Anden och bruden - Karmel och Israel (2/6)

Med tillstånd från författaren återges här andra delen av en artikel från tidskriften Karmel (nr 4, årg 33, 1998). Författare är karmeliten Anders Arborelius.

Del 1 - Inledning

Karmel och Israel

Att Edith Stein blev just karmelit, och det direkt efter Hitlers maktövertagande år 1933, är också ett viktigt faktum. Karmel är den enda orden som uppstått i Israel. Och inte nog med det. Under en stor del av sin historia trodde karmeliterna att de blivit stiftade av profeten Elia själv. Även om man idag vet att detta är historiskt ohållbart, kvarstår den andliga kontinuiteten mellan Elia och dagens karmeliter. Vi som lever i Karmel och dagligen anropar Fader Elia vet att han för oss inte är en dunkel figur ur ett fjärran förflutet. Hans ande förblir verksam bland oss genom en levande tradition och bestämmer vårt liv, säger Edith.

Ännu idag ser Karmel på profeten Elia som en inkarnation av sitt kontemplativa och profetiska ideal. Två citat brukar användas för att illustrera detta: Herren lever, han inför vars ansikte jag står (1 Kung 17:1 enl. Vulg.) och Jag har nitälskat för Herren, härskarornas Gud (1 Kung 19:10). Den levande Gudens ständiga närvaro, det kontemplativa livsklimatet, har Elia lämnat i arv till Karmel, men också den profetiska ivern för Gud och hans rike. Ediths ord visar oss hur dessa två kraftlinjer, den kontemplativa och den profetiska, kan berika varandra: Ju djupare någon dragits in i Gud, desto mer måste han också träda ut ur sig själv, dvs. träda in i världen för att föra ut det gudomliga livet däri.

Karmels andliga rötter i Israel är intakta och bär alltjämt frukt. Denna andliga kontinuitet mellan det gamla och nya förbundet är i sig ett profetiskt tecken. Därför är det inte heller så konstigt att just judekristna som Edith Stein har sökt sig till Karmel. Här kan vi också peka på den i somras [dvs. sommaren 1998, min anmärkning] avlidne Daniel Rufeisen, som i många år arbetat bland de judekristna i Israel. Huvudpunkten i Karmels nu över 750 år gamla ordensregel - att karmeliten skall begrunda Herrens lag - Torah - både dag och natt (jfr Ps 1:2) - skulle vilken from jude som helst kunna bejaka av hela sitt hjärta. Det typiskt judiska sättet att bli kvar i Guds närvaro, alltså genom att låta små välsignelseböner, berakoth, (Välsignad är du Herre, för...), beledsaga varje handling och händelse, är djupt besläktat med det karmelitiska sättet att leva i Guds vänskap och till hans ära tvärsigenom alla vardagliga små ting. Det är början till det eviga livet i oss, säger Edith. Redan här på jorden får vi i tro, hopp och kärlek ta ut det i förskott som är vår definitiva kallelse: den eviga kontemplationen, det saliga skådandet av Gud.

Liksom hela den karmelitiska traditionen ser Edith hur detta kontemplativt-profetiska ideal konkretiseras ytterligare i två personer som står på tröskeln mellan det gamla och nya förbundet: Maria och Josef. Vid sidan av Elia, ja, än mer, är Jungfru Maria, Karmels moder och drottning, ledstjärna för karmeliten. I henne ser Edith hur kallelsen till den fullkomliga kärleksföreningen med Gud har förverkligats till fullo. Marias uppgift är därför också att beskydda och främja allas vår kallelse till denna mystiska omvandling. Detta uttrycks högst åskådligt genom skapularet, det yttre tecknet på Marias beskydd av den inre nådegåvan. Så leder du varsamt våra steg. Inget pris är dig för högt för att föra oss fram till målet, skriver Edith i en dikt skriven på långfredagen år 1938, där hon ser på Maria som står under Kristi kors.

Året därpå skriver Edith en dikt till S:t Josef, just på hans högtidsdag den 19 mars: Bönfallande lyfter vi våra händer upp till dig: Du är som Abraham, trons fader, stark som barnet i sin enfald och du förmår förrätta under genom din lydnads kraft och ditt rena sinne. Edith anar att exil och förföljelse kan komma och tar därför sin tillflykt till Josef, vilket man alltsedan Teresa av Avila brukat göra i Karmel när nöden är som störst: Om vi måste vandra bort mot fjärran land och söka härbärge i hus efter hus, gå då före oss som en trofast ledare (ty. Führer). Edith tycks ana att hon skall få dela Israels svåra lott. På ett profetiskt sätt såg hon tidigt hela vidden av nazismens kamp mot judendomen som en förföljelse av Kristi mänskliga natur som hon sade. Här stod Lucifer, Antikrist mot Kristus. Josef, Jesu fosterfar och beskyddare för hela Kyrkan, blir i denna nöd en kär vän. På en ikon som sprids inom Communauté des Béatitudes, Saligprisningarnas kommunitet, en nutida andlig rörelse som symptomatiskt inspireras både av Karmels spiritualitet och judiska traditioner, avbildas Josef som from jude med bönemantel och den lille Jesus med långa lockar vid tinningarna. I nöd och förföljelse står både Josef med sin bönemantel och Maria med sitt skapular och sin skyddsmantel som mänskliga tecken på Guds hjälp och beskydd.

Del 3 - Sein - Varat
Del 4 - Selbshingabe - självutgivelse
Del 5 - Sponza - Brud
Del 6 - Sühne - försoning