OMVÄNDNING TILL KRISTENDOM: Om ondska och lidande
M: Ja, som jag sagt innan, så verkar inte kyrkohistorien vara speciellt uppbygglig. Religion har varit ett gissel för folket.
C: Kristendomens största problem är de kristna och därför är det ibland svårt att se skogen för alla träden. Kyrkan består av syndare och helgon och även kristna gör fel.
M: Så kyrkan är inte så bra egentligen?
C: Man får skilja på sak och person!
M: Så kyrkan har inget med dess onda medlemmar att göra?
C: Ingen organisation har verkat så starkt för frihet, tolerans och humanitet som Kyrkan. Och den kristna människosynen är realistisk. Människan är ett kräk som är kallat att bli gudomliggjort, som en kyrkofader beskriver det hela. Vi måste ta vårt kors och följa den korsfäste och ingen religion har fostrat så många heliga efterföljare (helgon) som kristendomen.
M: …och så många kräk?
C: Visst finns det en del kräk ibland oss för människan är fallen, även om hon går i kyrkan. Alla kristna är syndare. Det är förhoppningsvis därför att vi har upptäckt detta, som vi går till Kyrkan för att möta den helige och få växa!
M: Kan man inte växa utanför Kyrkan?
C: Kyrkan har inte patent på tillväxt, men växer så att det knakar i vår värld. Kyrkan är en flik av himlen på jorden och det har ofta varit livsavgörande betydelse när en människa upptäcker henne. Om detta också är fallet med ateismen är jag skeptisk till.
M: Det finns bra humanistiska* ateister och andra människor också!
C: Den lycklige vilden eller den gode humanisten finns inte! Om vilden är lycklig är det inte för att han lever i sitt oskyldiga, primitiva, ursprungliga och orörda paradis. Vildar är grymma. Och om humanisten är god, så är det inte för att han utgår ifrån sig själv. Humanister är goda i den mån de för in kristna dygder och normer i deras amoraliska system. Och hur många ateister har du hört talas om som vänt om och slutat fiffla, ljuga, missbruka o.s.v., bara för att de gjort upp med Gud och sagt nej. Nej, det är roligare att säga ja.
M: Jaaa, men hur kan du tro på Gud. Det är ju emot all logik. Det är ju absurt att tro på kristendomens Gud, när det finns så mycket lidande. Hur kan Gud verka i en sådan genomrutten organisation som Kyrkan. Hur många har inte fått sätta livet till och hur många idioter finns det inte innanför kyrkmurarna!
C: Det handlar om att ta lidandet på allvar. I slutändan handlar lidandets problem inte om svarta bokstäver på ett papper eller om abstrakta resonemang, det handlar om plankor och spikar inhamrade i en gudomlig, snickrande Skapares hand. Hur kan vi inte tro på honom?
M: Men hur kan du tro på Gud, när det just finns så mycket lidande?
C: Min fråga är återigen hur man inte kan tro på denne Gud? 1) Att den kristna Guden inte kan existera, eftersom det finns lidande är inte sant. Människans frihet och okunnighet är problemet. Det är människans fria vilja som orsakar ondskan, inte Gud. Kristendomen blundar inte för lidandet och ondskan. Just därför att detta finns, vill vi kämpa emot det och just därför att ondska finns, valde Gud att låta lidandet och döden drabba honom. 2) Just för att människan är ond, finns det även idioter innanför kyrkmurarna, men de är färre än man tror. Och 3) om lidandet skulle vara ett argument mot Gud (det enda som skulle kunna vara giltigt), så finns det åtminstone 30 skäl för Guds existens.
M: Tror du verkligen man kan bevisa Guds existens?
C: Jag inte bara tror, jag vet, som man brukar säga. Allt pekar mot Honom. T.ex. så resonerar människan alltid att allt har en orsak. Vad har då orsakat detta ordnade, intelligenta och sköna universum? Varför längtar vi efter Honom? Varför tror vi på en andlig makt, avskyr döden, älskar livet, längtar till evigheten om det inte finns ett objekt som motsvarar vår längtan.
M: Så bara för att vi har en längtan, måste det objektet finnas? Om jag vill ha en egen drömprins, så finns denne?
C: Men om du längtar efter en prins, så finns det en man som motsvarar en del av din längtan.
M: Så om jag är törstig, finns det vatten att släcka törsten. Om jag längtar efter sömn, finns det sömn som ger dig vila. Och om jag längtar efter Gud, måste det finnas en andlig verklighet! OK, det kan jag köpa, men låt oss gå tillbaks till ondskans problem. Om människan är fri, varför kan inte Gud stoppa ondskan?
C: För att handlingar får konsekvenser. Om allt vi gjorde som var ont skulle stoppas av Gud, skulle inget vara värt något. Om våra val bara har betydelse, när vi väljer gott, har vi ingen verklig frihet. Det skulle vara som t.ex. att spela schack utan regler. Gud upprätthåller allt skapat och även vår fria vilja och dess konsekvenser.
M: Men tror du att lidandet är något gott? Kan det komma något som helst positivt ut av en värld som så till den milda grad är ond, destruktiv och dödande.
C: Ur lidandet kan det komma gott. Gud vänder det onda till något gott. Vi vet det från personer som gått igenom fruktansvärda mödor och som stärkts av motgången. Och framförallt kan vi lita på att Gud har historien under kontroll.
M: Vad menar du! Tillåter Gud detta onda för att han tror att vi ska bli bättre?
C: Gud är aldrig orsaken till det onda. Ondskan är frånvaro av gott och Gud tillåter ondskan att härja. För skulle Gud utplåna ondskan, skulle vi gå under.
M: Men är det samma sak med lidandet?
C: Nej Gud kan ge tillåtelse för lidande. Ett bra exempel är Job. Han fick lida under en makt, som var så svag att denne var tvungen att krypa på sina bara knän, och be om lov för att få plåga Job.
M: Så ondskan är svag, men får tillåtelse att plåga.
C: Ja och den onde får också ett svar om att Job skulle stå pall. Lidandet kan i sådana här ”jobbiga” situationer vara Guds megafon, som får oss döva stackare att dra oss närmare Gud. Hos Job blev resultatet ett närmande till Gud som gjorde att han fick skåda Honom.
M: Ok, så Gud frestar ingen över dens förmåga. Men är det inte en ond Gud, som ger lidande?
C: Den moderna människan flyr lidandet, i motsats till sina anfäder. Folk visste förr att lidandet fanns, men avskydde det onda (=synden).
M: Ja, idag hatar vi smärtan och älskar ofta synden.
C: Precis, och Gud är helig och inte mjäkig eller vellig. Han hatar det onda, begränsar lidandet och prövar därför inte oss bortanför vad vi klarar. Och Han kommer att sätta en gräns. Men innan dess kan kärleken ibland förfinas och stärkas i lidandet. Lidandet och glädjen, har båda nära till tårarna. Tragiken och storheten ligger nära varandra, för människan skiljer sig från andra djur i det att hon gråter. Och Kristus grät, över syndens och dödens realitet och Han gråter än. Och människan är kallad att bli som Kristus och Han gick via Dolorosa*.
M: Så lidandet kan vara bra? Vilken sjuk Gud det är!
C: Det är snarare mänskligheten som är sjuk, eftersom hon är vänd från Gud. Och ont måste ibland fördrivas med ganska drastiska kurer, som får oss att må pyton.
M: Så Gud vill visa att ”vägen till helvetet” är fylld av svårforcerbara plågsamma hinder och kantas av taggtråd? Eller snarare; Han vill ge oss en besk medicin, så vi undviker att utsätta oss för sjukdomen igen?
C: Ja, människans mål är inte egoismen. Väljer hon den vägen, måste det göra ont, precis som en hand på spisplattan gör ont, för att inte hela handen ska förstöras. Gud vill förhindra vårt fall.
M: Men kan Gud verkligen ha all makt i en så sjuk värld?
C: Människan är ondskans problem. Gud är inte problemet. Guds allsmäktighet och den sårade törnkrönte guden är två sidor av den kristne Guden. Han både styr och lider. Han upprätthåller lagen och tar straffet och segrar.
M: Men vari ligger då ondskans ursprung?
C: Kristendomen ger ett svar, men vi har inte hela svaret.
M: Så du menar att kristendomen har ett tillräckligt svar, men ej ett uttömmande. Människan får ha frågetecken och får brottas med Gud…
C: …precis såsom Jakob. Ja, vi får skrika ut vår ångest inför Honom, liksom i bönboken i Bibeln, Psaltaren. För livet är ofta för ”djävligt”.
M: Men hur ser det kristna svaret ut? Varför kunde inte allt vara bra från början?
