onsdag 16 april 2008

Liturgisk förnyelse

Jag skrev för en tid sedan om liturgins lek efter att ha läst en artikel av Danneels. Jag tror det finns en kris i liturgin på många håll, både till viss del i katolska kyrkan men inte minst i många protestantiska sammanhang som jag bevittnat. Vad kan man då göra för att hela en liturgi i kris, hur kan man förnya och fördjupa liturgin?

Danneels avslutar med att lista fyra olika åtgärder som man kan göra för att hela en liturgi i kris.
  1. Förlänga gudstjänsterna: Det behövs tid för att tränga in i liturgin med hela sitt väsen, med hela sin känslighet, sin fantasi, sitt förstånd, sitt hjärta och sin tro.
  2. Mer jämvikt mellan ord och åtbörder: [D]et rör sig inte alls om att konstruera ett skådespel i liturgin utan att se till att de stumma föremålen talar av sig själva: att eld är eld och inte en glödlampa[...]
    Det behövs en sinnenas skolning för att hjälpa de troende att tränga in i liturgin: att lära dem leva med allt det som de är, med sina ögon, sina händer, sina fötter, sin hud.
  3. Riter och upprepningar: Dogmerna och riterna är likt ett skrin som skyddar den för oss outhärdligt starka upplevelsen. [...] Ingen kan se Gud utan att dö, och det är därför hebreerna närmade sig honom i en symbolisk relation till förbundsarken och tabernaklet.
    Upprepningar är ofrånkomliga eftersom liturgin bearbetar oss på samma sätt som en vattendroppe som faller på klippan och som, under sekler och under hela frälsningshistorien, genomtränger den mänskliga erfarenheten på samma sätt som en källa gräver ut ravinerna i bergen.Vi har behov av att varje år fira samma fester på nytt, därför att man för varje gång förstår en ny aspekt av dem.
  4. Den kosmiska dimensionen och det sakrala: Söndagarna skall inte bli som som måndagarna, eukaristins språk inte detsamma som vid vilket vanligt bord som helst.

    Liturgin är som en park, ett naturreservat, där man skyddar tillvarons finaste och mest hotade dimensioner.
I Ad Fontes som jag brukade gå till höll ofta gudstjänsten på länge. Vi kunde gå i den katolska mässan som började 10 och sedan gå i lugnt tempo till Ad Fontes gudstjänst och ändå vara med på allra minst en timmes lovsång och biblisk betraktelse och predikan. Däremot var gudstjänsterna, sett genom mina katolska glasögon, ofta aningens kaotiska. Man visste aldrig vad som komma skulle, utan allt skedde här och nu. Även om det troligen var väl planerat fick man ofta känslan av improvisation. För mig som är van vid att mässan alltid firas enligt samma mönster upplevdes detta kaos snarare som ett hinder för min fokusering på Gud.

Det var oftast ett gäng synnerligen skickliga musiker som ledde lovsången i Ad Fontes och det var ofta väldigt vackert. Ibland blev det dock lite väl rockigt för min enkla smak. För mig är lovsången oerhört laddad, och det uppstår en inre konflikt då den är för världslig (som den blir då den är rockig).

Jag tror att liturgins utformning är helt central, då den antingen leder folk till Gud, eller leder dem bort från Gud. Katolsk liturgi leder generellt människor till Gud, men det finns exempel på församlingar där liturgin fullständigt urvattnats (vilket jag själv fått uppleva under flera år). Ofta blir dessa kyrkor påtagligt folktomma med tiden. Det positiva är att när liturgin återupprättades (då det kom nya präster) så kom folk tillbaka till kyrkan.

Jag tror det är samma mönster som kan iakttas i t ex SvK, där antalet besökare på många håll tycks vara försvinnande få. Min uppfattning är att samma tendens även finns i frikyrkligheten. Ju mer urvattnad gudstjänsternas liturgi är, desto färre blir besökarna.

Jag tror att en liturgisk förnyelse som går på djupet och som verkligen fokuserar på att leda människors tankar mot Gud kan leda till reel omvändelse och väckelse. Det finns tecken som tyder på att vissa delar av frikyrkligheten har anammat denna strategi med framgång. Frågan är om andra vill och vågar följa efter. Här tycks det finnas en mycket stor splittring inom frikyrkligheten, vilket Aletheia är tydligt tecken på.

6 kommentarer:

Monica sa...

Tuve, varför blir lovsång "världslig" när den blir rockig, enligt dig?
Är vissa musikstilar mer världsliga än andra?

Tuve sa...

Monica
Det är väl så att viss musik är mer sakral än andra. Rock tillhör definitivt inte sakral musik, enligt mitt tycke.

Jag har nog inte tänkt igenom detta så noga, men en spontan reflektion är att lovsång kan ha två huvudsakliga syften. Det ena är att prisa Gud och det andra är att leda oss mot Gud och därmed vara en slags bön.

Jag kan se att "rockigare" lovsång kan uppfylla det första syftet men jag har väldigt svårt att få ihop rock med det andra syftet. Jag har aldrig varit med om att "rockig" lovsång hjälpt mig att be eller komma närmare Gud. Snarare riskerar det (för mig) att leda till en slags självcentrering, som i bästa fall inte leder bort från Gud...

Får nog fundera lite mer på det. Men det är en intressant fråga och det är kull att höra din (och andras) syn på saken.

Allt gott!

RUDIE sa...

Jeg syns det er interessant det du skriver, Tuve.
Jeg burde vel ha tatt helt avstand i fra det karismatiske for det gjorde at jeg fikk kristendommen "opp i halsen", og jeg tror fortsatt ikke jeg skulle klart å gå på et karismatisk møte.

Men på den andre side, så tror jeg at mye var av Gud også, og dKK aksepterer jo også det karismatiske.
Om jeg bare forstod hva det var for noe, og om det er noe som er positivt om man "renser" ut alt som kansje ikke var så bra da jeg gikk i trosforsamlinger. Men det kunne aldri ha erstattet en tradisjonell Messe, men det måtte ha vært karismatiske kveldsmøter mener jeg. For det er bare under Messe jeg har klart å få den dype kontakten med Jesus, for det er som du skriver helt umulig i et så "rokkete" miljø som hva det karismatiske er.

Er det karismatiske bra for noe?

Tuve sa...

Rudie & Monica
Jag tror absolut det karismatiska kan vara mycket gott, om det finns sann andlig ledning... Men som jag ser det så finns det absolut inget som säger att det blir varken mer eller mindre karismatiskt för att man rockar till det lite grann ;)

Jag tror, som jag försökte klargöra tidigare, att livligare lovsång mycket väl kan fylla en god funktion genom att vara en lovsång till Gud:
"prisa honom med klingande cymbaler,
prisa honom med jublande cymbaler." (Ps 150:5)

Jag har ett förflutet som hårdrockare i mina unga dar (alltså inte SÅ länge sedan ;-) då jag bland annat lyssnade på något så motsägelsefullt som kristen death metall... Det är väl delvis utifrån den bakgrunden som jag kommit fram till min hållning. De olika musikstilar som finns, representerar inte bara den musik som passar in, utan det följer med ett helt paket, en hel kultur, som kan vara mer eller mindre förenlig med kristen tro och kristen etik och moral. Kristen death metall är väl ett mycket tydligt exempel på en motsägelsefull kombination. Men även den kultur som åtminstone jag förknippar med rock'n roll är ett exempel på en kultur som huvudsakligen står i ganska bjärt kontrast mot vad jag uppfattar som gott, som representativt för livets kultur, som vi är kallade att bygga...

Jag skall, för att göra Ad Fontes rättvisa, betona att det oftast var vacker och genuin lovsång där...

Allt gott!

Monica sa...

Jag tror jag vill påpeka att man kan få en djupare kontakt med Jesus i många olika sammanhang.
Men jag håller med, för djup tillbedjan åt det mer meditiva hållet passar inte "rockig" lovsång. Det handlar ju mer om rätt sort musik till rätt tillfälle, men glöm inte att vi måste ta människors olika musiksmak på allvar.
Tuve, jag håller med att lovsång har två huvudsakliga syften.
Och att vara karismatisk eller inte har definitivt ingenting med förekomsten av "rockig" lovsång att göra.

Vad det gäller den katolska mässan så antar jag att musiken där också låter lite annorlunda nu än för 2000 år sedan, eller hur?

Nej, varför jag reagerade var att jag uppfattade att du gjorde skillnad mellan världslig och kyrklig musikstil, att du tyckte att en del musik var "mer" kristen än annan, men jag förstår nu att du och jag tycker ganska lika.

Enligt min uppfattning blir all musik världslig om den inte ärar eller tillber Gud. Och vice versa!

Thomas H / Nomas sa...

På tal om detta ämne, så läste jag för några måmader sedan i william Dalrymples bok "Från det heliga berget", att det i mellanöstern bland alla de olika orientaliska kyrkorna (jag har svårt att hålla reda på alla dessa; det är en "stor oreda", s.a.s.) finns en kyrka - som jag förstod det handlar det om en enda församling inom denna kyrka - där man fortfarande sjunger sånger med den stil man hade under antiken. Det är coolt. Skulle vara intressant att hära den...

För övrigt håller jag med dig Tuve. Rock - musik gör mig väldigt okoncentrerad. För övrigt är ofta texterna dessutom rent ut sagt bedrövliga! Inte bara så att de är konstigt skrivna, utan det teologiska innehållet kan vara lite skumt t.o.m. Och när man inte har ett antal bestämda sånger för vissa tillfällen, så lämnas valet ofta över till personer, vilkas val kan skapa en lite konstigt situation. Tre exempel:

* För ut när jag besökte en påsknattsmässa i SvK, så handlade _alla_ lovsångerna om korsfästelsen, lidande och död. På en uppståndelsegudstjänst!!!

* En vän till mig räknade under en karismatisk lovsångs - gudstjänst hur många av texterna som endast handlade om Gud; ingen! Alla berörde mig, mig, mig...

* Under en nattvardsgång i SvK, då det var lovsång, handlade texten om ngt i stil med att "jag vill gå ut i hela världen". Som en person sa: "när jag tar emot nattvarden, så vill jag inte gå ut, då vill jag inte göra saker - då vill jag bara ta emot. Ta emot Jesus, och nåden" (eller ngt liknande)

Jaja, hursomhelst...