torsdag 30 april 2009

Är vi frälsta?

Jag har märkt att det lätt uppstår förvirring när en katolik och en protestant börjar tala om vad det innebär att vara frälst. Primärt uppfattar jag att orsaken är att vi lägger helt olika innebörd i begreppet frälst, vilket som utgångspunkt leder till att vi talar om två helt olika saker när vi använder samma begrepp. Jag vill här försöka bena ut hur min egen uppfattning är och hur jag uppfattar att protestanter resonerar.

Som vanligt när det handlar om protestanter, åtminstone dem som jag ofta debatterar med (vilka nog är allt annat än representativa, det medges), så finns det ungefär lika många definitioner av saker och ting som det finns debattörer. Gemensamt för de flesta protestanter som ifrågasätter Kyrkan (hädanefter kallade antagonister) tycks vara att de menar att vi blir frälsta under vår levnad här på jorden och att vi kan veta om vi är frälsta eller ej. En av dem (John Nilsson) försökte definiera sin egen förståelse på följande sätt:
Vi tolkar t.ex Paulus ord om att fullborda loppet och vinna segerkransen som att fullfölja den kallelse Gud givit och därmed få en full lön. Men vi tror inte att bristen på helgelse hindrar en ifrån evig frälsning, såvida man inte helt frånfaller ifrån tron och därmed avsäger sig den. En del protestanter och framför allt calvinister skulle dock säga att även detta är omöjligt (men de är inte i majoritet).
Frågan är då, på vad sätt skiljer sig min tro från dessa antagonisters, om vi antar att denna skildring är hyggligt representativ?

Först måste jag klargöra att när jag säger att någon är frälst så innebär det alltid att jag talar om en avliden person som jag tror har räddats från den eviga döden. Men bortsett från det, om jag istället använder det katolska begrepp som jag uppfattar bäst motsvarar antagonisternas användning av termen frälst, nämligen att vara i nådens tillstånd, så kan jag konstatera att min uppfattning i mångt och mycket är lik Johns. Man skulle kanske kunna säga att skillnaden ligger i detaljerna.

Eftersom vi alla är syndare så är det självklart att vi kan bli frälsta även om vi har en bristande helgelse, annars skulle ingen kunna bli frälst! Jag menar också att vi inte kan göra något för att förtjäna Guds nåd. Vi kan i varje litet val i livet välja Gud eller välja bort Honom, vi kan välja att i de små valen välja att gå med Gud eller att gå bort från Honom. Jag menar också att det inte är genom vår egen förtjänst som vi skulle förmå göra något val överhuvudtaget, vi kan inte ta åt oss äran eller räkna hem belöningen för något vi gör eftersom allt är nåd! Om vi genom många små val bort från Gud kan vi till slut komma så långt från Gud att vi till slut riskerar att mista vår frälsning om vi inte omvänder oss och vänder tillbaka till Gud. Varje val har Gud givit oss en fri vilja att själva göra men det är inte genom vår egen förtjänst som vi kan välja och om vi förmår välja att gå med Gud så är det inte genom vår egen förtjänst !

Allt är en gåva från Gud och eftersom det är en gåva som är verklig och som verkligen givits till oss så har Gud också givit oss det så fullt ut att vi kan välja att bruka Guds gåva som det behagar oss, även till att göra frestarens vilja istället för Guds. Gud tvingar oss inte att bruka gåvan som Han vill, då vore det ingen riktig gåva! Skulle Han tvingat oss att bruka de gåvor Han givit oss som Han ville skulle Han vara lika kärleksfull som dagens liberaler som i toleransens namn förföljer dem som inte är toleranta mot samma saker som de… Då vore det inte en reel gåva Han givit oss, bara en illusorisk gåva!

Allt gott!

onsdag 29 april 2009

Vi är kallade till en radikal öppenhet för barn!

Som gifta och kristna har vi en stor kallelse. Vi är kallade att vara öppna för en av Guds första uppdrag till sin skapelse: Var fruktsamma och föröka er!

