fredag 3 september 2010

KYRKANS LIV PÅ ANDRA SIDAN, HELVETE

lk 74, 212-213; KKK 392-393, 1033-1037 och 1056-1057 sammanfattade; helvetet är en evig oåterkallelig skilsmässa från Gud för de som dör i dödssynd, utan att ta emot Guds barmhärtiga kärlek. Gud respekterar dem som fritt väljer bort Gud.


Kan någon tro på helvetet med trovärdighet i vår upplysta tid! Helvetet är förmodligen kristendomens svåraste dogm. Om du vill bli betraktad som fullständig idiot, så är det ett hett tips att i svenskt kulturklimat bekänna dig tro, fullt och fast, på att det finns ett evigt helvete. Men de flesta föreställningar om helvetet grundas utifrån en mix av okyrkliga missuppfattningar. Så varför tror inte svenskar på helvetet idag, i motsats till en resten av mänskligheten1? Det första skälet tror jag är att vi lever i en framgångsmyt. Allt blir här bara bättre och bättre, trots bevis om motsatsen. Det andra skälet är att nutidens svenskar inte vill ha fri vilja. Den östliga renässansen (t.ex. i yoga, meditation och buddhism) och kommunismens tunga ok, som tas/togs emot i glädje i vår tid, beror kanske på att svensken inte vill vara fri eller ta ansvar. Ett tredje skäl är att svenskar undviker det onaturliga. Är det inte endast naturlighet som har värde i vårt samhälle och helvetet känns varken naturligt eller populärt, eller hur? Varför ska då någon tro på helvetet? Om vi är skapta för evigheten2, och vi är fria att välja bort Gud, vad händer då med människor som vägrar ha med Gud att göra? Kristen tro har alltid bekännt helvetets hissnande möjlighet. Vågar du tro - vilket Skriften, Traditionen och det sunda förnuftet stöder - att Gud accepterar människans fria val att välja bort honom?
Först har vi Jesu egna ord, vilka är väldigt raka och klara. Se bl.a. Matt 3:10-12; ”…bränna i en eld som aldrig slocknar.”; 5:22; ”...undgår inte helvetets eld”; 5:29; 8:12; 10:28; 13:42, 50; ”och kasta dem i den brinnande ugnen. Där skall man gråta och skära tänder”. Även Matt 18:8f, nämner ”helvetets eld”; men se också 25:30, 41; ”Gå bort ifrån mig, ni förbannade, till den eviga eld som väntar djävulen och hans änglar.”. I Mark 9:43-48 skrivs; ”…hamna i helvetet i den eld som aldrig slocknar…i helvetet, där maskarna inte dör och elden inte släcks”. Däremot får vi nästan inget stöd av St Paulus, med undantag av 2 Tess 1:9, vilket gör att det inte finns grund för kritiken att helvetet är en senare uppfinning. Helvetet verkar utifrån Bibeln vara straff, förgörelse samt förvisning.
För det andra har Kyrkan och Kyrkorna i alla tider och överallt alltid hävdat att helvetet är en verklig möjlighet.3 Helvetet visar på syndens ofattbara destruktivitet och att det finns en yttersta rättvisa. Däremot har Kyrkan aldrig uttalat sig om hur många som kommer att hamna i helvetets mörker. Hennes innersta hopp och bön är att ingen skall nå dit! Vi hoppas åtminstone och ber att helvetet ska vara en extrem glesbygd. För det roligaste och kanske det troligaste är att människan kommer att säga ja. Jämför med den oräkneliga skaran i t.ex. Upp 5:11; 7:9 och 19:6 eller se på att den gode Herden, som tyckte att 99 av 100 var en för lite. Därför finns det hopp och därmed ingen anledning att förtvivla, för kärleken är Guds viktigaste egenskap. ”Amor vincit omnia”!4 Så kasta dig i Guds barmhärtiga armar och tro det glada budskapet; om att Kristi död ger hopp bortom död, egofixering, världsfixering och all ondska i evighet!
För det tredje gör människans höghet det möjligt för människan att falla. Själva helvetet är ett mått på människans storhet. Människan är ingen robot eller marionettdocka, utan myndig och fri. Kyrkans bön och uppgift är att få så många människor, som Gud finner möjligt, att säga ja. Att vi kan säga nej är ett sorgligt faktum. Det finns två utgångar till evigheten i tidsålderns slut. Den som säger nej till Gud och vägrar rubba sig en enda millimeter kommer att välja bort Gud i evighet. Vi kan välja att säga benhårt nej till Guds uppoffrande och utgivande kärlek. Vi kan kröka in oss så mycket i oss själva, att vi vägrar ha med Gud att göra. Om någon når helvetet kan aldrig Gud anklagas för denna tragik. Helvetet är alltid självvalt av människan, mot Guds vilja. Men den som söker finner... Eller som C. S. Lewis skriver5; ”det finns till slut bara två slags människor; de som säger till Gud: ”Ske din vilja” och de till vilka Gud till slut säger ”Ske dig som du vill.””. Helvetet är därmed en förlängning av Guds barmhärtighet. Guds barmhärtighet är så fullkomlig att den inte kan utplåna personer och rättar sig efter människans fria vilja.

