Anden och bruden - Sein - Varat (3/6)

Med tillstånd från författaren återges här tredje delen av en artikel från tidskriften Karmel (nr 4, årg 33, 1998). Författare är karmeliten Anders Arborelius.

Del 1 - Inledning
Del 2 - Karmel och Israel

Sein - Varat

För att få en överblick över Edith Steins budskap kan det vara bra att se på de fyra av hennes älsklingsord: Sein, Selbsthingabe, Sponsa, Sühne. Eftersom hennes liv är vad Hans Urs von Balthasar skulle kalla en teologisk existens är hennes andliga lära helt invävd i själva hennes livshistoria.

Det tar tid innan Edith kommer fram till en levande tro som enligt henne själv är den fasta övertygelsen att Gud är - och den kärleksfulla beredvilligheten att låta sig ledas av Guds vilja. Redan som trettonåring hade hon lämnat den judiska tron bakom sig och medvetet blivit ateist. Men samtidigt förblir hon en lidelsefull sanningssökare. Victoriaschule i Breslau, där hon fick sin första utbildning, var präglad av en liberalprotestantisk, nykantiansk anda eller med andra ord av den vaga kristendom och det subjektivistiskt färgade tankeklimatet som vi så väl känner från vår svenska horisont. En icke-kristen författare som Lars Gyllensten har träffande häcklat detta med sitt tal om det terapeutiska gudsbeviset: här är det alltså viktigare att jag får tröst och vederkvickelse och att min gudsbild känns riktig för mig än om denne Gud eventuellt skulle vara sann eller ej. Under hela sitt långa sökande skall Edith ta bestämt avstånd från all subjektivism och relativism. Sanningen, verkligheten, varat i sig - das Sein - kommer i första rummet, inte de egna idéerna, tankarna och känslorna. Gud är Sanningen. Den som söker sanningen, söker Gud, vare sig han förstår det eller ej, skall hon senare säga.

Det första avgörande steget i Ediths sökande efter sanningen blir mötet med en ny filosofisk riktning, fenomenologin, och dess ledande företrädare, Edmund Husserl, också jude, men protestantiskt döpt. Fenomenologin har beskrivits som en längtan tillbaka till det objektiva, till varats helighet, till tingens renhet och kyskhet.

Redan år 1917 tycks Edith ha kommit fram till en kristen grundövertygelse. Mötet med änkan efter den stupade fenomenologen Adolf Reinach blev avgörande. Han och hans hustru var djupt troende protestanter av judiskt ursprung. Edith hade väntat sig att få trösta en nedbruten kvinna i sorg men fick i stället möta en av Korset prövad, men också styrkt kvinna. Detta var mitt första möte med Korset, skriver hon senare, och den gudomliga kraft, som det meddelar åt dem som får bära det. Jag fick för första gången på ett påtagligt sätt se Kyrkan framför mig, hon som fötts ur Frälsarens lidande, i hennes seger över dödens udd. Det var i detta ögonblick som min otro övervanns.

Ändå dröjer det ända till den 1 januari 1922 tills Edith låter döpa sig katolskt. Varför så länge? Även om Edith alltid var förtegen om sitt eget inre liv, framgår det att hon under dessa fem år brottades med frågan om hon skulle bli protestant eller katolik. Som inbiten sanningssökare ville hon inte ta det definitiva steget innan hon av hela sitt hjärta - och av hela sitt förstånd - kunde säga: Detta är sanningen! Och det kan hon först säga en sommardag 1921 efter den nattliga läsningen av Teresa av Avilas självbiografi. Även om Teresa blir förmedlare av den slutgiltiga katolska trosövertygelsen (och samtidigt av kallelsen till Karmel) finns det flera andra tecken på varför Edith blev just katolik. Mänskligt och socialt hade det varit naturligare för henne att bli protestant. Hon hade flera vänner som var troende protestanter, bl.a. hennes blivande fadder Hedwig Conrad-Martius. Den katolska tonvikten på das Sein, på varat och sanningen i sig, på den inkarnatoriska och sakramentala realismen, på Kyrkan som Kristi brud och på kvinnans särställning i Kyrkan, på co-redemptio, alltså på människans medverkan i frälsningsverket, allt detta som var så viktigt för Edith torde ha bidragit till att hon blev katolik - och samtidigt återupptäckte sina rötter i judendomen och försökte integrera detta i sitt andliga liv.

Del 4 - Selbshingabe - självutgivelse
Del 5 - Sponza - Brud
Del 6 - Sühne - försoning