Följande tankeväckande vittnesbörd är hämtat från Better by the Dozen Plus Two, av James och Kathleen Littleton (föräldrar till 19 (sic) barn):
Kathleen and I have many times been challenged about the size of our family by people, even by relatives, who are often concerned and mean the best. One of the greatest means of persuasion to help them understand that our choice to have a large family was right and good and in accordance with God’s will is to take out a picture of our complete family [se länken ovan för ett foto], or to point the children out if they are near by. Then I will ask which of these children should have been our last? Where should we have stopped? Which of these children should not have been born? Which of these children do you think has been brought into existence in opposition to God’s will? I will ask this in a charitable tone. Although I have seldom, if ever, experienced the person who has challenged the size of my family declare that they were wrong, and that they were now in full agreement with our radical openness to life and trust in God, I believe my challenging premise does put things into perspective and cause the person to reflect more deeply on the subject.

I have yet to have someone answer this question by maintaining that Kathleen and I should have stopped at a particular child. This has never happened because of the grave reality that such a response would imply. By virtue of their failure to answer this question by selecting particular beautiful and unique children to have never existed, implies that the challenge to our family’s size does not hold merit. To select a point at which we should have ceased the prayerful discernment and living of God’s will in regard to openness to life in our marriage, would be to imply that the children born after that point would have been better off not existing, and that the world is better off without them. How could anyone sincerely and in good conscience make such a statement?

We recognize that many parents who are trying very hard complain that they are struggling with perhaps one, two, or three young children, and are therefore concerned about having another. We have nothing but compassion and love for them in their struggles and concerns. But we want what is best for them, and we like to encourage these parents with the reality check that their young children will not always be little. The little ones do grow and become more mature, becoming more capable of helping around the house and with the new little ones to come. God really has thought all these things out in his great and generous plan for life. We have found also that as we have grown older, having less energy than when we were younger, God has blessed us with older children now who can appreciably help with responsibilities around the house and with the children.

How did we end up having nineteen children? Well I can assure you of one thing. We never would have had this many if it were not for the gift of our faith in God, a God who always provides what is truly necessary, a God who tells us not to worry: “Set your hearts on his kingdom first and on his righteousness, and all these other things will be given you as well. So don’t worry about tomorrow: tomorrow will take care of itself. Each day has enough trouble of its own.” (Matthew 6:16) Kathleen and I are the first to say that it seems to be a practical impossibility to have and to raise fourteen living children in this day and age; but in all ages God never changes and he tells us, he tells every age, he tells you the same thing he told the Blessed Virgin Mary through the angel Gabriel in her impossible situation: “Nothing is impossible to God”. (Luke 1:37) We must believe this. We need to be convinced, unwavering. God does not lie. He is the Truth. He is in command of every detail of our lives, he is with us, and he who is Generosity Itself, will never be outdone in generosity. Trust him!
Vi har ännu bara fött 5 barn som inte ens nått tonåren men kan redan till del bekräfta Littletons vittnesbörd om välsignelsen med äldre och yngre syskon. Vi hoppas och ber att Gud skall benåda oss med en stor familj!

Relaterad artikel på ViD

tisdag 28 april 2009

Vad får hjärtats enhet för konsekvenser?

Jag har lyssnat på S-E Daniel Nilsson (Birgitta Ekmans bror) och hans son John Nilsson som intervjuats av Andy.

Det som slår mig är att som vanligt när denna krets av antiekumener resonerar så lovprisar de vad de kallar för "hjärtats enhet" samtidigt som de förfasar sig över ekumeniska diskussioner som förs mellan olika kristna grupper för att reda ut vad man tror och varför. Man tycks sätta "hjärtats enhet" i motsats till vad man kallar för "organisatorisk enhet", vilket i deras begreppsvärld tycks vara ekumenik som inbegriper diskussioner kring lärofrågor med syftet att se om man kan nå enhet i olika sakfrågor.

Nu är det ju som vanligt så att begreppen inte har någon klar definition i dessa kretsar (åtminstone har aldrig jag stött på någon definition av vad som menas med "hjärtats enhet"), så jag får väl gissa lite grann. Jag kan även delvis utgå från vad som sägs i intervjun. Jag uppfattar hjärtats enhet som en enhet som handlar om att kristna älskar varandra och eventuellt även är tillsammans inför Gud. De som intervjuas beskriver hjärtats enhet som en enkel och behjärtansvärd enhet, något som vi alla längtar efter.

När jag lyssnade på intervjun så slogs jag av att det som kallas för hjärtats enhet rimligen måste få konsekvenser. Vilka kännetecken måste dessa konsekvenser få? Om hjärtats enhet innebär en sann kärlek till andra kristna så måste man fråga sig vad sann kärlek innebär när det handlar om uppenbar splittring som grundar sig i olika trosuppfattningar. Kan man tänka sig en sann kärlek som inte lider av splittring och som inte önskar att det som är brustet skall helas? Kan man tänka sig en hjärtats enhet som inte får som konsekvens att man börjar aktivt arbeta för att förstå varandra bättre och om möjligt komma till samsyn om vad som är och vad som inte är sant?

Frågan är alltså, om man skall se på frukterna, vilka är det som har sann hjärtats enhet med andra kristna, oavsett olikheter i tros- och moralfrågor?

Min slutsats är uppenbar, dessa antiekumener har inte och vill för allt i världen inte ha hjärtats enhet med vissa kristna. Frågan är om man i dessa antiekumeniska kretsar ens vill älska även sådana kristna som man inte förstår? Min uppfattning är, efter otaliga diskussioner och debatter med antiekumener, att det inte finns någon önskan att nå någon enhet alls med sådana som inte faller dem i smaken. Min uppfattning är att de, trots att de gärna talar om hjärtats enhet, älskar att hata det de inte förstår... Tyvärr får denna attityd konsekvensen att de aldrig ens vill förstå dem som de inte redan förstår och därför anser sig kunna älska...

Allt gott!

torsdag 23 april 2009

Vem är du?

I brist på annat att skriva om (mer för att jag inte orkar än för att det inte finns något att reagera på) så tänkte jag att jag skulle följa Davids initiativ och be mina läsare att berätta lite om sig själva. Jag har ingen klar uppfattning om hur många som läser min blogg, vare sig direkt eller via RSS.

Skriv lite om dig själv, vad du jobbar med och vad du tror på etc. Vad som helst som du vill dela med dig av är spännande för mig.

Somliga av er har jag redan lärt känna lite grann genom kommentarer och ibland även genom mailkontakt, andra har jag vid träff i verkliga livet fått reda på läser min blogg, vilket är lite spännande...

Allt gott och en fortsatt välsignad påsktid!

tisdag 21 april 2009

Sveriges första(?) internflyktingar

Det är föga förvånande att det är judarna som är de första som blir de första (intern-)flyktingarna i Sverige. Frågan är kanske hur länge det dröjer innan fler får anledning att fråga sig om det är nödvändigt att flytta pga sin religiösa övertygelse. Jag vet inte men gillar inte den utveckling som skett de senaste åren...

Something to think about...

Chesterton said, ‘When you break the big laws, you do not get freedom. You do not even get anarchy. You get the small laws.’

Det är tydligen vad som börjat hända även i USA. Sverige har som vanligt varit ett föregångsland även på detta område, suck...

fredag 17 april 2009

Biskop Anders påskreflekterar kring livets gåva

Biskopen har skrivit en påskreflektion, som lämpligtvis handlar om livets gåva.

Förutom att han klargör att hans åsikt om abort är att det "aldrig kan rättfärdigas inte ens i extrema fall"* så tar han upp vad det innebär att värna livet ur många olika perspektiv. Han diskuterar livets okränkbarhet utifrån påskbudskapet och belyser olika frågor dels ur ett principiellt påskperspektiv och dels från ett pastoralt påskperspektiv. Det är en mycket läsvärd text som jag varmt vill rekommendera alla att själva läsa.