VAD ÄR HELVETET?
Helvetet är på många sätt ett mysterium. Vi kan inte förstå att det kan finnas till, för vi är inte Gud. De fallna änglarnas egna val att vägra tillhöra Guds rike - se lk 74 - känns overkligt, precis som Nazityskland, Gulagarkeopelagen och tvättäkta ateister; alltså de som verkligen tror och fasthåller att Gud inte finns. Men allvarliga synder, s.k. ”dödssynder”, vilka inte ångras leder till ett brott med Gud. Inte ens Gud kan få oss att tvingas tillbringa en evighet med Honom, mot vår vilja. Helvetet är en avgrundsdjup nödutgång, där en fallen själ förkastar allt utom sig själv.6 Förkastandet av Gud, som är alltings mening och mål, gör att vi förkrymps och förbränns i Hans kärleks eld (= helvetet), tills vi inte är likt någonting alls. Det är viktigt att betona att Gud inte är sadist, utan att Gud är Kärlek. Denna Kärlek kan upplevas på många olika sätt, även som förtärande eld, se Hebr 12:297. Helvetet är alltså inget annat än Kärlek upplevd som straff och tortyr av gudshatande personer, som framhärdar i att vilja vara universums centrum. Helvetet är detsamma som himlen - kärlek - fast mer hatat. Helvetet är på ett sätt därför något gott, eftersom det är en förlängning av Guds barmhärtighet och ett tillstånd, där skräp förbränns! Skräp som är uppbrännt och inte finns i tiden eller rummet kan inte saknas och därför kommer inget saknas i evigheten.
Vad exakt är då helvetet? Vi kan inte veta detta, för kyrklig uppenbarelse beskriver inte platsen, utan förklarar med bilder. Men vi kan ana att det är ingenting! Det är ett tomrum, en icke-plats med avsaknad av verklighet och kärlek. Om Gud är det yttersta verkliga, så är Hans frånvaro mörker eller total avsaknad av Hans ljus. Helvetet är ett mikroskopiskt ”icke-existerande” mörkt tomrum, i ett för övrigt upplyst universum. Det är inte i tiden eller rummet och är inte skapat av Gud, utan är en konsekvens av människans fria val. Helvetet är den yttersta rättsinstansen, som visar syndens ofattbara konsekvenser. Som C. S. Lewis skulle ha sagt; den som vägrar ta mot Guds kärlek, låser helvetets portar från insidan.8 Det kanske mest tragiska är att de som starkast förnekar helvetet ofta kan vara inne på de egoistiska högmodiga vägar som pekar neråt och bort från Gud! Kyrie eleison!


1 Delar av detta avsnitts tankar är hämtat ur KREEFT, Everything you ever wanted to know about heaven, but never dreamed of asking (boken är bättre än vad titeln ger intryck av).
2 Gud har skapat människan till sin avbild, och givit henne värdighet att ha en själ och en kropp. Själen är inte sammansatt av olika delar, utan enhetlig och kan inte brytas ner. Den odödliga själen är en förutsättning för judendomen; 1 Mos 2:7; Job 19:25; Ords 15:24; Pred 3:17; 8:12; 12:7, 14; Jes 14:9; 26:19; Dan 12; Neh 9:5; Vish 2:23; 3:4; 8:13 och Syr 46:12a. Detta gäller även för kristendomen, se t.ex. Matt 13:42b-43; 25:31ff; Joh 3:3, 15f; 6:40; 12:25; Jud 4ff; 1 Petr 4:6 och 2 Petr 2:1-12; 4:6. En själ kan inte tillintetgöras, för kärlek förgör aldrig något. Troligen vill inte ens de mest fallna varelserna utplånas. Jag har i alla fall inte hört ett enda bra argument för den positionen.
3 Se t.ex. Upp 20:10b och Jes 66:24. Bland kyrkofäderna från 100-talet; St IGNATIOS Brev till efesierna 16:2; Polykarps Martyrium 2:3; 11:2; St JUSTINUS Martyren Apolologia prima 2:8f; St IRENAEUS, Adversus Haereses 5:27:2 och TERTULLIANUS, Adversus Marcionem 26 och 28.
4 Latin för att; ”kärleken övervinner allt”!
5 LEWIS, Den stora skilsmässan, s60.
6 LEWIS, lidandets problem, s141. Vi kan alltså säga att människans kärlek kan riktas åt två håll. Antingen tar egenkärleken överhanden eller så älskar vi Gud genom att älska våra medmänniskor.
7 Se även 2 Mos 13:21f; Klag 1:12f; 2:3f; 4:11; Hes 1:27f; Hos 11:9; Sef 3:8b och Upp 10:1b.
8 Se LEWIS, lidandets problem, kap 8, s147. Jämför också med St AUGUSTINUS citat; Gud skapade oss utan vår medverkan, men Han kommer inte att frälsa oss utan vår medverkan.

5 kommentarer:

Den Förlorade Sonen sa...

"You saw Hell where the souls of poor sinners go. In order to save them, God wishes to establish in the world devotion to my Immaculate Heart. If people do what I ask, many souls will be saved and there will be peace."


Maria visade helvetet för Francisco Jacinta och Lucia, folk föll ner i det som höstlöv. Jag har lite svårt att få ihop den bilden med det som en del säger att det skulle vara glest befolkat.

Vem skall man lita på? Vems bild är rättvisande?

Annorzzz sa...

AG: "Kyrkans innersta hopp och bön är att ingen skall nå dit! Vi hoppas åtminstone och ber att helvetet ska vara en extrem glesbygd"

DFS
Har inte du ett hopp och en bön om att det ska vara så? Vi vet ju inte, men hoppet kan väl få finnas där. Om Gud lämnar de 99 rättfärdiga fåren för 1 (ett) bortsprunget, så finns det hopp!!!

Tuve sa...

Jag håller i o f sig med dig om att det är rimligt att tolka det som att många, alltför många själar blir förtappade. Men samtidigt så finns det ingen referens som anger hur jämförelsevis många som samtidigt kommer till himlen. Om bilden som används för själar som blir förtappade är höstlöv som faller så säger ju inte det något om vilken bild som borde användas för själar som inte når dit. Om bilden av själar som blir frälsta skulle vara snöflingor i en snöstorm eller vattendroppar i en regnskur så skulle Kyrkans förhoppning, att helvetet är glesbefolkat jämfört med himlen, fortfarande vara korrekt.

Allt gott!

Den Förlorade Sonen sa...

Anders, visst har jag ett hopp, att genom Kristi förtjänster Gud förlåter mina synder, som han lovat för han är både allsmäktig och barmhärtig. Men det hoppet är ju personligt och har sin grund i tron.

Hur kan vi hoppas på att andra kommer till himlen, vi vet ju inget om deras tro eller ånger? Ok vi och Kyrkan ber, men till syvende och sist har varje människa en fri vilja som Gud inte tvingar sig på. Visst vi kan hoppas på Gud, han vill ju att alla skall bli frälsta. Mitt hopp är däremot inte så stort angående oss människor, antagligen för att jag känner mig själv, utan bikten skulle jag inte ha en suck. Därför är jag orolig för dem som inte har tillgång till sakramenten.
Tuve, ok, jag håller med dig det är en bild och säger naturligtvis inte allt.

Allt gott.

hilaron sa...

Ska ju dock sägas att de flesta helgon är överens om att en majoritet av vuxna katoliker kommer till helvetet. Tror inte man har någon procentsats, så det kan ju vara 51% eller 99%, vilket är ganska stor skillnad. Men ändå en majoritet. Uttolkningen av "Många är kallade, men få är utvalda." brukar vara att många får Tron, men få av de som har Tron blir räddade. Detta gäller såklart endast katoliker, oddsen för icke-katoliker torde ju vara avsevärt sämre och närmar sig nog noll. Vi får såklart inte utesluta mirakulösa ingripanden och frälsningar i den botfärdige rövarens tecken, men S:t Alfonsus de Liguori menar ju exempelvis att en person som är djupt nedbäddad i syndens tillstånd kommer ha mycket svårt att sansa sig tillräckligt i dödsögonblicket för att kunna ångra sig. Det är ju i det ögonblicket som Satan är som aktivast, med sina frestelser om att vi inte biktat oss tillräckligt väl, att vi varit ljumma, att vi levt alldeles för länge i synd för att kunna hoppas på nåd osv.

Det ska ju också sägas att hoppets dygd inte innebär en dumdristig optimism. Det är snarare en synd mot hoppet. Om vi i det egna personliga livet hoppas på himmelriket utan förtjänst, om vi i förväg hoppas att Gud förlåter oss osv. så syndar vi mot hoppet (och i det senare fallet även mot den Helige Ande). Att då mot förnuftets insikt om den egna bräckligheten hoppas på att helvetet är mycket glesbefolkat, tolkar jag inte som något annat än dumdristighet. Vi bär himmelrikets skatter i lerkärl, inte i kevlarbepansrade och titaniumförstärkta kassaskåp.

Att inse sin egen frälsnings bräcklighet är att lära sig ödmjukhet. Att inse att andra själars frälsning är lika bräcklig som ens egen manar till evangelisering och mission, till självutgivande kärlek. Att spekulera om osannolika scenarier med mirakulösa ingripanden i dödsögonblicket (vilket vi givetvis inte kan utesluta men som, om jag känner Gud rätt, inte är Standard Operating Procedure direkt) leder i mitt tycke endast till en passivitet och ljumhet inför sin nästas frälsning. För om det skulle vara så att alla själar fick mirakulösa ingripanden i dödsögonblicket så fanns ju inte längre något behov av vare sig mission, evangelisering eller ens Kyrkan.

Nåväl. Ni har nog förstått min poäng.

Väl mötta!
David