Anden och bruden - Sponza - Brud (5/6)

Med tillstånd från författaren återges här femte delen av en artikel från tidskriften Karmel (nr 4, årg 33, 1998). Författare är karmeliten Anders Arborelius.

Del 1 - Inledning
Del 2 - Karmel och Israel
Del 3 - Sein - Varat
Del 4 - Selbshingabe - självutgivelse

Sponza - Brud

Brud (lat. Sponza) är ett grundord, inte bara för att förstå Edith Stein, utan för att förstå den klassiska kristna mystiken, ja, Bibelns budskap överhuvudtaget. Samtidigt är det - efter Freud - högst misstänkt att använda denna brud-terminologi. Ändå är kapitulation inför denna uppenbara svårighet aldrig en lösning för oss kristna. Den bibliska uppenbarelsen bygger på att Gud älskar sitt folk så som en brudgum älskar sin brud, fast på ett analogt sätt, alltså på ett oändligt mycket djupare sätt än någon jordisk brudgum. Höga Visans författare och profeterna ser på Israel som Guds älskade brud. I det nya förbundet blir Kyrkan det universella Israel, där Gud vill samla alla. Redan i det gamla förbundet anar vi konturerna av denna katolska, universella brud där alla folk och raser försonas och blir ett i Kristus. Och just i försoningsdagens liturgi läser man profeten Jona, som av Gud själv får höra att också hedningarna i Nineve omfattas av hans universella kärlek.

Gentemot Jona blir Ediths uppgift som Sponza Christi och judisk karmelitnunna så att säga spegelvänd: hon får på olika sätt vittna för sina medkristna om att också judarna omfattas av Guds universella kärlek. Ett av de tydligaste tecknen på detta blir hennes självbiografi: Aus dem Leben einer jüdischen Familie. På uppmaning av en präst tecknar hon här ömsint livet i en vanlig judisk familj. Syftet r apologetiskt. När nazisterna gör allt för att svartmåla judarna vill Edith visa hur det verkligen är att leva som jude. Boken blir ett äreminne över Ediths mor, den fromma judinnan Auguste, som i sig förkroppsligar vad det är att vara Guds trogna brud, Israel. Betecknande är Ediths reaktion efter moderns död, den 14 september, på Korsets upphöjelses dag, 1936: hon ser hädanefter på modern som en förebedjare inför Guds tron. Trots den stora smärtan som både Edith och hennes mor kände över skillnaden i tro dem emellan, nådde de fram till en äkta gemenskap i kärlek. Kanske vå får se på deras inbördes förhållande som en symbolisk och profetisk bild av hur Kyrkan och Synagogan kan mötas i försoning och bön?

Edith vill vara Kristi brud. I hennes skrifter och inte minst i de många föredrag som hon höll för kvinnliga katolska lärare och akademiker före sitt klosterinträde vill hon förmedla detta brudideal, som både har mystiska och politiska implikationer. Edith betonar att kvinnan har en speciell kallelse, både i samhällets yttre och i det mystiska, inre livet. Liksom Jungfru Maria, en Obefläckade, är varje kvinna kallad att bekämpa det onda, att trampa ormen under sina fötter (jfr 1 Mos 3:15). Detta får naturligtvis en särskild accent i det tidshistoriska perspektivet: gentemot de nazistiska - och kommunistiska - ideologierna, som så att säga förvrider mannens roll och det manliga, skall kvinnan vara som en mur som genom sitt andliga moderskap sätter stopp för våld och ondska: Guds bruds liv är ett övernaturligt moderskap som omfattar hela den återlösta mänskligheten.

Det inre och det yttre hör oupplösligt samman i kvinnans kallelse att vara Guds brud. Självutgivelse är lättare för kvinnan och man har alltid lagt ett speciellt samband mellan kvinnan natur och den Helige Ande, vågar Edith säga. Liksom Teresa av Avila, som hade ett manligt helgons, Pedro de Alcántaras, ord på att det verkligen förhöll sig så, understryker hon kvinnans privilegierade ställning på det andliga planet. Det är lättare för kvinnan, hur mycket man i jämlikhetens namn än vrider och vänder på saken, att låta sig ledas av den Helige Ande och se sig som Kristi brud och så nå fram till den högsta mystiska preferensställning, som hon visserligen mer än gärna vill dela med sig av till alla andra. Hela detta Sponza Christi-ideal får sin fulla inkarnation - och blir till en underbar ikon inför våra ögon - i Jungfru Maria. Edith identifierar sig alltmer med Maria, särskilt när hon står vid korsets fot, alltså som aktivt medverkande i återlösningsverket. I Maria ser vi en urbild av den helt försonade och frälsta människan och mänskligheten.

Del 6 - Sühne - försoning