torsdag 30 april 2009

Är vi frälsta?

Jag har märkt att det lätt uppstår förvirring när en katolik och en protestant börjar tala om vad det innebär att vara frälst. Primärt uppfattar jag att orsaken är att vi lägger helt olika innebörd i begreppet frälst, vilket som utgångspunkt leder till att vi talar om två helt olika saker när vi använder samma begrepp. Jag vill här försöka bena ut hur min egen uppfattning är och hur jag uppfattar att protestanter resonerar.

Som vanligt när det handlar om protestanter, åtminstone dem som jag ofta debatterar med (vilka nog är allt annat än representativa, det medges), så finns det ungefär lika många definitioner av saker och ting som det finns debattörer. Gemensamt för de flesta protestanter som ifrågasätter Kyrkan (hädanefter kallade antagonister) tycks vara att de menar att vi blir frälsta under vår levnad här på jorden och att vi kan veta om vi är frälsta eller ej. En av dem (John Nilsson) försökte definiera sin egen förståelse på följande sätt:
Vi tolkar t.ex Paulus ord om att fullborda loppet och vinna segerkransen som att fullfölja den kallelse Gud givit och därmed få en full lön. Men vi tror inte att bristen på helgelse hindrar en ifrån evig frälsning, såvida man inte helt frånfaller ifrån tron och därmed avsäger sig den. En del protestanter och framför allt calvinister skulle dock säga att även detta är omöjligt (men de är inte i majoritet).
Frågan är då, på vad sätt skiljer sig min tro från dessa antagonisters, om vi antar att denna skildring är hyggligt representativ?

Först måste jag klargöra att när jag säger att någon är frälst så innebär det alltid att jag talar om en avliden person som jag tror har räddats från den eviga döden. Men bortsett från det, om jag istället använder det katolska begrepp som jag uppfattar bäst motsvarar antagonisternas användning av termen frälst, nämligen att vara i nådens tillstånd, så kan jag konstatera att min uppfattning i mångt och mycket är lik Johns. Man skulle kanske kunna säga att skillnaden ligger i detaljerna.

Eftersom vi alla är syndare så är det självklart att vi kan bli frälsta även om vi har en bristande helgelse, annars skulle ingen kunna bli frälst! Jag menar också att vi inte kan göra något för att förtjäna Guds nåd. Vi kan i varje litet val i livet välja Gud eller välja bort Honom, vi kan välja att i de små valen välja att gå med Gud eller att gå bort från Honom. Jag menar också att det inte är genom vår egen förtjänst som vi skulle förmå göra något val överhuvudtaget, vi kan inte ta åt oss äran eller räkna hem belöningen för något vi gör eftersom allt är nåd! Om vi genom många små val bort från Gud kan vi till slut komma så långt från Gud att vi till slut riskerar att mista vår frälsning om vi inte omvänder oss och vänder tillbaka till Gud. Varje val har Gud givit oss en fri vilja att själva göra men det är inte genom vår egen förtjänst som vi kan välja och om vi förmår välja att gå med Gud så är det inte genom vår egen förtjänst !

Allt är en gåva från Gud och eftersom det är en gåva som är verklig och som verkligen givits till oss så har Gud också givit oss det så fullt ut att vi kan välja att bruka Guds gåva som det behagar oss, även till att göra frestarens vilja istället för Guds. Gud tvingar oss inte att bruka gåvan som Han vill, då vore det ingen riktig gåva! Skulle Han tvingat oss att bruka de gåvor Han givit oss som Han ville skulle Han vara lika kärleksfull som dagens liberaler som i toleransens namn förföljer dem som inte är toleranta mot samma saker som de… Då vore det inte en reel gåva Han givit oss, bara en illusorisk gåva!

Allt gott!

6 kommentarer:

Den Förlorade Sonen sa...

Utan Guds nåd och barmhärtighet vore vi all förlorade för evigt. Vägen till försoning är alltid vidöppen, precis som Jesu sår.

Den Förlorade Sonen sa...

