Anden och bruden - Inledning (1/6)

Med tillstånd från författaren återges här första delen av en artikel från tidskriften Karmel (nr 4, årg 33, 1998). Författare är karmeliten Anders Arborelius.

Inledning

När Edith Stein, Teresa Benedicta av Korset, blev kanoniserad av påven Johannes Paulus II den 11 oktober 1998 - alltså under den Helige Andes år - var det i flera avseenden ett unikt skeende. Hon är den första kvinnliga filosofen som blivit helgonförklarad, och det av den förste påve som själv är filosof. Och ännu viktigare i Andens ljus: hon är den första medlemmen av Israels folk, av Jesu eget folk, som blivit regelrätt kanoniserad, och det av den förste påve som är polack. Visserligen var hela Kyrkans heliga fundament, med Jungfru Maria och apostlarna i spetsen, judar, men den judekristna tråden klipptes tidigt av. De hednakristna kom så att dominera hela Kyrkans fortsatta utveckling. I vår egen tid kan vi se små tecken på att denna judekristna tråd tas upp igen, i det lilla och i det stilla, men ändå får vi i detta se en fingervisning från den Helige Ande. Att Edith Stein dog som judekristen martyr i Auschwitz - tillsammans med så gott som alla Hollands katoliker av judisk börd (eller judar av katolsk trosbekännelse, vilket man nu föredrar) - är ett sådant tecken som Anden ger Kyrkan. Det judekristna elementet behövs för att Kyrkan, Kristi brud, och hennes katolicitet skall stråla fram i hela sin skönhet.

Edith Stein, som föddes på försoningsdagen, Yom Kippur, judarnas största högtidsdag, den 12 oktober 1891 i dåvarande Breslau, såg sitt liv och offret av sitt liv helt i försoningens ljus. "Försoningsdagen är den gammaltestamentliga förebilden till långfredagen", säger hon. I henne blev Israel och Kyrkan ett. Inför år 2000, då vi firar 2000-årsminnet av frälsningen och försoningen som Jesus Kristus har givit oss, ser Kyrkan sin kallelse till försoning med alla dem som hon på något sätt sårat under sin långa historia. Judarna är en av de grupper som fått lida mest av de kristnas - eller pseudo-kristnas - synd och missgärning. Just därför lägger sig påven speciellt vinn om försoningsprocessen med judarna. Man har räknat ut att påven inför år 2000 offentligt bett om förlåtelse 105 gånger för vad Kyrkan och de kristna i olika sammanhang gjort sig skyldiga till. Kyrkans väsensmässiga helighet som Kristi brud och den Helige Andes tempel gör henne inte immun mot mänskliga fel och missgrepp. Denna hennes delaktighet i Kristi egen helighet kräver att hon som botgörerska tar på sig sitt ansvar för alla historiska fel. Kyrkans pilgrimsvandring genom historien - och geografin - är också en botvandring som vi ser så tydligt i hennes martyrer. I den Helige Andes ljus får vi nu under hans eget år se på Edith Steins kanonisation som ett viktigt steg på försoningens väg mellan det gamla och det nya förbundet. Det får inte heller förvåna oss att det just därför vållar diskussion och polemik. Frälsning och försoning sker sällan i stillastående vatten utan mitt i historiens stormar och tvetydigheter.

Del 2 - Karmel och Israel
Del 3 - Sein - Varat
Del 4 - Selbshingabe - självutgivelse
Del 5 - Sponza - Brud
Del 6 - Sühne - försoning