Anden och bruden - Sühne - försoning (6/6)

Med tillstånd från författaren återges här sista delen av en artikel från tidskriften Karmel (nr 4, årg 33, 1998). Författare är karmeliten Anders Arborelius.

Del 1 - Inledning
Del 2 - Karmel och Israel
Del 3 - Sein - Varat
Del 4 - Selbshingabe - självutgivelse
Del 5 - Sponza - Brud

Sühne - försoning

Med Maria för ögonen kan vi bättre förstå det fjärde och sista av Edith Steins grundord: Sühne. För att återge detta tyska ord (jfr lat. expiatio, reparatio) får vi ta till flera svenska: försoning, gottgörelse, ställföreträdande, bot. Detta ord bygger på den typiskt katolska trosövertygelsen att Kyrkan - liksom Maria och den döpta människan - som Kristi brud blir aktivt delaktig i hans frälsningsverk. Genom att låta sig frälsas av hans nåd - och nåden är Guds Ande säger Edith gång på gång - ger man Anden fritt spelrum i sitt inre. Att bli frälst av Kristi nåd innebär också att man som hans brud får medverka i hans frälsnings- och försoningsverk. På latin talar man om co-redemtio och i ortodox tradition om synergism. Genom den Helige Andes idoga omvandlingsverk i det inre blir Kristi brud allt mer skickad att delta i Kristus-Brudgummens verk. Allt vad hon är och gör får genom Kristi förening med henne en försonande och ställföreträdande innebörd. Hans angelägenheter blir hennes. Hon blir ansvarig för alla andras frälsning, eftersom hon har möjlighet att utverka nåd för varje annan människa genom sin bön.

Bönen är den punkt där allt strålar samman för Teresa Benedicta av Korset. Som karmelitnunna ser hon i Teresa av Avilas efterföljd på bönen både som en personlig vänskapsrelation med Kristus och som hennes sätt att medverka i hans försoningsverk. I det nya förbundet deltar människan i frälsningsverket genom en djup personlig relation till Kristus, skriver hon. Ända sedan 1917 hade korset äreplatsen i Ediths andliga liv. Det som enligt Paulus var en stötesten för judarna (1 Kor 1:23) blir för henne som judekristen själva grundstenen. I korsets tecken, skriver hon, kommer vi att segra, dvs. leva vårt liv helt och fullt, antingen det nu blir framgångsrikt eller ej, och till välsignelse för vår omgivning, vårt folk, vår Kyrka.

Samtidigt som Hitlers kamp mot judarna blir allt mer skoningslös växer Ediths övertygelse att hon är kallad att dela sitt folks lidande. Under hennes sista år i klostret i Echt i Holland blir en av det gamla förbundets starka kvinnor, drottning Ester, allt viktigare för henne. I henne anar hon Jungfru Marias konturer som förebedjare för sitt folk i dess stora nöd. När ingenting annat hjälper är Edith också beredd till det sista offret, offret av det egna livet. Kristi brud står upprätt vid hans sida, skriver hon, den fullkomliga gåvan av hela hennes liv och existens gör att hon får delta i Kristi liv och lidandn, det tillåter henne att lida och dö tillsammans med honom, att få del i den fruktansvärda död, som för mänskligheten blev källan till livet.

Den 2 augusti 1942 börjar Ediths egen korsväg, när hon och alla andra katolska judar arresteras som en represalieåtgärd efter de nederländska biskoparnas herdabrev mot judeförföljelserna. Edith befinner sig i koret, där det Allraheligaste ställts ut till tillbedjan. Därifrån förs hon direkt till deportation. Kom, vi går för vårt folk!, hör man henne säga till sin syster Rosa som också förs bort. Hon ser alltså medvetet på sin korsväg som ett ställföreträdande offer, som en Kristi bruds mystiska solidaritet med Israel, Jahwes älskade brud. Den 9 augusti 1942 är med största sannolikhet den dag då Edith ankommer till Auschwitz-Birkenau och också blir ihjälgasad. Som 51-årig kvinna hade hon ingen chans att tas ut till arbetstjänst och undgå gaskammaren. Den 9 augusti kommer också att vara den dag då hennes himmelska födelse firas liturgiskt.

Genom att helgonförklara Edith Stein som martyr vill Kyrkan inte göra anspråk på Auschwitz eller rentav döpa det som inte kan döpas, alltså ge det en slags teologisk tolkning. Den diaboliska - och mänskliga - ondskan måste få framstå i all sin nakenhet och fasa. Mitt i vårt s.k. upplysta århundrade måste vi konfronteras med en verklighet som vi inte vill se. Människan är inte så god som vi ständigt får höra. Därför är det trots allt saligare att vara offerlamm än bödel. Om alt detta är både Israel och Kyrkan överens. Bödlarna å sin sida upphörde aldrig att förvånas över hur många fromma som utan motstånd lät sig drivas bort att slaktas. Identifikationen med Guds lidande tjänare, som träder oss till mötes hos profeten Jesaja i kap. 53, har alltid varit levande för Israels fromma under exil och förföljelse. Att en av dem också såg Guds Son som denne lidande tjänare på väg till gaskammaren är och förblir naturligtvis en stötesten. Därför kommer också Edith Stein att förbli en stötesten. Ändå kan vägen till djupare försoning och dialog mellan judar och kristna inte gå förbi det som är till förargelse och utgör en stötesten - utan bara tvärsigenom. Därför kan hon som föddes på försoningsdagen och dog i Auschwitz också bli ett profetiskt tecken på den försoningsväg som Kyrkan och Israel gemensamt slagit in på.

Anden och bruden säger: 'Kom!' (Upp 22:17)