HELGON HOS KYRKANS FÄDER
St Hippolytus skriver år 204 i världens första bibelkommentar kommentar till Daniels bok 11:30, med en adressering till Daniels tre vänner och gör en åkallan; ”jag bönfaller er, tänk på mig, så att jag må uppnå samma martyrielott.”. Bön om helgonens förbön i himlen finns också belagt hos Origenes, där han runt 250 skriver i De oratorie 31:5 att ”änglar och de rättfärdigas själar ber…” På 300-talet är detta något som beskrivs av samtliga fäder, se St Kyrillios av Jerusalem i 5:e Mystagogiska Katekesen 9;
”Därefter påminner vi om dem som har avsomnat före oss: först patriarker, profeter, apostlar, martyrer, att Gud genom deras förböner och förmedling måtte ta emot vår bön.”.
St Augustinus skriver i Guds Stad 20:9:2; ”...deras minne firas vid Guds altare när Kristi lekamen utdelas” och se också i 1:13 och 21:24:2. På 300-talet finns så otroligt mycket material om helgonens att jag överlåter åt den intresserade att forska vidare1.
Helgon ber med oss och för oss i den himmelska Kyrkan. Även i lutherdomen bes det vid altaret; ”i den helige Ande och med alla dina trogna ber vi den bön som din Son själv lärt oss…”. Därefter ber den jordiska och den himmelska Kyrkan tillsammans; Fader Vår… Även i lutherska sammanhang finns alltså kommunikation mellan himmel och jord, jämför detta med KKK 1370. Gud har verkligen besegrat döden och därmed är Hans kropp – Kyrkan – en verklig kropp, som hänger intimt samman med den osynliga himmelska kroppen, vilka ber för oss. Döden är inte slutet, utan bara början på evigheten. Därför är altarringen halvt cirkelformad i många svenska kyrkor, för gemenskapen runt altaret fortsätter upp i den himmelska gemenskapen.
HELGONAVSLUT
Den tomma himlen är en sentida uppfinning. Himlen är inte långt borta. Varje steg vi tar följs av änglaögon. Varje mässa som firas åtföljs av oräkneliga skaror av skapade varelser. Detta är något man måste lära sig, genom att leva ut Kyrkans tro och liv. Från det kyrkliga livets insida och utåt kan helgonen få betydelse, men måste inte få stor betydelse. Men ofta är det så att om du inte tyr dig till den himmelska gemenskapen, kommer människan snart ty sig till andra esoteriska former, t.ex. energirika stenar, andar eller bara idoldyrkan av schlagerstjärnor. Människan är skapad för att dyrka Gud (1-3 budet) och se upp till och vörda framstående och närstående systrar och bröder (fjärde budet).
De flesta kristna i Sverige ser inte helgonen som något naturligt i en kristen livsåskådning, trots att den himmelska världen aldrig varit stängd för judar eller kristna. Här blundar några nykristna för allt bibliskt stöd för helgonläran. Ofta beror sådant förkastande på okunskap eller missförstånd över bönens betydelse eller gradering. Bön är inte den högsta formen av dyrkan, utan offer är den högsta formen av Gudsdyrkan. Bön om förbön är inte avguderi. Att på ovanstående skakiga grunder förkasta helgonens böneförmedling är inte rimligt. Det fanns dock hos Luther och Melanchthon en större öppenhet mot den himmelska världen, se t.ex. CA XXI och SA 2 art 2:25ff. Men som i så mycket annat reducerades tron successivt. Därmed blev det nordvästliga kristna livet förkrympt och himlen tömdes. Även om ett visst uppvaknande av helgonvördnaden kan skymtas i vissa svenska sammanhang, så är idag många kristna mycket starkt fördömande till dessa fromhetsuttryck. Därmed försvinner många verkliga hjältarna och inspiratörerna i Kyrkornas liv, se om ”pelarna” i Upp 3:12, 21;
”Den som segrar skall jag göra till en pelare i min Guds tempel, och han skall aldrig mer lämna det.”... ”Den som segrar skall jag låta sitta hos mig på min tron.”
Det är tråkigt att kasta ut saker som är nyttigt. Och att glömma bort helgonen är tvärs mot hela den kristna - inklusive den judiska - traditionen och Skriften, vilket enligt ovanstående lär att; döda helgon är medvetna om jordiska skeendet. Helgon uppenbaras dessutom ibland på jorden för att samverka med människorna. Och helgon kan alltid medla för oss och bli förfrågade om deras förbön, liksom mellan medlemmar i den jordiska Kyrkan2.
Dödens udd är - med Kristi död - bruten och Gud är inte en Gud för de döda, ty Han är Jakob, Isak och Abrahams Gud, se Matt 22:32 eller Luk 20:28. Kristus har besegrat dödens begränsningar. Hans egen kropp Kyrkan innehåller livet. Se 1 Kor 10:17; ”Eftersom brödet är ett, är vi – fast många – en enda kropp, för alla får vi del av ett och samma bröd.”. Dödens udd är för alltid tillintetgjord och därmed finns det odödligt starka band mellan den triumferande och de kämpande delarna av Hans odödliga kropp. Börja därför umgås med de heliga, för helighet och kärlek hos bönens mästare är högst smittsamt.
1 Se även St HIERONYMUS Brev 109:1; St AUGUSTINUS, Predikan 159, 172 och 273. Se vidare i MADRID, “Any friend of God’s is a friend of mine” kap 6; BERRINGTON faith of catholics III, s324-416 och se även den antikatolske SCHAFF, History of the Christian Church, v2:7:86; v3:7:84, 87.
2 St Paulus uppmanar ihärdigt sina läsare att de ska be för honom, se Rom 15:30; Kol 4:3 och 1 Tess 5:25. Inte någonstans förbjuds följande efter döden; förebedjan, förbönsåkallan eller kollektiv bön.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar