Människan är intresserad av framtiden och det har hon alltid varit, speciellt inför döden. Vi längtar att få veta mer om framtidens dunkel, eftersom vi har en naturlig evighetslängtan. Men denna kunskapstörst kan också missbrukas, eftersom undervisningen om framtiden inte är lätt - dock nödvändig. Vi kan inte få rätt perspektiv på det jordiska livet, om vi inte vet något om livet efter döden och vad Gud vill. Vi behöver betänka att vi är dödliga, vilket redan de gamla romarna var duktiga på.1 Om vi inte använder livet till att tänka på döden får vi ett dött liv. För innerst inne är vi alla skelett och om Gud är död, då förvandlas döden till Gud! Vi är inte enbart en produkt av materien, eftersom vi inte känner oss hemma här. Vi längtar till något annat, precis som dagsländans larver strävar mot himmelen under sin tid på sjöns botten eller som fröet strävar mot ljuset. Vårt mål är det himmelska ljuset i evighet, alltså inte bara en begränsad tid som sländan eller växten. Då är det bra att veta vad evighet är om vi ska kunna längta till himlen och fly helvetet, och den ende som kan förklara vad som händer efter döden är Han som besegrat den. Han visar vägen och förbereder oss för evigheten genom att leda oss i sin efterföljd i lidande, korsbärande och genom att dra oss till bikt och få oss att inse vår syndanöd.
I de 2 första kapitlen koncentrerar jag mig på vad Kristi uppenbarelse säger om människans framtid. Skriften är svår, speciellt när den talar om framtiden. Ibland så svår att kristna skrämmer bort människor. Ibland är detta medvetet, oftast bara okunskap. Men vi behöver utgå från vad Kyrkan alltid har sagt, vilket inte är så mycket inom detta område, och sedan läsa Bibeln i det ljuset. Då sorteras automatiskt de värsta missförstånden bort och därmed det mesta som givits ut eller ges ut på svenska idag. Den kyrkliga synen på livet efter detta, är i minoritet i dagens Sverige och det är ju ”synd”… Ett område vilket återigen börjar bli centralt i svenskt kristenhet är amerikansk nyprotestantiska uppryckandelära. Du kan idag finna minst ett tiotal olika grupperingar, endast utifrån denna lära. Amillienalister, premillenalister och dispentionalistiska alienerade ”ek”-lister… Allt detta och mer därtill frodas i denna teologiska härdsmälta. Uppryckandet grundas på ett enda bibelställe, se 1 Tess 4:15-17. Och denna ”uppryckandedogm” är en helt otraditionell tolkning, vilket inte funnits i kristenheten före 1830 och ”dogmen” är endast ett amerikanskt fenomen. Denna vanföreställning har även fått anhängare i Sverige under ”den sista tiden”, bl.a. utifrån ny litteratur.2 Det märkliga är att flera fundamentalistiska samfund anklagar Kyrkan för de mest grövsta anklagelser; som att Kyrkan lägger till saker till Skriften och bygger sin lära på hedniska myter. Samtidigt köper de nästan alltid; dessa ”sista tiden berättelserna” och du får leta länge efter något mer mytiskt och obibliskt! Jag tänker inte lägga en massa krut på dessa teologiska urspårningar, och hänvisar glatt ”de närmast sörjande” till att läsa de författare,3 vilka har oändligt bättre inblick i denna teologiska mycket snåriga och svåra fotnot. Jag tänker heller inte lägga krut på dateringar av den sista tiden. Jesus varnar oss uttryckligen i Mark 13:32 för att ”Dagen och timmen känner ingen...”. Vi ska vara vaksamma och beredda, men aldrig skräckslagna. Bibelns vanligaste fras (365 ggr) är; ”var inte rädd”. Vänta, vaka och var inte rädd, utan gläd dig och jubla över att dagen kommer. Kanske imorgon…
Medan vi väntar får vi upptäcka vår egna personliga kallelse. Då behövs förebilder och mönster för att hitta oss själva, för i gemenskap med andra blir vi oss själva. Att umgås med dem som gått före är inget skumt. Helgon lär oss massor om livet, om dig själv och framför allt om Gud. Kyrkans himmelska skara är ett underbart familjearv, för ingen är kristen i ensamheten. Kristendomens och människans väsen (och naturligtvis Guds) är gemenskap. Ingen kan leva i ett vaccum, inte ens kyrkligt folk. Därför ska vi ära och vörda änglar och helgon. Helgon behövs idag mer än någonsin. Särskilt kvinnligt kyrkliga förebilder behövs, för kristendomens första och största efterföljare har alltid varit kvinnor. Kristus var fullt mänsklig och Han är vår största ledstjärna, men Kristus var trots allt mest manlig. Han utmanade etablissemanget, han gick rakt fram och väjde aldrig4. Men kristendomen har också ett inre kontemplativt ödmjukt och feminint drag, vilket de 2 sista avsnitten har koncentreras på. Maria gick inåt och visade ett rätt moderskap, oerhört stort mod och styrka i sin uppgift. Hon visar ständigt nya sidor hos sin Son. Kristus och Kyrkan är djupt beroende av kvinnor. Himlen har mött jorden och vi är bl.a. därför sammanbundna med Guds Moder och förra millenniets helgon, vilka skrev sitt Credo med sitt eget blod i de mörka svenska skogarna.
