onsdag 16 januari 2008

Etik och demokrati

Frågor som kloning och stamcellsforskning på ofödda barn tycker jag illustrerar behovet av absoluta värden istället för en demokratisk syn på etik. Det är mitt lekmannaintryck att det hela tiden har skett en förskjutning i etiska frågor, så att saker som för inte alltför länge sedan skulle varit helt otänkbara idag anses vara helt acceptabla av en majoritet (eller åtminstone en högljudd minoritet...).

Kloning anses fortfarande högst problematiskt av många och än så länge finns det ingen tydlig majoritet för ett accepterande. Men min farhåga är att det bara är en tidsfråga innan motstånd mot kloning i många kretsar kommer betraktas som lika bakåtsträvande som man idag uppfattas om man uttrycker motstånd mot abort, preventivmedel eller stamcellsforskning på embryonala stamceller.

En illustration av mina farhågor ges i en undersökning i USA, där en majoritet, 51 procent, av allmänheten anser att vetenskapen primärt ska basera sina beslut om forskning genom att väga risker mot eventuell nytta snarare än på etik och moral (32 procent), enligt Dagen.

Om det finns en absolut sanning , vilket jag tror, så går det också att få reda på den. En majoritet kan duperas och följaktligen handla/besluta i strid med denna absoluta sanning. Jag vill minnas att Thomas av Aquino skrivit om detta, men hittar inte det nu. Frågan är bara hur man skall kunna enas om något, om man utgår från den demokratiska principen? Ett dilemma, onekligen...

I ett sekulärt (demokratiskt) samhälle blir den självklara frågan (som det kan bli svårt att enas om...): På vilka absoluta värden skall etiken grundas? Som kristen och katolik är mitt svar att det måste vara en kristen och katolsk värdegrund som definierar vad som kan accepteras och vad som inte kan accepteras. Men inte ens bland kristna kommer vi kunna enas om detta, utan det skulle bara bli (ytterligare) en stridsfråga... Många protestanter kommer inte acceptera det katolska i värdegrunden, och det kommer nog vara det enda de för övrigt kommer kunna enas om...

Suck... ett dilemma, som sagt...

Technorati Tags: , , ,

3 kommentarer:

Helena sa...

Den linje som det avkristnade samhället ritat upp de senaste hundra åren ger inte mycket hopp åt någon kristen.

Kan en ateist verkligen vara etisk utan att stödja sig på en religiös värdegrund? För ett ateist borde gott och ont inte finnas. I en konsevensens namn kommer etiken bli en bästa möjliga komfort för största antalet människor.

Zoltan sa...

Tuve,

har som bekant också kommenterat detta fenomen på min blogg.

Skrev idag på min alltid yrvakna blogg:

"Jag tror tyvärr att det kommer att bli värre, innan det blir bättre! Kravlöshet, självcentrering etc är företeelser som kommer att fortsätta att avgudas än mer. Så var det en gång i tiden bland hedningarna, och så kommer det att bli igen bland hedningarna.

Önskar ibland att man kunde finna ett kristet samhälle att bosätta sig i, så får resten av världen förgöra sig i sin egen takt, men:

'så har Herren befallt oss: Jag har gjort dig till ett ljus för hedningarna, för att du skall bli till frälsning intill jordens yttersta gräns. När hedningarna hörde detta blev de glada och prisade ordet om Herren. Alla som var bestämda till evigt liv kom till tro, Men de judar som inte ville tro hetsade upp hedningarna mot bröderna och förgiftade deras sinnen'

och så är vi då här, vid jordens yttersta gräns, och många som inte vill tro hetsar andra mot de kristna och förgiftar hedningarnas sinnen.

Det är alltså bara att kämpa på!"

Pax.

Tuve sa...

Välkommen Zoltan och tack för din kommentar som jag instämmer helt i.
Jag håller sedan en tid med intresse ett öga på din blogg, även om jag ännu inte kommenterat något.

Allt gott!