AGNOSTIKERN (vi kan inte veta vad som är sant)
M: Ok, jag är inte en rättrogen ateist! Jag vet inte varifrån ondskan kommer eller om det eventuellt skulle kunna finnas någon gud! Någonting finns det säkert, men vi kan inte veta något om detta! Vi är begränsade!
C: Agnostikerns dilemma är att hon hävdar att det enda hon vet; är att hon inte vet. Men ofta leder detta till att hon i praktiken lever ateistiskt. Om allt som finns, bara finns. Och vi vet inte ens hur detta komplexa, som vi lever mitt i, började finnas. Och sen finns vi inte mera. Ja, varför då bry sig? Du är ju ändå bara en kort parantes i den kosmiska natten. Om evigheten och om gud kan vi inget sant veta! Vad som händer sen, händer sen, eller hur?
M: Ja, du har nog rätt i att en agnostisk hållning kan vara skenateistisk! Men hållningen i sig, tycker jag är den mest ödmjuka och ärliga!
C: Hur vet man att man inget kan veta?
M: Usch vad du krånglar till det! Det är ett rimligt antagande man gör, eftersom man är människa!
C: Om detta antagande är att; det enda du kan veta, är att du inte kan veta någonting, så är detta antagande självmotsägande! Det enda du vet, är att du inte vet någonting?
M: Ja detta är den enda rimliga hållningen! Annars blir du en fanatisk människa, som tror att du har alla svar! Detta är ju grunden till all intolerans som finns i världen idag!
C: Ser du inte självmotsägelsen. Om du skriver en stor neonskylt över hela universum, där det står: VI KAN INTE VETA NÅGONTING! Då måste detta påstående gälla i alla situationer utom i just denna situation. Du hävdar alltså att det finns en absolut sanning och att denna absoluta sanning är; att det inte finns någon absolut sanning! Hur vet du det?
M: Usch vad jobbig du är!
C: Jag försöker bara säga att du inte ska försöka pressa på mig din fanatiska uppfattning om att den enda sanningen är att det inte finns någon sanning!
M: Men det finns ingen absolut sanning! Alla har sina egna sanningar!
C: Det är din relativa uppfattning, som du inte kan pressa på mig! Men om det nu inte finns någon absolut sanning, hävdar du faktiskt någonting absolut; att det inte finns något absolut! Du argumenterar i cirklar! Du inför kunskap för att omöjliggöra kunskapen!
M: Jag kommer aldrig erkänna att det finns någon absolut sanning! Det finns det bara inte!
C: Men det är ju precis det du står och säger! Du hävdar att det finns något absolut och detta absoluta är relativt!?! Din agnosticism handlar mer om; ”att du inte vill tro”, än att du ser på fakta och drar konsekvenserna av det du inser. Du säger, jag kommer ALDRIG…..
M: …jag inser vart du vill komma. Ja, jag vill nog att det inte ska gå att veta! Men att faktiskt kunna veta något om gud, detta känns väldigt konstigt…
C: Känslorna kan vara blandade, men just nu har känslor inget berättigande med sanningen! Det fantastiska med dig är att du är ärlig och backar hela tiden från din ursprungliga utgångspunkt. Men nu vill du inte backa längre, eftersom det då får som konsekvens att du måste bli religiös!
M: Ja, jag måste ärligt erkänna att jag inte gillar religion. Agnosticism känns ärlig och rätt!
C: Men tyvärr är det så att agnostiker är oftast bara de som inte har några argument kvar. Argumenten talar för religionen. Känslor är också oerhört viktiga i en integrerad och vettig livsåskådning, men agnosticismen är inte vettig! Den är grundlös och ohållbar! Den ger inga skäl för sig, bara motsägelser! Den ger ingen moralisk förankring över huvud taget och ger ingen kick och den är inte ens vacker!
M: Men allt i världen är ju bara människors åsikter!
C: Det enda jag sant kan påstå är alltså; att jag aldrig kan påstå någonting sant? Du kan bara tycka, men varför tycker jag och du då så mycket? Om allt är meningslöst, så är alla påstående om allts meningslöshet, helt meningslösa. Det enda rimliga blir att vara tysta!
M: Nu snurrar det för mig… Påstår du att om hela universum är meningslöst, hade vi aldrig kommit på tanken att den är meningslös! Vart vill du komma!
C: Jo, det är meningslöst att argumentera för meningslöshet!
M: Hmm, att använda argument för att allting är meningslöst gör din argumentation meningslös och agnostikern kan inte argumentera eller ha några skäl för sin utgångspunkt!
C: …eller snarare har vi samma utgångspunkt; det finns något absolut.
M: Hmm, detta var intressant. Jag har aldrig hört något liknande! Om den enda absoluta sanningen är att det inte finns någon absolut sanning, kommer jag utgå från samma utgångspunkt som dig!
C: Ja, du hävdar samma sak; att det finns något fast, absolut och sant. Men antingen är "absoluten" att det inte finns någon absolut eller så, vilket är mycket enklare och logiskare, finns det något absolut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar