Biskop Anders påskreflekterar kring livets gåva

Biskopen har skrivit en påskreflektion, som lämpligtvis handlar om livets gåva.

Förutom att han klargör att hans åsikt om abort är att det "aldrig kan rättfärdigas inte ens i extrema fall"* så tar han upp vad det innebär att värna livet ur många olika perspektiv. Han diskuterar livets okränkbarhet utifrån påskbudskapet och belyser olika frågor dels ur ett principiellt påskperspektiv och dels från ett pastoralt påskperspektiv. Det är en mycket läsvärd text som jag varmt vill rekommendera alla att själva läsa.

Jag citerar det biskopen skriver om att värna det ofödda barnet. Det finns mycket mer som borde belysas, men det är denna fråga jag huvudsakligen skrivit om på sistone och därför känner att jag särksilt vill lyfta fram.

Den späda begynnelsen

Ett konkret exempel på detta är det reaktionsmönster som så många har när det blir tal om katolska Kyrkan och abort. Så gott som alla vet att katolska Kyrkan är emot abort – och bara det är något av ett under i vår tid av bristfällig kunskap om allt vad religion heter. Samtidigt säger man nästan automatiskt att Kyrkan fördömer dem som gör abort. Man kan alltså inte skilja på sak och person. Här måste vi katoliker bli bättre på att framhålla den klassiska synen, alltså att den syndfulla handlingen är oacceptabel, men att Gud inte längtar efter något annat än att hela, förlåta och resa upp den som har fallit. Evangeliet är en enda illustration av detta, men eftersom så många idag inte har denna grundläggande förståelse av evangeliets dynamik kan de inte inse hur det förhåller sig. Här borde påskens dynamik kunna hjälpa oss, så att vi blir mer motiverade att sätta Guds förlåtande och nyskapande kärlek i centrum. Utifrån ett påskperspektiv blir det lättare att ta till sig Guds oändliga medlidande med den felande människan, som han längtar efter att sluta i sina armar och förlåta.

Samtidigt är det inte så lätt för människor idag att hålla isär dessa båda poler, alltså syndens fasansfulla verklighet och Guds längtan efter att få förlåta den ångerfulla syndaren. Det finns alltid en frestelse att försöka rättfärdiga ett felaktigt handlande och hitta goda motiv för det. Det kostar på att bekänna sin svaghet och brist och ta emot Guds förlåtelse. Och i vissa tillspetsade situationer tycks det för vissa inte finnas någon annan utväg än att gå emot det som strider mot Guds och naturens lag. Ett konkret exempel på detta är det tragiska fallet med den nioåriga flickan i Brasilien, som blev missbrukad av sin styvfar och fick tvillingar som aborterades. Denna personliga tragik basunerades ut av media och upprörde en hel värld. Ännu verkar inte alla detaljer i detta drama helt ha blivit klarlagda. Men här har vi i alla fall ett typexempel då allt ställs på sin spets. Enligt skapelseordningen och Kyrkans lära har varje människa rätt att födas, oavsett hur hon har kommit till och vilka följder hennes födelse kan få. Hon är okränkbar och har ett absolut skyddsvärde. Ingen har rätt att rucka på denna ordning. Samtidigt hamnade de som hade att besluta om flickans situation i en situation som för dem tycktes omöjlig att lösa på annat sätt än genom abort. Genom bikt och själavård hade man kunnat förmedla Guds förlåtelse till dem som inte såg någon annan utväg och saken hade varit utagerad. Men genom medias försorg riktades udden mot Kyrkans avståndstagande från abort som sådant. Det är en klassisk metod: man tar fram ett extremt känsligt fall för att få Kyrkan att framstå som hård och grym. Därför är det så viktigt att påskens budskap får lysa fram också i sådana tragiska omständigheter.

I sitt möte med den felande människan måste Kyrkan alltid framstå som en kärleksfull moder, som förmedlar den barmhärtige Fadern och hans förlåtande kärlek. Den nya skapelse som påsken innebär måste bli konkret. Just i abortsituationer blir detta mer påträngande än på många andra områden. I vår av genustänkande präglade värld måste Kyrkans moderliga ansikte bli mer tydligt för att kunna hjälpa de kvinnor, som ofta i desperata situationer tvingats till eller tagit sin tillflykt till abort. Återigen ställs saken på sin spets: avsky synden, men älska syndaren ovillkorligt. Tyvärr är det många som inte nås av personlig själavård och får möjlighet att leva sig in i detta paradoxala mysterium. Som själavårdare måste man försöka förstå den vilsenhet och utsatthet som kvinnor, inte minst de helt unga, hamnat i som en följd av den s.k. sexuella friheten. Man måste försöka förstå varför de gjort som de har gjort utan att fördenskull försvara själva handlingen. Ibland är det en hårfin skillnad, men just i detta ligger faktiskt påskperspektivet. Det gäller ju att hjälpa en människa utifrån hennes faktiska situation att komma vidare: ”gå och synda inte mer”, ”lita på att du är en ny skapelse och får börja om från början”. Det gäller alltså att försöka kombinera ett ”principiellt påskperspektiv” på vad som är rätt och riktig med ett ”pastoralt påskperspektiv” som betonar förlåtelsens nyskapande kraft.

* ur privat korrespondans med anledning av hans tidigare kommentar om brasilienfallet.