Är vi frälsta?

Jag har märkt att det lätt uppstår förvirring när en katolik och en protestant börjar tala om vad det innebär att vara frälst. Primärt uppfattar jag att orsaken är att vi lägger helt olika innebörd i begreppet frälst, vilket som utgångspunkt leder till att vi talar om två helt olika saker när vi använder samma begrepp. Jag vill här försöka bena ut hur min egen uppfattning är och hur jag uppfattar att protestanter resonerar.

Som vanligt när det handlar om protestanter, åtminstone dem som jag ofta debatterar med (vilka nog är allt annat än representativa, det medges), så finns det ungefär lika många definitioner av saker och ting som det finns debattörer. Gemensamt för de flesta protestanter som ifrågasätter Kyrkan (hädanefter kallade antagonister) tycks vara att de menar att vi blir frälsta under vår levnad här på jorden och att vi kan veta om vi är frälsta eller ej. En av dem (John Nilsson) försökte definiera sin egen förståelse på följande sätt:

Vi tolkar t.ex Paulus ord om att fullborda loppet och vinna segerkransen som att fullfölja den kallelse Gud givit och därmed få en full lön. Men vi tror inte att bristen på helgelse hindrar en ifrån evig frälsning, såvida man inte helt frånfaller ifrån tron och därmed avsäger sig den. En del protestanter och framför allt calvinister skulle dock säga att även detta är omöjligt (men de är inte i majoritet).

Frågan är då, på vad sätt skiljer sig min tro från dessa antagonisters, om vi antar att denna skildring är hyggligt representativ?

Först måste jag klargöra att när jag säger att någon är frälst så innebär det alltid att jag talar om en avliden person som jag tror har räddats från den eviga döden. Men bortsett från det, om jag istället använder det katolska begrepp som jag uppfattar bäst motsvarar antagonisternas användning av termen frälst, nämligen att vara i nådens tillstånd, så kan jag konstatera att min uppfattning i mångt och mycket är lik Johns. Man skulle kanske kunna säga att skillnaden ligger i detaljerna.

Eftersom vi alla är syndare så är det självklart att vi kan bli frälsta även om vi har en bristande helgelse, annars skulle ingen kunna bli frälst! Jag menar också att vi inte kan göra något för att förtjäna Guds nåd. Vi kan i varje litet val i livet välja Gud eller välja bort Honom, vi kan välja att i de små valen välja att gå med Gud eller att gå bort från Honom. Jag menar också att det inte är genom vår egen förtjänst som vi skulle förmå göra något val överhuvudtaget, vi kan inte ta åt oss äran eller räkna hem belöningen för något vi gör eftersom allt är nåd! Om vi genom många små val bort från Gud kan vi till slut komma så långt från Gud att vi till slut riskerar att mista vår frälsning om vi inte omvänder oss och vänder tillbaka till Gud. Varje val har Gud givit oss en fri vilja att själva göra men det är inte genom vår egen förtjänst som vi kan välja och om vi förmår välja att gå med Gud så är det inte genom vår egen förtjänst !

Allt är en gåva från Gud och eftersom det är en gåva som är verklig och som verkligen givits till oss så har Gud också givit oss det så fullt ut att vi kan välja att bruka Guds gåva som det behagar oss, även till att göra frestarens vilja istället för Guds. Gud tvingar oss inte att bruka gåvan som Han vill, då vore det ingen riktig gåva! Skulle Han tvingat oss att bruka de gåvor Han givit oss som Han ville skulle Han vara lika kärleksfull som dagens liberaler som i toleransens namn förföljer dem som inte är toleranta mot samma saker som de… Då vore det inte en reel gåva Han givit oss, bara en illusorisk gåva!

Allt gott!