Jag citerar det biskopen skriver om att värna det ofödda barnet. Det finns mycket mer som borde belysas, men det är denna fråga jag huvudsakligen skrivit om på sistone och därför känner att jag särksilt vill lyfta fram.
Den späda begynnelsen
Ett konkret exempel på detta är det reaktionsmönster som så många har när det blir tal om katolska Kyrkan och abort. Så gott som alla vet att katolska Kyrkan är emot abort – och bara det är något av ett under i vår tid av bristfällig kunskap om allt vad religion heter. Samtidigt säger man nästan automatiskt att Kyrkan fördömer dem som gör abort. Man kan alltså inte skilja på sak och person. Här måste vi katoliker bli bättre på att framhålla den klassiska synen, alltså att den syndfulla handlingen är oacceptabel, men att Gud inte längtar efter något annat än att hela, förlåta och resa upp den som har fallit. Evangeliet är en enda illustration av detta, men eftersom så många idag inte har denna grundläggande förståelse av evangeliets dynamik kan de inte inse hur det förhåller sig. Här borde påskens dynamik kunna hjälpa oss, så att vi blir mer motiverade att sätta Guds förlåtande och nyskapande kärlek i centrum. Utifrån ett påskperspektiv blir det lättare att ta till sig Guds oändliga medlidande med den felande människan, som han längtar efter att sluta i sina armar och förlåta.

Samtidigt är det inte så lätt för människor idag att hålla isär dessa båda poler, alltså syndens fasansfulla verklighet och Guds längtan efter att få förlåta den ångerfulla syndaren. Det finns alltid en frestelse att försöka rättfärdiga ett felaktigt handlande och hitta goda motiv för det. Det kostar på att bekänna sin svaghet och brist och ta emot Guds förlåtelse. Och i vissa tillspetsade situationer tycks det för vissa inte finnas någon annan utväg än att gå emot det som strider mot Guds och naturens lag. Ett konkret exempel på detta är det tragiska fallet med den nioåriga flickan i Brasilien, som blev missbrukad av sin styvfar och fick tvillingar som aborterades. Denna personliga tragik basunerades ut av media och upprörde en hel värld. Ännu verkar inte alla detaljer i detta drama helt ha blivit klarlagda. Men här har vi i alla fall ett typexempel då allt ställs på sin spets. Enligt skapelseordningen och Kyrkans lära har varje människa rätt att födas, oavsett hur hon har kommit till och vilka följder hennes födelse kan få. Hon är okränkbar och har ett absolut skyddsvärde. Ingen har rätt att rucka på denna ordning. Samtidigt hamnade de som hade att besluta om flickans situation i en situation som för dem tycktes omöjlig att lösa på annat sätt än genom abort. Genom bikt och själavård hade man kunnat förmedla Guds förlåtelse till dem som inte såg någon annan utväg och saken hade varit utagerad. Men genom medias försorg riktades udden mot Kyrkans avståndstagande från abort som sådant. Det är en klassisk metod: man tar fram ett extremt känsligt fall för att få Kyrkan att framstå som hård och grym. Därför är det så viktigt att påskens budskap får lysa fram också i sådana tragiska omständigheter.

I sitt möte med den felande människan måste Kyrkan alltid framstå som en kärleksfull moder, som förmedlar den barmhärtige Fadern och hans förlåtande kärlek. Den nya skapelse som påsken innebär måste bli konkret. Just i abortsituationer blir detta mer påträngande än på många andra områden. I vår av genustänkande präglade värld måste Kyrkans moderliga ansikte bli mer tydligt för att kunna hjälpa de kvinnor, som ofta i desperata situationer tvingats till eller tagit sin tillflykt till abort. Återigen ställs saken på sin spets: avsky synden, men älska syndaren ovillkorligt. Tyvärr är det många som inte nås av personlig själavård och får möjlighet att leva sig in i detta paradoxala mysterium. Som själavårdare måste man försöka förstå den vilsenhet och utsatthet som kvinnor, inte minst de helt unga, hamnat i som en följd av den s.k. sexuella friheten. Man måste försöka förstå varför de gjort som de har gjort utan att fördenskull försvara själva handlingen. Ibland är det en hårfin skillnad, men just i detta ligger faktiskt påskperspektivet. Det gäller ju att hjälpa en människa utifrån hennes faktiska situation att komma vidare: ”gå och synda inte mer”, ”lita på att du är en ny skapelse och får börja om från början”. Det gäller alltså att försöka kombinera ett ”principiellt påskperspektiv” på vad som är rätt och riktig med ett ”pastoralt påskperspektiv” som betonar förlåtelsens nyskapande kraft.

* ur privat korrespondans med anledning av hans tidigare kommentar om brasilienfallet.

söndag 12 april 2009

Ljusets väg

Efter ett tips från D så vill jag rekommendera något som jag aldrig hört talas om förut, nämligen Ljusets väg. Under påsktiden (dvs fram till Kristi himmelsfärd) ber man ingen korsvägsandakt kl 15, men jag antar att Ljusets väg är tänkt att ersätta den andakten. Kul, tycker jag!

Allt gott!

lördag 4 april 2009

Läsvärda inlägg av the Anchoress

Hittade två inlägg från the Anchoress som jag tycker är mycket läsvärda.

Det första handlar om människors rättigheter och om förföljelser: Exile: The Past is Prologue

Det andra inlägget handlar om abort: "Abortion is a Blessing"

Håll till godo!
Allt gott!

torsdag 2 april 2009

Självkritik angående definitionen av abort - ett klargörande

Jag har på senaste tiden skrivit en del om abort och bl a ondgjort mig över att Kyrkans presstalesman gått ut flera gånger, både i tidningar, radio och TV, och hävdat att "Katolska kyrkans syn är att abort bara kan försvaras i situationer där mammans liv är i fara".

Anledningen till min självkritik är att jag haft en snävare tolkning av begreppet abort än vad som är den medicinska innebörden av begreppet. I Sverige är definitionen av abort att graviditeten avbrutits före 28:e veckans slut och fostret fötts dött. Det innebär att den definition som jag tidigare använt varit felaktig.

Den gällande definitionen medför att missfall (fram till 28e veckan) också resulterar i aborter. Utifrån detta iakttagande så är det naturligtvis korrekt att Kyrkan accepterar spontan abort (missfall), även i de fall då moderns liv inte är i fara...

Om man skall hålla sig strikt till den svenska definitionen så innebär det också att ett misslyckat försök att rädda ofödda barn som är 28 veckor eller yngre kategoriseras som abort i Sverige. Alltså resulterar även ett misslyckat ingrepp som syftat till att rädda det ofödda barnet i en abort, enligt definitionen.

När jag har sagt detta så måste jag likväl hävda att om man vill använda begreppet abort på det sätt som är det defitionsmässigt korrekta så måste man också vara extremt tydlig med vilken sorts abort man menar kan försvaras! Att enbart säga att abort är försvarbart utan något förtydligande om vilken intention som krävs innebär att man kommer att föra många människor bakom ljuset!

För att belysa varför det är nödvändigt att förtydliga vill jag ge ett litet exempel. Antag att en kvinna som är gravid i t ex 27e veckan kommer in och måste förlösas akut. Antag att läkarna inte förmår rädda barnet, trots intentionen att rädda det. Det skulle i så fall innebära att resultatet av det akuta ingreppet definitionsmässigt vore en abort. Skulle de då säga till moderna att deras ingrepp resulterade i en abort, utan någon ytterligare kommentar? Om en läkare skulle komma ut till mig som fader, som väntat utanför, och sagt att deras ingrepp resulterat i en abort, utan någon ytterligare förtydligande, så tror jag att jag skulle blivit helt vansinnig. Mitt spontana antagande skulle varit att de uppsåtligt dödat barnet, eftersom det är den betydelse som begreppet har i (uppskattningsvis) 99,99% av all vardaglig användning av termen abort.

Med andra ord så är det korrekt att hävda att Kyrkans syn är att ingrepp som riskerar att resultera i abort kan försvaras i situationer där mammans liv är i fara, givet att intentionen inte är att se till att ingreppet resulterar i abort. Ingrepp med intentionen att orsaka en abort är aldrig försvarbara, oavsett om moderns liv är i fara eller ej.

Det är extremt olyckligt när vår presstalesman går ut och hävdar att abort kan försvaras när moderns liv är i fara utan att göra den avgörande distinktionen att intentionen aldrig någonsin får vara att orsaka en abort! Alla med normal associationsförmåga som läser att Kyrkans syn är att abort kan försvaras om moderns liv är i fara kommer tolka det som att Kyrkan menar att ingrepp vars mål är att orsaka en abort också är försvarbara!

Skall man hårddra det hela så är uttalandet att abort är försvarbart när moderns liv är i fara förhållandevis meningslöst, eftersom abort är en definition på det fullbordade faktumet, oavsett om det orsakats av ett avsiktligt eller oavsiktligt handlande.

I ljuset av ovanstående resonemang tycker jag det minsta man kan begära av vår presstalesman/biskop är att lika tydligt gå ut med denna distinktion som man tidigare gått ut med budskapet att Kyrkans syn är att abort kan försvaras när moderns liv är i fara!

Uppdatering: Detta är vad Respekt troligen tidigare hävdat angående de fall då moderns liv är i fara:
Beträffande medicinskt motiverade aborter som genomförs för att rädda moderns liv anser kyrkan att dessa är moraliskt befogade. I sådana fall genomförs abort för att rädda ett liv då både kvinnans och fostrets liv är i fara. Intentionen är inte att avbryta graviditeten. Fostrets död är den förutsedda men oönskade konsekvensen av en god handling som syftar till att rädda kvinnans liv och hälsa.
Detta citat hämtades från stiftets hemsida gällande brasilienfallet. Det visade sig när jag kollade Respekts hemsida att de ändrat detta uttalande. Den definition som de numera använder är istället följande:
Beträffande medicinskt motiverade ingrepp som genomförs för att rädda moderns liv, men som leder till det ofödda barnets död, anser kyrkan att dessa är moraliskt befogade. I sådana fall genomförs de för att rädda ett liv då både kvinnans och det ofödda barnets liv är i fara. Intentionen är inte att avbryta graviditeten. Det ofödda barnets död är den förutsedda men oönskade konsekvensen av en god handling, som syftar till att rädda kvinnans liv och hälsa.
Det var mycket glädjande eftersom jag reagerade på flera saker i det första citatet. För det första tyckte jag att det var olyckligt att använda termen abort på det sätt som gjorts i de inledande meningarna. Vidare reagerade jag på att man använde ordet foster istället för att tala om det ofödda barnet. Varför skall vi använda abortförespråkarnas terminologi som de använder för att skyla över vad det verkligen handlar om?

Innan jag kontrollerade Respekts hemsida så skrev jag ett eget utkast som jag menar vore bättre än det första citatet (men som nog är väsentligt sämre än Respekts uppdaterade text). Jag skrev:
Beträffande medicinskt motiverade ingrepp som genomförs för att rädda moderns liv anser kyrkan att dessa är moraliskt försvarliga, även i de fall då man kan förutse barnets troliga död. I sådana fall genomförs ett ingrepp, som riskerar resultera i att det ofödda barnet dör, för att rädda ett liv då både moderns och det ofödda barnets liv är i fara. Intentionen är inte att avbryta graviditeten. Det ofödda barnets död är den förutsedda men oönskade konsekvensen av en god handling som syftar till att rädda moderns liv och hälsa. Det är aldrig försvarbart att ha som mål att orsaka en abort.
Intressant att jag i sak (om än inte i form) lyckades formulera mig såpass likt Respekts omformulerade stycke :)

Tidigare inlägg: Tvetydigt om abort, Den tredje utvägen
Tidningars bevakning:
Dagen: FP ryter till, Dagen: bloggreaktioner, Dagen: Anders kritiserar, Dagen: exkommunicering hävd, Dagen: katoliker suckar (igen)
SvD: FP ryter till, SvD: Usch på Vatikanen, SvD: Det blåser på påven, SvD: katoliker om blåsten
DN: Usch på Vatikanen

onsdag 1 april 2009

Moderna heresier - av Fr Barron

Fr. Barron från wordonfire.org talar här om några av de moderna heresierna. Jag gillar Fr. Barrons tydlighet och hans önskan att nå ut till den moderna människan. Hilaron tipsade mig om Word On Fire. Håll till godo!