Men vi kan välja att inte gå den genom att inte ångra våra synder.

Gud tvingar oss inte till försoning och helgelse.

Gary777 sa...

Ordet frälst användas lite fel både hos evangeliske och katoliker. Inte direkt fel alltid, för ,man kan hitta skriftställen som begrundar bådas syn. Men generelt används inte "frälst" om en kristen, hellre inte om en död kristen. Frälse används mer om den pågående tilstånd at bli räddat från alt man behövar att räddas från, sjukdom, synd, faror, förbannelser osv. Skriften skiljer mellom begreppene "rettfärdiggjort" och" "frälsning". Frälsningen kommer generelt efter at man har kommit til tro och är rettfärdiggjort gjennom den. Egentligen finnes inte frälse för den inte kristna! :) Frälse finnas kun för den rettferdige, den som vandrar i ett och alt rett i henhald til guds lag.
Och man kan bli rettfärdig gjenom att holda lagen, men för oss som redan har brutit den månge gånger, kan man blir rettfärdiggjort gjenom troen på Jesu blod utgjuten för mina skulder.
För en rettfärdiggjort av tro gjelder det: med hjärtet tror man til retfärdighet, och med munnen bekjänner man til frälsning.
Så "är vi frälsta"?
Kun i en mening. Generelt er vi rettf¨rdiggjort ved tro, och vi kommer derför inte dömas på den ytterste domens dag! I seg själv nok at ropa hallelujah av!
Men redan här på jorden kan vi börja vandra i fr¨lsning och uppleva hur Gud frir oss gjennom korsets kraft från faror, synd (kallas ochså heliggjörelse), sjukdom (kalls ochså helande), even obetalda rekningar, om det behövs! Vi behöver frälsning varje dag, faktisk.

Tuve sa...

Välkommen Gary
Tack för din belysande genomgång.

Det som föranledde mig att ta upp frågan var att det raljerades över att katoliker svarar "hoppas det" på frågan i min rubrik. Även om vi kan vara förvissade om att den som är rättfärdig vid sin död, den som vid dödsögonblicket är i nådens tillstånd, som vi kanske skulle sagt, kommer att räddas så kan vi inte mer än hoppas att vi kommer vara det när vi dör. Vi tror inte på predestination och vet att vi behöver frälsning varje dag, precis som du skriver, och därför hoppas vi att vi kommer bli frälsta.

Allt gott!

rootsman sa...

Tuve,
hos mange frikirkelige, særlig pinse-karismatiske (kanskje de fleste) blir man frelst i det øyeblikk man "tar imot Jesus".

Man "tar imot Jesus" ved å bekjenne med sin munn at Han er Herre og tro i sitt hjerte at Han stod opp fra de døde (Rom 10:9).

Dette gjør man gjerne på oppfordring av, og under ledelse av en annen kristen, eller en Pastor. Etter at dette er gjort er man "en ekte kristen" som kan være sikker på at han kommer til himmelen hvis han dør i neste sekund.

Man sier også at det er ingen frelse i dåpen, men at det er dåp i frelsen. Man må være villig til å la seg døpe.

Man kommer altså inn i en "tilstand" av rettferdighet som oppnås ved "tro alene", slik at når Faderen ser deg, så ser han Kristus og ikke deg, fordi du er "skjult i Kristus".

Dette i motsetning til den Katolske/ortodokse tro hvor man arbeider på sin sjels frelse sammen med Gud, og i denne prosessen er avhengig av Guds nåde, for at man kan være "under nåde" når man dør.

Personlig er jeg oppvokst med den første versjonen, men ser mer og mer at den er gnostisk og feil.

Jeg velger derfor å konvertere til den siste. ;-)

Simon sa...

Jag kan skriva under på din fina beskrivning av vad det är att vara frälst. Jag är själv uppvuxen inom Pingst och vet väl att frälst ofta används i betydelsen omvänd eller liknande, men min erfarenhet är att det först och främst är ett kulturellt språkbruk och inte så mycket ett teologiskt ställningstagande.

Allt gott