for your examination and, if you felt so inspired by Our Lady, you would be free to sign and to forward it on to His Holiness.

Certainly, if it so pleased the Holy Father to proceed with this request, any final formation of the definition would in no manner be bound to the formulation of the enclosed votum, but rather left entirely to his unique charism as the Successor of Peter. It is also noteworthy that over the course of the past fifteen years, over 500 bishops have sent their request for this solemn definition to the Holy See, along with approximately 7 million petitions from the Catholic faithful worldwide.

We thank you for your prayerful consideration of this request on behalf of Our Lady, Mother of the Church and Queen of the Apostles. May she guide you in your discernment of this matter to the wisdom of Jesus Christ, our divine Redeemer, through the counsel of the Holy Spirit, all leading to the fulfillment of the perfect will of our Heavenly Father.

With cordial best wishes in Jesus and Mary,

Telesphore Cardinal Toppo, Archbishop of Ranchi, India; President of the Catholic Bishops' Conference of India; Luis Cardinal Aponte Martínez, Archbishop Emeritus of San Juan, Puerto Rico

Varkey Cardinal Vithayathil, Major Archbishop of Ernakulam-Angamaly, India
Riccardo Cardinal Vidal, Archbishop of Cebu, Philippines
Ernesto Cardinal Corrippio Ahumada, Primate Emeritus of Mexico

Cardinal Co-sponsors of the Fatima Symposium on Marian Coredemption

Jag kan ju spontant inse att det inte skulle göra samtalen med somliga av våra protestantiska vänner lättare om denna dogm proklamerades. Men frågan handlar egentligen inte om det utan om sanning. Frågan som Kyrkan har att ta ställning till är om det är sant och i så fall varför.

Många katoliker är redan övertygade om att detta är sant och bör proklameras som sant genom en dogm. I katekesen står följande om Maria:

968 Men hennes roll i förhållande till kyrkan och hela mänskligheten går ännu längre. ”Hon har på ett unikt sätt samverkat med Frälsarens verk i lydnad, tro, hopp och brinnande kärlek för att själarnas övernaturliga liv skulle återställas. Därför är hon en moder för oss när det gäller nåden och frälsningen.”[11] [494]

969 ”Detta Marias moderskap i nådesordningen började med det samtycke hon gav i tro vid bebådelsen och som hon tveklöst höll fast vid under korset. När hon upptogs till himlen lämnade hon inte sitt frälsande uppdrag. Det skall fortsätta utan avbrott till dess alla utvalda fullkomnats för evigt. Genom sin mångfaldiga förbön utverkar hon för oss den eviga frälsningens gåvor.... Därför åkallas den saliga Jungfrun som förespråkerska, beskyddarinna, hjälparinna och förmedlarinna.”[12] [149, 501; 1370]

Personligen tycker jag att det vore konsekvent av kyrkan att s a s löpa linan ut och även slå fast denna sanning. De som inte kan acceptera de dogmer som redan finns om Maria kommer inte kunna acceptera denna heller, men å andra sidan så är det väl rätt otänkbart att de skulle omvärdera sin syn på de redan proklamerade Mariadogmerna om Kyrkan lät bli att proklamera denna...

Sedan finns det andra skäl till varför påven borde allvarligt överväga att utropa denna dogm, och det hänger ihop med de löften som gavs åt bl a Ida Peerdeman från Amsterdam i uppenbarelser under mitten av förra seklet. I de uppenbarelserna så uppenbarades Maria som vår fru av alla folk (our lady of all nations). En av de saker som Ida uppenbarat för sig handlade just om den femte Mariadogmen:

Petition the Bishop of Rome, Pope John Paul II, for the dogma of the Coredemptrix, Mediatrix and Advocate under the title of the Lady of All Nations. (cf. May 10, 1953.) "This world can be saved only through the Church that holds this doctrine" (November 15, 1951). "Do fight and ask for this dogma: it is the crowning of your Lady" (April 4, 1954)! "Why do you not ask your Holy Father to pronounce the dogma the Lady demands?" (May 31, 1955) Over and over the Lady asks all of us to fight for this dogma, to pray for this dogma, to petition for this dogma!!! This is the work of the Communion of Saints here on earth, the Church, which includes the Holy Father, all bishops, priests and religious and all lay faithful. This directive from Our Mother is not just for one group of people but for all God's people. We are truly Our Mother's children and we must stand up for Our Mother and cooperate in this great effort. Together we must show Her how much we love Her! Sign the Petition which Our Mother gave us on May 10, 1953! (Our Ladys request)

Observera att detta INTE är samma rörelse som exkommunicerades förra året, även om namnet är förvillande likt... Den här uppenbarelsen är godkänd av den lokala biskopen i Amsterdam sedan mer än 10 år.

För den som är intresserad av att läsa mer om dogmen hänvisar jag till den här sidan som ger en längre utläggning om dogmen, dess bakgrund, syfte samt dess plats i trosläran.

En artikel (28 sidor) om The Immaculate Conception and the Co-Redemtrix av Mark Miravalle

ZENIT - Cardinals' Letter Promoting Marian Dogma
ZENIT - Cardinals Hoping for a 5th Marian Dogma
Catholic World News : Cardinals launch drive for new Marian dogma
Co-Redemptrix - Wikipedia, the free encyclopedia
Voxpopuli.org - Vox Populi Mariae Mediatrici - For information and promotion of the 5th Marian Dogma
Andra som bloggat om detta:
Sentire cum Ecclesia: "5th Marian Dogma"? Would this help?
Catholic Renewal: En femte dogm om Jungfru Maria på gång?

Technorati Tags: Ekumenik, Katolska kyrkan, Jungfru Maria,