KYRKANS SAKRAMENTALA LIV del XIV BOT OCH AVLAT

BOTEN

lk 300, 303; KKK 1430-1439, 1459-1460 sammanfattade; bot omfattar att en syndare upphör att synda och omvänder sig, försonar sig med sin nästa och utövar kärlekens gärningar som gör att många synder blir förlåtna (1 Petr 4:8). Skador som synden orsakar ska repareras eller tillfyllestgöras.

Synd är ett uppbrott mot Gud och synd har två konsekvenser. Först är det uppror mot Guds lag (eviga straff) och sedan är det en handling som drar på sig straff för detta brott (timliga straff). Försoningens sakrament orsakar framför allt att syndaren får en återställd gemenskap med Gud och skulden till Gud utplånas och därmed försvinner de eviga straffen, se Matt 18:15-18. Men kvar finns en timlig skuld som innebär bot. Denna kan Kyrkan sona för, eftersom Kyrkan är EN kropp. Exempelvis om du har stulit 200 kronor av någon och går och biktar dig. I bikten får den kristne förlåtelse och din gemenskap med Gud återställs, men kvar finns din timliga skuld; alltså de 200 kronorna. Dessa pengar bör du naturligtvis betala tillbaka (bot), men dessa s.k. syndens följder kan även Kyrkans gemenskap i vissa fall lösa. Ånger och bikt ger förlåtelse inför Gud, därefter fullgörs förlåtelsen genom omvändelsen. Viljan till gottgörelse och omvändelse måste finnas för att ångern och förlåtelsen slutligen skall fullbordas. Annars kommer synden fräta sönder vår insida och kvarlämna en unken ruttnande stank.
Var finns det bibliska stödet för bot eller timliga skulder? Se 1 Mos 3:16ff; där Eva, Adam samt hela mänskligheten har kvar ”tunga bojor” även efter syndafallets uppgörelse. Se även Num 12, där Mirjam blir spetälsk och Mose medlar och Mirjam sedan får sitta 7 dagar utanför lägret, trots att hon har fått förlåtelse. Se också 4 Mos 20 tillsammans med 5 Mos 32:51f, där Mose blir förlåten men inte får se landet. Eller se på judarnas fyrtioåriga vandring i öknen. Se också 2 Sam 12-14, där David begår äktenskapsbrott och dödar en människa. David ångrar sig, men straff finns kvar, ty hans barn dör senare som en uttrycklig konsekvens av detta. Se även Ps 99:8; ”...du var en Gud som förlät dem men också hämnades deras gärningar.” och i Dan 4:24; ”utplåna din synd genom att göra gott och din skuld genom barmhärtighet mot de fattiga, så kan din lycka bestå.”.1 I NT, se Matt 3:8, där god frukt hör till omvändelsen; Luk 7:44-50; ”…hon har fått förlåtelse för sina många synder, ty hon har visat stor kärlek. Den som får litet förlåtet visar liten kärlek.” och Luk 19:8f, där Sackaios återbetalande gör Jesus vördnadsfylld. Även kyrkotukten fanns tidigt, se 1 Kor 5:1ff ; 2 Kor 10:6 och 13:2.

AVLAT
lk 312, 426; KKK 1471-1479 och 2006-2011 sammanfattade; avlat innebär att Kyrkan efterskänker timliga straff, vilket ådragits genom synd. Kyrkans rätt att efterskänka kommer från den oändliga skatt hon äger och uppdraget att lösa och binda som hon fått av Kristus.

Kan någon köpa syndernas förlåtelse? Avlat har idag en mycket begränsad roll i fromhetslivet. Däremot var avlat mer betydelsefull på 1500-talet och har därigenom blivit en missförstådd praxis även idag. Först bör vi utreda vad avlat inte är, då det inte är ett sätt att köpa sig syndernas förlåtelse. Avlaten minskar heller inte samvetets tyngd. Svensk kristenhet har förkastat avlaten, pga felaktig syn på frälsning och även utifrån missuppfattningar och bristande förståelse av andra delar av den kristna läran. Botgöring är nödvändig och avlaten är endast ett avlyftande och avskrivning av timliga straff. Avlat är alltså konkretiserad förbön, där Kyrkans skatter kan hjälpa oss i vår botgöring. Avlat kan liknas vid en andlig blodtransfusion. Andra människors välvilja ger oss liv genom Kristi kärlek. Avlaten har missbrukats under medeltiden2, men missbruk är inget skäl till att upphäva bruk och därmed bli mer obibliskt förkrympt! Är det inte tråkigt att alltid bränna ner hela huset, istället för att städa det, eller att slänga ut barnet därför att badvattnet grumlats?
Att lyfta timliga straff är en slags botgöring, vilket Kyrkan efterskänker p.g.a. hennes uppdrag att binda och lösa utifrån bl.a. Matt 16:19; 18:18 och Joh 20:23. Avlaten är egentligen inget annorlunda än det Paulus gör, när det gäller en syndfull kyrkobroder i Korint. Han ger först en bot - 1 Kor 5:3-5 - och lyfter sedan bort en del av boten, se 2 Kor 2:6-11. Botpraxis fortsätter och utvecklas i urkyrkan, se Cyprianus De lapsis 17 (J552); ”martyrernas förtjänster och de rättfärdigas gärningar är till stor nytta vid domen.”.3 Avlat behövs, även i vår individualistiska tid, eller kanske just därför. Att Gud använder Kyrkan är till glädje för hela Guds folk. Mänskligheten är mer inflätade med varandra än vi vågar tro. Våra förtjänster kan med Guds nåd - i Kristi kärlek - omvandlas till andras glädje, se lk 426. Kyrkan är en enda stor solidarisk gemenskap, 1 Kor 12:26f;
”Lider en kroppsdel, så lider också alla de andra. Blir en del hedrad, så gläder sig också alla de andra. Ni utgör Kristi kropp och är var för sig delar av den.”.
Se även Kol 1:244; ”Vad som ännu fattas i Kristi lidanden, det lider jag i mitt eget kött, för hans kropp, som är kyrkan.”. Både de goda och de onda handlingarna påverkar andra i kroppen.5 De heligas gemenskap är inte enbart social konstruktion, utan Kristi kropp har mer betydelse än vad vi kan ana. Om Kyrkan har av Kristus fått makt att utplåna dödssyndernas straff hur mycket mer6 kan hon då inte ha makt över temporära straff7?

1 Se även 4 Mos 5:5-8; Job 42:5ff; Ps 51; Nah 3:19; Matt 11:25 och 16:19.
2 Avlatshandel har inte skett med kyrkligt godkännande, men förbindelsen mellan allmosa och bot skymdes och då kunde allmosor förknippas med avlat. Detta erkänns av Kyrkan och har rättats till. Men Kyrkan lärde aldrig en felaktig lära, hon missbrukade (endast) utlevnaden av trons liv.
3 Se även Brev 10; 20; 30 och J570.
4 Se även 2 Kor 4:10, där Kristi liv blir synligt i St Pauli liv.
5 Se även 2 Mos 32:32; Job 1:5; 42:8; 2 Tim 4:6; Gal 6:2.
6 Detta argumentationssätt kallas “a fortiori” och har antikt ursprung, se t.ex. Matt 7:11 och 1 Kor 6:3.
7 Israels prästerskap hade fått fullmakt att utplåna temporära straff (inte eviga straff, se Hebr 10:4) genom offer (rabbiner talar t.o.m. om Patriarkernas meriter). Skulle Kyrkans makt vara mindre på detta område? Se Upp 19:8, där en kollektiv metafor för Kyrkans rättfärdighet beskrivs med klädnad…