OMVÄNDNING: Om trovärdighet
Eva: Jag har svårt att smälta allt som detta samtal har rört sig omkring. Det ni har sagt gör religioner mer begriplig. Jag börjar förstå att det gamla, trista och torra arvet; faktiskt kan innehålla liv. Kyrkan kanske inte är så död som jag trott. Men mitt problem är som Malins, hur man ska finna rätt Kyrka.
C: Ja det är inte någon lätt uppgift i den uppsplittrade och sönderslitna värld vi lever i. All splittringen är något som Gud själv upprörs över. I Joh. 17, står Kristus inför döden. Inför liemannen blir ofta allt mycket klarare och problemen ses i nytt ljus. Jesus upprörs ända in i sitt innersta; i sin bön i Joh.17, över det han anar om splittringarna i framtiden.
E: Men vad är då rätt kyrka? Så mycket som vi har diskuterat om rätt och fel, så borde det finnas något svar på denna fråga också!
C: Jag tror att den väg som är bäst att börja med är 3 ”via negativa*”. I) Sanningen kan inte vara okänd eller suspekt. Om Gud är Gud måste han kunna göra sig hörd. En tyst Gud är inte mycket att bry sig om. II) En sann livsåskådning kan heller inte vara ett modernt påfund. Ingen kontinuitet bakåt brukar betyda att det är en återvändningsgränd, som du inte når långt på. Sanningen är för stor för att vara helt ny. III) Slutligen kan det inte vara ett samfund som är introvert, världsligt och slutet. Gud är inte intresserad av ”klubbar för inbördes beundran”, där ego:n endast intresserar sig för att vinna världen, men förlorar sig själva. Allah akbar, Gud är större! Han vill samla alla och söker alla.
E: Det var några väldigt intressanta kriterier. Vem har uppställt dem?
C: Jag är ledsen, men jag kan tyvärr inte stödja mig på ett enda koncilium eller en enda kyrkofader i denna fråga. Dock sägs sanningen göra oss fria och då måste denna sanning vara känd, historisk och just kunna befria!
E: Så vilka sekter kan vi då föra bort ur resonemanget, mha dessa dina ”sunda kriterier”?
C: Jag tror att sanningen inte ska finnas i de extremaste yttringarna på den här jorden. Ofta är lögnen en halv sanning och sanningen en ”via media” eller både ock! Gud är lik och olik oss. Han är transcendent och immanent. Han är helig och barmhärtig. Han är ande och kropp. Han är varken manlig eller kvinnlig, utan höjd över könet, och därmed som både en man och en kvinna. Han är otillgänglig och nära. Han är död och levande uppstånden. Han är allsmäktig, men upprätthåller människans fria vilja. osv. osv. Därför kommer de som söker sanning i de extremaste yttringarna bara göra dig besviken. Sann kristendom är inte att försöka komma så långt ut till vänster eller höger som möjligt och ändå vara kyrka. Vi ska inte chansa oss in i himlen!
E: Ja du svarar inte på frågan!
C: Men det är så vansinnigt svår fråga. T.o.m. Kyrkan har svårt att svara, för hon är delad. Hon måste tala med kluven tunga eller åtminstone kluven lunga (Öst och Väst brukar ses som kristendomens två lungor).
E: Men om jag förstått dig rätt, så kan vi direkt föra bort unga religioner som Mormoner och Jehovas vittne, mha dina kriterier. De har ju ingen kontinuitet och har uppstått i ett visst andligt vaccum.
C: Ja, lite tillspetsat kan man säga; att vi har de ”heresier” som vi förtjänar. Om en grupp människor distanserar sig från andra kristna, för att de har upptäckt något väsentligt eller menar att de är bättre än andra, blir de snart en samling individer som blir dåliga på mycket. Kyrkan är den enda organism som absolut inte kan förökas genom delning.
E: Så om kontinuiteten är livsnödvändig, vad har då kontinuitet?
C: Där du är på helt säker mark är de heliga, universella och apostoliska kyrkorna i öst och väst. Ortodoxa kyrkan erkänner Roms västliga patriarkat och Rom erkänner öst som riktiga kyrkor, dock i schism! De är splittrade från omkring 1200-talet, men har historisk kontinuitet och är katolska* (=av alla, överallt och under alla tider trott) och är verkligen kända, omfattande och hela kyrkor. De alltså katolska, i det att de innehar mycket av ”det hela”, eller fullheten.
E: Men var gör du av Anglikanska, Lutherska och Reformerta kyrkor? Och vad gör du av deras avknoppningar i sin tur?
C: Reformationen, eller ”deformationen” är en tid av teologiskt och världsligt förfall och hätska utfall. Reformation behövdes och behövs alltid, men aldrig den extrema splittring som var reformationens frukt. Så det skedde här många teologiska dikeskörningar, som vi får leva med än idag.
E: Så om vi följer dina tre kriterier så har baptisten*, karismatikern* och pietisten* mycket svårt att legitimera sig?
C: De innehåller mycket som är positivt och sunt och som är ett arv från äldre tider. De tror på treenighet, kristologi och Skriftens särställning, men de blir ofta halvdana och okyrkliga. Äkta teologi är tro som söker förståelse; invid kors och altare, i Skrift och tradition, så nära Gud det bara går att komma. Oooo vad jag har saknat detta, i vårt svenska ky(rk)liga klimat.
E: Så du underkänner alla de reformatoriska rörelserna?
C: Nja, jag tror att de behöll mycket som var sant katolskt* och bevarade kontinuiteten. Den Anglikanska kyrkan och den Svenska Kyrkan har behållit någon slags succession* (de har del av de biskoplig handpåläggning tillbaks till apostlarna och har en stiftkontinuitet) och lever idag ibland ett ganska ”traditionellt kyrkligt liturgiskt liv” och har bevarat något av den kyrkliga hierarkin, ett katolskt kyrkligt liv och mycket katolsk teologi.