I de 2 första kapitlen koncentrerar jag mig på vad Kristi uppenbarelse säger om människans framtid. Skriften är svår, speciellt när den talar om framtiden. Ibland så svår att kristna skrämmer bort människor. Ibland är detta medvetet, oftast bara okunskap. Men vi behöver utgå från vad Kyrkan alltid har sagt, vilket inte är så mycket inom detta område, och sedan läsa Bibeln i det ljuset. Då sorteras automatiskt de värsta missförstånden bort och därmed det mesta som givits ut eller ges ut på svenska idag. Den kyrkliga synen på livet efter detta, är i minoritet i dagens Sverige och det är ju ”synd”… Ett område vilket återigen börjar bli centralt i svenskt kristenhet är amerikansk nyprotestantiska uppryckandelära. Du kan idag finna minst ett tiotal olika grupperingar, endast utifrån denna lära. Amillienalister, premillenalister och dispentionalistiska alienerade ”ek”-lister… Allt detta och mer därtill frodas i denna teologiska härdsmälta. Uppryckandet grundas på ett enda bibelställe, se 1 Tess 4:15-17. Och denna ”uppryckandedogm” är en helt otraditionell tolkning, vilket inte funnits i kristenheten före 1830 och ”dogmen” är endast ett amerikanskt fenomen. Denna vanföreställning har även fått anhängare i Sverige under ”den sista tiden”, bl.a. utifrån ny litteratur.2 Det märkliga är att flera fundamentalistiska samfund anklagar Kyrkan för de mest grövsta anklagelser; som att Kyrkan lägger till saker till Skriften och bygger sin lära på hedniska myter. Samtidigt köper de nästan alltid; dessa ”sista tiden berättelserna” och du får leta länge efter något mer mytiskt och obibliskt! Jag tänker inte lägga en massa krut på dessa teologiska urspårningar, och hänvisar glatt ”de närmast sörjande” till att läsa de författare,3 vilka har oändligt bättre inblick i denna teologiska mycket snåriga och svåra fotnot. Jag tänker heller inte lägga krut på dateringar av den sista tiden. Jesus varnar oss uttryckligen i Mark 13:32 för att ”Dagen och timmen känner ingen...”. Vi ska vara vaksamma och beredda, men aldrig skräckslagna. Bibelns vanligaste fras (365 ggr) är; ”var inte rädd”. Vänta, vaka och var inte rädd, utan gläd dig och jubla över att dagen kommer. Kanske imorgon…
Medan vi väntar får vi upptäcka vår egna personliga kallelse. Då behövs förebilder och mönster för att hitta oss själva, för i gemenskap med andra blir vi oss själva. Att umgås med dem som gått före är inget skumt. Helgon lär oss massor om livet, om dig själv och framför allt om Gud. Kyrkans himmelska skara är ett underbart familjearv, för ingen är kristen i ensamheten. Kristendomens och människans väsen (och naturligtvis Guds) är gemenskap. Ingen kan leva i ett vaccum, inte ens kyrkligt folk. Därför ska vi ära och vörda änglar och helgon. Helgon behövs idag mer än någonsin. Särskilt kvinnligt kyrkliga förebilder behövs, för kristendomens första och största efterföljare har alltid varit kvinnor. Kristus var fullt mänsklig och Han är vår största ledstjärna, men Kristus var trots allt mest manlig. Han utmanade etablissemanget, han gick rakt fram och väjde aldrig4. Men kristendomen har också ett inre kontemplativt ödmjukt och feminint drag, vilket de 2 sista avsnitten har koncentreras på. Maria gick inåt och visade ett rätt moderskap, oerhört stort mod och styrka i sin uppgift. Hon visar ständigt nya sidor hos sin Son. Kristus och Kyrkan är djupt beroende av kvinnor. Himlen har mött jorden och vi är bl.a. därför sammanbundna med Guds Moder och förra millenniets helgon, vilka skrev sitt Credo med sitt eget blod i de mörka svenska skogarna.
1 T.ex. romerske kejsaren hade på sin vagn en slav som viskade; ”kom ihåg att du ska dö” (lat = ”memento mori”), när han mötte folkets jubel på t.ex. cirkus.
2 Se LAHAYE, JENKINS, “Lämnad kvar” - serie (filmatiserad) eller 80-talets GRANT, JIM, Som en tjuv om natten (filmatiserad). Men även flera äldre frikyrkliga böcker har detta skrämselperspektiv.
3 För en kritisk genomgång av detta, läs CURRIE, Rapture, the End-Times Error That Leaves the Bible Behind, eller OLSON, ”Will Catholics be left behind”. Mkt bra litteratur av insatta konvertiter.
4 Kristus instiftade bl.a. ett manligt och hierarkiskt, (ja petrinskt, ”ofelbart”) ämbete, vars uppgift var att tradera/skriva ner ofelbart och att skydda och föda sin hjord.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar