måndag 7 januari 2008

Liturgins lek

När jag bläddrade i en Karmeltidning (2,2002) vald på måfå ur högen av toalettlektyr (mestadels bestående av gamla Karmelnummer) hittade jag en artikel av Kardinal Godfried Danneels om liturgin som jag tyckte hade flera tänkvärda stycken som jag tänkte dela med mig av. Det är mina fetmarkeringar.
Liturgin övergår oss
Det mysterium som vi firar är framför allt ett Guds verk som han utför i oss och för oss. Liturgin är uppenbarelsen av Guds mysterium, av Kristi återlösning. Den förlänger människoblivandet genom våra symboler och riter, i vår förkunnelse och vårt deltagande. Liturgin är även uppenbarelsen av Kristi Kropp: den skisserar upp Kyrkans porträtt eftersom den gemenskap Kristus har församlat är hans Kropp. Liturgin är alltså något jag träder in i; jag skapar den inte själv. Kreativiteten i liturgin är, liksom i musiken, en variation på ett givet tema: temat blir mig givet, det kommer inte från mig. Liturgin är en arkitektur inspirerad av Bibeln och Traditionen, utmejslad av Kyrkan i hennes egenskap av Kristi Brud. Man måste träda in i den i en attityd präglad av tjänande och inte manipulation. Man tjänar liturgin. Man betjänar sig inte av den. Man träder in i den genom att vända sig till Gud för att motta honom. Gudstjänstfirandet består huvudsakligen av lyssnande, mottagande, lydnad. Den är inte ett mänskligt ord utan ett mänskligt svar på Guds ord.
Jag tycker den sista meningen är fantastiskt träffande. Gudstjänstfirandet är vårt svar på Guds ord! Vackert!
Teater och liturgi
Teaterkonst och sport är något i vilket vi ger uttryck för oss själva: det är vi som skriver pjäsen, som spelar vår roll... Detta är ädla konstarter som ofta uttrycker mycket djupa känslor såsom tillvarons tragik eller komik. Publiken lever med i det hela i den mån den igenkänner sina egna känslor. I dessa konstarter är det människan som är aktören.

Liturgin är inte ramen inom vilken jag vill spela. Den är huset som tar emot mig som gäst. Aktören i det liturgiska mysteriet är inte människan, utan Gudamänniskan, Kristus själv. Utan denna trosvision har liturgin ingen mening: då liknar den en konstig och eländig teater...
Jag läste alldeles för en stund sedan Staffan Humlebos inlägg om trettondagens fakta, och jag kom omedelbart att tänka på ovanstående citat. Hos alltför många saknas insikten om vem som är Aktören i gudstjänsten.
Förstå, ja. Men hur?
Liturgins språk har tillkommit före oss. Det kommer oss till del från det Gamla och Nya Testamentet, och från Kristi mysterier som förmedlas genom symboliska handlingar. Vi tar emot dem. Att förstå är inte detsamma som att vilja bemästra. Det är inte intellektet som skapar verkligeheten, lika lite som det är billyktorna som i natten skapar vägmärkena: de bara får dem att reflektera i ljuset. Min intelligens är inte upphovet till dessa tecken, den bara deschifrerar dem. På liknande sätt är vi inte heller ägare till de liturgiska tecknen och symbolerna, vi är deras vårdare och beskyddare...

Vi kommer aldrig att förstå liturgin. Inte därför att den är obegriplig utan därför att den ger form åt Kristi mysterier och därför skall vi aldrig kunna omfatta den. Det är den som omfattar oss. Att förstå liturgin är en sak för hjärtats intelligens. Man måste känna sig som hemma i den för att förstå dess språk som övergår orden och riterna... Att träda in i liturgin är att erfara den med hela sin personlighet, med sin intelligens och sitt hjärta, sin fantasi och sitt minne, sitt estetiska sinne och sina kroppsliga sinnen: synen, hörseln, lukten, känselsinnet och smaken. Man skall alltså inte förklara liturgin utan leva den. Kommentarerna skadar förståelsen för gudstjänstfirandet mera än de gör nytta. Det finns inget som verkar mera dräpande på liturgin än en förklaring som reducerar den till en enda dimension. När kyrkofäderna förberedde katekumenerna till dopet, förklarade de ingenting om liturgin innan de mottagit detta. Det var först efteråt som de sade till dem: Ni har väl sett de gester som biskopen utförde med er? Ni har väl sett hur han bröt brödet? Man måste förnimma med hjärtats öga.