C: Bibeln börjar i harmoni. Gud ser på sitt verk och det är mycket gott. Men människan gör uppror mot Gud och sätter sig själv i centrum. Denna separation tillåter Gud, eftersom människan är fri. Men separationer ger upphov till brustna relationer. Vår fritt valda egoism får reella konsekvenser.
M: Men hur kan människan vilja gå bort ifrån Gud om nu vårt ursprung, vår lycka och vårt mål är i honom? Det kan inte jag fatta!
C: Som jag sagt innan är detta ett mysterium. Vi kan inte fatta detta. Men möjligheten finns, för vi är inte ”Guds andliga robotar”. Vårt andliga uppbrott ifrån ursprunget, lyckan och målet ger verkliga fysiska konsekvenser. Vi öppnar upp inför det onda och destruktiva och därmed införs smärtan och lidandet i den mänskliga existensen. Relationer bryts sönder, skapelsen förstörs, glädjen övergår i gråt och döden inträder.
M: Men vilken sjuk Gud som ser detta ske! Han måste ju ha vetat om detta ifrån början. Om han visste allt detta, skulle han aldrig ha skapat!
C: Men det är bättre att existera, än att inte finnas till. Och Han gav aldrig upp. Han utvalde ett folk och inträdde i dess mitt. Han älskade människorna så mycket att han inte bara ville skapa dem, utan så mycket att Han blev förkastad, förnedrad, uppspikad och dödad av dem. Men döden fick sin överman. Idag, och till sist EN DAG, ska alla tårarna torkas från våra ögon, av dessa sårmärkta händer, som Han lovat och lovar. Det onda ska vändas till något gott och lidande kommer inte att finnas mer. Korset, som var det värsta avrättningsredskapet, har blivet hoppets tecken. Gud har makten och ondskan har sett sitt slut. Hoppet har inträtt och Kyrkan lever i, under och med detta konkreta hopp.
M: Men också livet innanför kyrkmurarna är det smärtsamt, taggigt och törnigt.
C: Ja, men ”det kristna oket” är en hjälp för oss och Hans börda är lätt.
M: Så du menar att kristna inte förskonas från ondskan, för då hade alla varit i princip tvungna att vara kristna.
C: Ja, och Gud har gått före, stigit ner, lidit, dött och segrat i den jämmerdal, som är vårt verk. Detta ger hopp. Dödens makt är med den odödliges död uppslukad. Men vi är ej förskonade från ondskan, ännu. Men vi bär det invid altare och kors.
M: Så det ondas problem beror på den fria vilja som Gud har skapat? Det är vi som missbrukar Guds skapelser och han tillåter detta? Men om nu Kyrkan är Guds räddningsplanka, varför är den då så skitig och blodröd? Varför denna orgie i blodstörst?
C: Nja, riktigt så illa är det inte! Blodet flyter mest när Kyrkan inte har anlänt eller har något inflytande. Människan är problemet och Gud är ingen kirurg som använder helt rena instrument.
M: Men kyrkan har ju varit så fruktansvärt grym och maktlysten.
C: Ja, några få gånger har det spårat ur, men oftast har det varit Kyrkan som gått före och visat var spåren ska gå igen. T.ex. inkvisitionen i Spanien var som värst när pöbeln fick härja fritt. När Kyrkan tog över domarklubban mildrades domarna. Kyrkans historia är en historia som är djupare och större än vad vi kan se, innan vi trängt oss in i den.
M: Ja, det där kan vi säkert diskutera länge, men det värsta är att Kyrkan fortfarande är så rutten, gammal och förlegad.
C: Det enda svaret på detta som jag kan ge, är att du inte mött sann, verklig kristendom ännu. Du har ännu inte mött det sårade, blödande, älskande, medlidande och döende ansiktet. De dragen går inte att sudda ut igenom hela Kyrkans historia.
M: Var finner jag detta då?
C: Sök så ska du finna!
M: Men jag orkar inte springa runt och leta efter honom i alla små sekter som finns.
C: Börja då leta i de största kretsarna och undvik sekterna och bed att den Gud som har allt i sin hand leder dig rätt. Men du måste börja leta. Sökandets motsats är svenskens likgiltighet!
M: Jag kan nog hålla med dig om detta. Likgiltigheten har aldrig varit min grej. Och sanning måste stå högre än lycka.
C: Detta är nog det jag har uppskattat mest med dig, under vår diskussion. Du är enveten, radikal och frågvis och ni är närmast till att möta den osynlige, verksamme och mänsklige Guden!
M: Ja, jag börjar misstänka att Han är rätt nära!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar