Analys av sedevakantismens anspråk

För första gången i mitt liv har jag nyligen stött på och debatterat med sedevakantister. Eftersom det var en ny erfarenhet för mig så tänkte jag sammanfatta mitt intryck och min syn på de anspråk de gör.

Till att börja med skall jag bara mycket kort nämna att en sedevakantist inte erkänner de påvar som vi haft de senaste decennierna och att det därför råder en kontinuerlig sedevakans (den tid mellan då en påve avlider/avgår och en ny väljs). De menar, om jag förstått allt rätt, att vi lever i en sedevakans alltsedan antingen Pius XII eller Johannes XXIII därför att de menar att andra vatikankonciliet är heretiskt och att alla som erkänner det därmed inte är katoliker och därmed inte heller kan vara påvar. I deras vokabulär är det som för alla katoliker är Kyrkan istället Novus Ordo och fullkomligt heretiskt. Själva tillhör de den i deras ögon sanna katolska kyrkan.

Min första känsla när de började rada upp än det ena påvliga dekretet efter den andra dogmen och den tredje kyrkofadern och den fjärde kyrkoläraren var:

Oj, hur skall jag som är så okunnig ha något att komma med här. Bäst att ligga lågt!

Min andra känsla var att något kändes väldigt bekant med hur de argumenterade. Jag hade en känsla av att känna igen mig, trots att jag aldrig haft något med sedevakantister att göra, och blev därför nyfiken på vad som gav upphov till den känslan. Jag insåg ganska snabbt att både tonfallet och sättet att resonera liknade väldigt mycket de otaliga radikalt antikatolska protestanter jag debatterat med. Faktum är att i många stycken var kommentarerna närmast identiska och hade utan vidare kunnat förväxlas om det inte vore så att de protestantiska antikatolikerna hänvisar till bibeln medan dessa sedevakantister hänvisar till traditionen.

Med utgångspunkt från den insikten började pusselbitarna falla på plats. Jag blev gradvis upplyst om vad det grundläggande problemet med sedevakantisternas anspråk är.

Det problem som jag kom att bli uppmärksammad på när det gäller sedevakantismen är att dess grundtes är falsk. Deras grundtes tycks nämligen vara att Kyrkans lärodokument är tolkningen som därför bara direkt kan tillämpas, dvs att lekmän kan läsa dogmerna, kyrkolagarna och övriga lärodokument och själva avgöra vad som är den rätta tillämpningen i alla tänkbara situationer. Att dogmerna och påvarnas ofelbara utlåtanden är tolkningar är jag helt överens med dem om. Var jag tror att de begår sitt stora misstag är att tro att bara för att det är en tolkning så är det entydigt och därmed bara att tillämpa.

I det här läget är det lämpligt att använda liknelsen med den civilrättsliga lagen. Lagen anger vad som gäller. Man skulle kunna säga att den är tolkningen av vad beslutsfattarna vill skall gälla. Men som vi alla vet så är det inte alltid givet hur lagen skall tillämpas i det enskilda fallet. Min svärfar skrev sin avhandling om straffrätt och analyserade bl a det faktum att det under ett par decenniers tid hade funnits en diskrepans mellan hur tingsrätten och hovrätten tolkade lagarna. Det fanns alltså många fall där tingsrätten dömt på ett sätt (oftast fällande domar) och hovrätten dömt på rakt motsatt sätt (oftast friande domar) i grova mord- och misshandelsmål. Detta skriver jag för att illustrera att trots att man har en text som är skriven för att vara tydlig och lätt att tillämpa så kan det i vissa fall vara möjligt att komma fram till fundamentalt olika tolkningar av hur lagen skall tillämpas givet samma omständigheter.

Jag menar att det är på exakt samma sätt med Kyrkans lärodokument. Visst är det fråga om tolkningar, men även tolkningar måste tillämpas i det konkreta fallet och eftersom det är skrivna texter kan man komma fram till olika tolkningar av hur Kyrkans lärodokument skall tillämpas givet samma omständigheter. Det går helt enkelt att tolka tolkningar olika.

Vidare så tjänar liknelsen med lagen och domstolsväsendet även syftet att belysa det faktum att det inte ens är upp till var och en i det civila att avgöra hur lagen skall tillämpas utan endast en sak för domstolsväsendet. På samma sätt är det i Kyrkan. Det är inte lekmännens sak att avgöra hur Kyrkans lärodokument skall tillämpas, det har de vare sig mandat eller kompetens att avgöra.

I det här avseendet gör sedevakantisterna sitt, i mitt tycke, allvarligaste fel. Eftersom de tycks anse att Kyrkans lärodokument är entydiga tolkningar som bara är att tillämpa så finns det inget behov att inse och erkänna nödvändigheten av att överlåta åt Kyrkans levande läroämbete att fortsatt avgöra tillämpningen i det enskilda fallet. För det räcker alltså inte med att Kyrkans levande läroämbete en gång har slagit fast en sanning, tillämpningen och klargörande av denna sanning måste också överlåtas åt Kyrkans levande läroämbete att besluta om, inte bara i en dåtid utan också nu och i framtiden. Kyrkans levande läroämbete definierar vad Kyrkan menar, ingen annan!

Givet denna insikt så är det lätt att se vilket träsk sedevakantismen i verkligheten är. För var finns det levande läroämbetet enligt dem? Till vem skall man vända sig om man inte delar deras syn på hur Kyrkans lärodokument kan och bör tillämpas? De har, såvitt jag kan förstå, inget levande läroämbete och därmed finns det ingen möjlighet för dem att fråga sin "kyrka". De väljer själva vilka biskopar som de är i kommunion med och alltså väljer de även själva vilka lärare de lyssnar på. Därmed måste de hålla fast vid att de som individer har mandat och kompetens att avgöra hur Kyrkans lärodokument skall tillämpas, annars blir det uppenbart att de befinner sig i ett vakuum!

Det blev också klart för mig att denna hållning i allt väsentligt är exakt samma hållning som bibelfundamentalisterna har, dvs att individen har mandat och är kompetent att rätt avgöra vad som är den rätta tolkningen/tillämpningen av bibeln/dogmerna. De flesta bibelfundamentalister gör ingen hemlighet av att deras inställning är ett öppet uppror mot Kyrkans Gudagivna mandat att tolka bibeln, vilket de inte erkänner. Sedevakantisterna, däremot, borde rimligen erkänna Kyrkans mandat att både kunna tolka bibeln och klargöra hur Kyrkan skall förstå sig själv. Men genom sin grundtes så frånkänner de Kyrkan ofelbarheten i sin egenförståelse och ger istället sig själva ofelbarhet i sin tillämpning av Kyrkans lärodokument.

Att denna individualism och relativism förr eller senare kommer leda fram till samma sorts splittring som vi ser inom protestantismen torde vara uppenbart. För den som tvivlar på att så blir fallet räcker det med att se på sedevakantismen av idag:
Dimondbröderna och CMRI hatar varandra. SSPV erkänner inte Thucbiskoparna och folk som Matatics väljer att stanna hemma själva i protest mot den övriga sedevakantismens "sekterism". Vidare finns det ett otal småpåvar valda av olika större eller mindre grupperingar och som inte erkänner varandra.

Min slutsats är att sedevakantismen bara är en ny form av protestantism. I allt väsentligt är det samma sak. Den enda skillnaden ligger på ytan och rör vilka dokument man erkänner och anser sig själv ha mandat och kompetens att ofelbart uttyda och tillämpa.

För allt i världen, låt er därför inte luras av deras till synes goda kunskaper i Kyrkans lärodokument. De har inte förstått det mest katolskt rudimentära, hur troligt är det då att de skulle ha fått så värst mycket annat rätt?

Allt gott!