Att känna i biblisk bemärkelse är att träda i relation till någon. Det liturgiska året är t.ex. inte en räckföljd av månader. Det är fräslningshistorien mellan advent och tidernas slut. I advent utbreder sig ett trefaldigt perspektiv för oss. Man firar Kristi tre ankomster: i Betlehem, vid tidens slut och i den enskilde troende och Kyrkan. Förståelsen av liturgin ligger alltså på det dialogala planet: man möter en persons mysterium och låter sig vidröras av honom.

Det rör sig alltså mera om att uppfatta harmonin än noterna, den dolda meningen mellan raderna, liksom det är fallet i alla djupt mänskliga uttryckssätt. Vem kan förstå kärleken? Vem kan förklara vad man upplever inför dödens mysterium?
En mycket vacker beskrivning som jag själv lärde mig mycket av.

Innan jag rundar av vill jag även ta med ett citat till.
Liturgin ligger på lekens nivå. Den har sitt ursprung och sitt mål i sig själv. Den strävar inte efter att uppnå något. När man leker så gör man det för lekens skull, inte för att vinna ett pris... Att leka liturgins lek med syfte att därmed uppnå något, är att fullständigt degradera den. Liturgin har ibland blivit en skola. Man vill få med allt i den. Men den bör få förbli en symbolisk och lekfull handling. Den verkliga liturgin firas i klostren. Där, åtminstone, tjänar den inte till något. Den tar tiden och hela personen i anspråk. Den är inte konstnärlig, men skön i sig själv. Den består helt och hållet av mottagandet av Kristus tvärs igenom den liturgiska handlingen. Själ och kropp blir beslagtagna, även om intellektet inte har förstått allt.
Danneels avslutar med att fråga sig vilka botemedel som finns mot en liturgi i kris. Han listar fyra olika åtgärder som man kan göra för att hela en liturgi i kris.
  1. Förlänga gudstjänsterna: Det behövs tid för att tränga in i liturgin med hela sitt väsen, med hela sin känslighet, sin fantasi, sitt förstånd, sitt hjärta och sin tro.
  2. Mer jämvikt mellan ord och åtbörder: [D]et rör sig inte alls om att konstruera ett skådespel i liturgin utan att se till att de stumma föremålen talar av sig själva: att eld är eld och inte en glödlampa[...]
    Det behövs en sinnenas skolning för att hjälpa de troende att tränga in i liturgin: att lära dem leva med allt det som de är, med sina ögon, sina händer, sina fötter, sin hud.
  3. Riter och upprepningar: Dogmerna och riterna är likt ett skrin som skyddar den för oss outhärdligt starka upplevelsen. [...] Ingen kan se Gud utan att dö, och det är därför hebreerna närmade sig honom i en symbolisk relation till förbundsarken och tabernaklet.
    Upprepningar är ofrånkomliga eftersom liturgin bearbetar oss på samma sätt som en vattendroppe som faller på klippan och som, under sekler och under hel frälsningshistorien, genomtränger den mänskliga erfarenheten på samma sätt som en källa gräver ut ravinerna i bergen.Vi har behov av att varje år fira samma fester på nytt, därför att man för varje gång förstår en ny aspekt av dem.
  4. Den kosmiska dimensionen och det sakrala: Söndagarna skall inte bli som som måndagarna, eukaristins språk inte det samma som vid vilket vanligt bord som helst.

    Liturgin är som en park, ett naturreservat, där man skyddar tillvarons finaste och mest hotade dimensioner.
För mig gav denna läsning många nya insikter. Jag hoppas jag kan ha förmedlat något tänkvärt även till mina läsare.

När jag skulle skriva detta gjorde jag lite research och det visade sig att det i år är 40-årsjubileum av liturgins reformerande och det har därför skrivits en del om detta på senare tid. I Signum har det funnits en artikel av Danneels som kommenterats av Ora et Labora. Vidare hittade jag dessa två texter (en artikel och en lecture) av Danneels på America - the National Catholic Weekly.

Technorati Tags:

2 kommentarer:

Eva-Maria sa...

Fantastisk bloggpost Tuve! Det är just pga av sådant här jag inte förstår många vissa frikyrkligas tveksamheter kring katolikers fromhet. (Annat kan jag förstå t ex dessa eviga dogmer som verkar vara till för att fixera uppenbarelsen)

Tuve sa...

Tack Eva-Maria
Jag blev själv så upplyft av vad jag läste att jag ville dela med mig av det! Kul att jag kunde glädja någon :)

Allt gott!