Malin: Men alla har inte följt denna traditionella stil. Calvins radikala uppbrott och uppror mot traditionell kristen tro har ju faktiskt skadat dess egna led och den värld, där tron har praktiserats.
E: Där tror jag du har en bra poäng. Och alla reformatoriska rörelser kan jag inte helt underkänna. Men vart går gränsen? Vart slutar kyrkans gränser och vart börjar sekten?
C: Varför ska vi chansa? Sök inte det mest extrema eller mest perifera, utan sök kärnan och källan. Och framförallt sök enhet. Bed och arbeta för att upptäcka sanningen. Ifrågasätt, sök och bed, och då skall den Gud som är allsmäktig för allt levande, leda dig rätt. Han kommer att dra dig närmare till sig och stänga de dörrar du inte skall passera. Men sök alltid enhet med dina kristna bröder i allt, så att världen återigen kan få säga; ”se hur de älskar varandra”! Kanske du också hos dina kristna medbröder kan få upptäcka nya infallsvinklar och perspektiv.
E: Men vart går gränserna i Sverige? Vilka är sant kristna och vilka är kättarska i vårt land?
C: Jag kan inte döma i denna frågan, men sök det centrala.
E: Men går det inte att vara konkretare? Går det inte att finna ett perfekt samfund, som Gud klart och riktigt står bakom? Finns det ingen väg, där man inte behöver vara osäker och chansa?
C: Jag tror att det är svårt att hitta ett rent samfund. Kyrkan består av både syndare och helgon och det är svårt att kasta ut alla ”hycklare”. Kyrkan blir inte ren i denna världen. Men däremot är tre ”kärlekar” viktiga i många av de helgon som levat. Kärleken till; sakramentet, Guds Moder och vår andlige Fader, Påven. Det kan inte vara helt oväsentligt att de största gestalter världen har skådat har haft denna uppfattning.
E: Så du tror att katolikerna har rätt tro?
C: Ja, jag har inte hittat några allvarliga fel i Roms troslära och helighetsidealen är där höga, men därmed inte sagt att de har fått allting helt rätt och är fullärda. Men i denna kyrka bedrivs verklig teologi, verkligt kyrkligt liv och med kontinuitet bakåt i historien.
E: Men katoliker verka vara så tråkiga!
C: Jag tackar för komplimangen… Ja det finns nog torra, tråkiga människor överallt, men de flesta människor jag träffat i katolska kyrkan är inte alls så tråkiga. Den som lever nära Gud, har ofta lätt till skrattet och gemenskap. Helgon blir aldrig tråkiga!
E: Nej jag kanske var lite väl orättvis, men är inte katolicismen så otroligt sexualfixerad och tråkigt förbjudande?
C: Svensk media präglas av ett underlivsperspektiv på katolsk tro. Katolicismen är inte förbjudande, utan livsbejakande. Katoliker är för livet, skillnader mellan kön och familjeliv och kulturellt liv. Men i den dödens kultur vi lever i, kan perspektiven bli ytterst skeva.
E: Det var intressant! Du menar att vår värld är sexualfixerad och jämstäldhetsfixerad och därför irriterar vi oss på sammanhang som inte delar dessa värderingar?
C: Du har fattat det helt rätt. Vår värld saknar heliga personer och någon att efterfölja. Så sök helighet och sök att få växa inåt, för vägen framåt för Kyrkan går inåt. En tillväxt i bön, kontemplation* och vördnad invid altaret, ger en utåtriktad, tjänande, brinnande och kärleksfull kristendom, som vårt land så väl behöver.
E: Jag trodde att Kyrkan har en ständig kallelse att vara relevant och i tiden. Det är inte katolska Kyrkan!
C: Kyrkan är inte av världens stoft, men i världen. Hon är inte en del av postmodernismen, men har del av den eviga tiden och kommer att besegra postmodernismen. Vi kristna en större kallelse än att bli inne eller helt renläriga, vilket vi aldrig kommer att bli. Vår kallelse är att bli heliga.
E: Om jag inte minns fel, så sa du i början av hela diskussionen hade lämnat det Kgl Svenska Salighetsverket. Varför?
C: Det är en så komplicerad historia att jag knappt vågar rota i den. Men kort sagt; så tror jag att hennes reformation, under Gustav Vasa, var förödande. Hennes liv är flämtande och hennes ledning helt ute och cyklar, teologiskt som pastoralt.
E: Så vad är kristenhetens utmaning idag?
C: Att få bli genomlysta av Guds kärlek och kunna visa kärleken konkret mot dessa Guds minsta. Vi behöver ibland i asketism* och visst avståndstagande från världen få rotas i och förenas med den person som är utanför världen. Sedan som en konsekvens av detta möte, sändas ut i världen för att tjäna, lyfta och älska våra medmänniskor. Och i Kristi efterföljd har vi en kallelse att skapa skönhet, utveckla och tillbe.
E: Den kyrkan skulle jag trivas i! Då blir vår värld en bättre värld och då får kyrkan den plats den skall ha. Den vägen skulle jag vilja vandra!
C: Denna väg är en urgammal väg, som många har trampat på och den finns upptrampad i många delar av världen. Ja, du kommer inte att vara ensam! Många svenskar har gått före och går före och fler kommer att följa. Sanningen segrar över lögnen i all evighet, också uppe i kalla Norden. Så med den heliga Birgitta bön ber jag: Herre visa mig din väg, och gör mig villig att vandra den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar