Liturgisk förnyelse

Jag skrev för en tid sedan om liturgins lek efter att ha läst en artikel av Danneels. Jag tror det finns en kris i liturgin på många håll, både till viss del i katolska kyrkan men inte minst i många protestantiska sammanhang som jag bevittnat. Vad kan man då göra för att hela en liturgi i kris, hur kan man förnya och fördjupa liturgin?

Danneels avslutar med att lista fyra olika åtgärder som man kan göra för att hela en liturgi i kris.

1. Förlänga gudstjänsterna: Det behövs tid för att tränga in i liturgin med hela sitt väsen, med hela sin känslighet, sin fantasi, sitt förstånd, sitt hjärta och sin tro.
2. Mer jämvikt mellan ord och åtbörder: [D]et rör sig inte alls om att konstruera ett skådespel i liturgin utan att se till att de stumma föremålen talar av sig själva: att eld är eld och inte en glödlampa[...]
   Det behövs en sinnenas skolning för att hjälpa de troende att tränga in i liturgin: att lära dem leva med allt det som de är, med sina ögon, sina händer, sina fötter, sin hud.
3. Riter och upprepningar: Dogmerna och riterna är likt ett skrin som skyddar den för oss outhärdligt starka upplevelsen. [...] Ingen kan se Gud utan att dö, och det är därför hebreerna närmade sig honom i en symbolisk relation till förbundsarken och tabernaklet.
   Upprepningar är ofrånkomliga eftersom liturgin bearbetar oss på samma sätt som en vattendroppe som faller på klippan och som, under sekler och under hela frälsningshistorien, genomtränger den mänskliga erfarenheten på samma sätt som en källa gräver ut ravinerna i bergen.Vi har behov av att varje år fira samma fester på nytt, därför att man för varje gång förstår en ny aspekt av dem.
4. Den kosmiska dimensionen och det sakrala: Söndagarna skall inte bli som som måndagarna, eukaristins språk inte detsamma som vid vilket vanligt bord som helst.
   
   Liturgin är som en park, ett naturreservat, där man skyddar tillvarons finaste och mest hotade dimensioner.

I Ad Fontes som jag brukade gå till höll ofta gudstjänsten på länge. Vi kunde gå i den katolska mässan som började 10 och sedan gå i lugnt tempo till Ad Fontes gudstjänst och ändå vara med på allra minst en timmes lovsång och biblisk betraktelse och predikan. Däremot var gudstjänsterna, sett genom mina katolska glasögon, ofta aningens kaotiska. Man visste aldrig vad som komma skulle, utan allt skedde här och nu. Även om det troligen var väl planerat fick man ofta känslan av improvisation. För mig som är van vid att mässan alltid firas enligt samma mönster upplevdes detta kaos snarare som ett hinder för min fokusering på Gud.

Det var oftast ett gäng synnerligen skickliga musiker som ledde lovsången i Ad Fontes och det var ofta väldigt vackert. Ibland blev det dock lite väl rockigt för min enkla smak. För mig är lovsången oerhört laddad, och det uppstår en inre konflikt då den är för världslig (som den blir då den är rockig).

Jag tror att liturgins utformning är helt central, då den antingen leder folk till Gud, eller leder dem bort från Gud. Katolsk liturgi leder generellt människor till Gud, men det finns exempel på församlingar där liturgin fullständigt urvattnats (vilket jag själv fått uppleva under flera år). Ofta blir dessa kyrkor påtagligt folktomma med tiden. Det positiva är att när liturgin återupprättades (då det kom nya präster) så kom folk tillbaka till kyrkan.

Jag tror det är samma mönster som kan iakttas i t ex SvK, där antalet besökare på många håll tycks vara försvinnande få. Min uppfattning är att samma tendens även finns i frikyrkligheten. Ju mer urvattnad gudstjänsternas liturgi är, desto färre blir besökarna.

Jag tror att en liturgisk förnyelse som går på djupet och som verkligen fokuserar på att leda människors tankar mot Gud kan leda till reel omvändelse och väckelse. Det finns tecken som tyder på att vissa delar av frikyrkligheten har anammat denna strategi med framgång. Frågan är om andra vill och vågar följa efter. Här tycks det finnas en mycket stor splittring inom frikyrkligheten, vilket Aletheia är tydligt tecken på.