Evangelium enligt Rom

Som somliga av er vet, så fick jag boken Evangelium enligt Rom, skriven av James McCarthy, av Daniel/MyTwoCents från Aletheia. Jag har inte läst hela boken än, men tänker ändå delge mina initiala iaktagelser och reflektioner.

De avsnitt jag läst och studerat lite mer ingående handlar om dopet, både för barn och för vuxna, samt appendix A, som går igenom och avfärdar Kyrkans tolkning av alla de bibelord som författaren påstår att Kyrkan baserar sin dopteologi på. Jag har även läst de aktuella avsnitten ur katekesen, samt en del av de aktuella bibelställena.

Det första jag vill påpeka är att talet om att katekesen citeras friskt är synnerligen överdrivet. I de kapitel jag läst har endast ett fåtal direkta citat förekommit, däremot förekommer många hänvisningar, samt summariska referat av författaren. Den sammanfattning som författaren ger av hur han förstår Kyrkans lära känns ofta främmande för mig som katolik. Jag tror att det delvis beror på att han försöker beskriva Kyrkans lära med en protestants terminologi, men det är nog tyvärr inte hela sanningen.

Han kallar kapitlen om dopet för "Rättfärdiggörelse för nyfödda" och "Rättfärdiggörelse för vuxna". Redan här tror jag att det finns all anledning att stanna upp och reflektera. Det är bl a i valet av en sådan rubrik som det märks att författaren använder en protestants terminologi och försöker appellera till protestanters väl invanda Sola-mantran. Frågan är då, ligger det något i anklagelsen att Kyrkan anser att dopet är rättfärdiggörande? När vi läser i katekesen så ser vi att det faktiskt står om dopet att "Genom den helige Ande är dopet ett bad som renar, helgar och rättfärdiggör (jfr 1 Kor 6:11, 12:13)." Den som läser t ex 1 Kor 6:11 ser att katekesens text i stort sett är en omformulering av bibelns text: "ni har låtit tvätta er rena, ni har helgats och gjorts rättfärdiga genom herren Jesu Kristi namn och genom vår Guds ande". Detta bibelcitat förbigår författaren helt i sin analys av bibelställen som stödjer Kyrkans dopteologi, vilket är synd, eftersom det hade varit intressant att ta del av hans resonemang kring denna text.

Vad författaren missar när han direkt snöar in på att dopet skulle vara rättfärdiggörande är att dopet har många andra betydelser. Denna beskrivning av dopet beskriver väldigt väl hur jag själv uppfattat dopet:

Dopet är den vackraste och mest storslagna av Guds gåvor.... Vi kallar det gåva, nåd, smörjelse, upplysning, odödlighetens klädnad, pånyttfödelsens bad, insegel, och allt det dyrbaraste som finns. Gåva, därför att det ges åt dem som inte själva har något att komma med; nåd, därför att det ges till och med åt skuldbelastade människor; dop, därför att synden begravs i vatten; smörjelse, därför att det är heligt och kungligt (de som blir smorda är heliga och kungliga); upplysning, därför att det är strålande ljus; klädnad, därför att den skyler över vår skam; bad, därför att det tvättar av; insegel, därför att det bevarar oss och tecknar oss med tecknet på Guds herravälde. (Katekesen §1216; Gregorius av Nazians (330-ca 390), Orationes)

Märk väl att rättfärdiggörelse inte nämns överhuvudtaget.

När det gäller barndop så finns det så klart mycket att säga om det. Alla författarens försök att bortförklara möjligheten till att barn döptes av apostlarna är rätt ointressanta. Det är så klart sant att det inte står uttryckligen någonstans att barn döptes. Det är dock också sant att det finns belagt att barn döptes redan på 100-talet. Det är med andra ord ett bruk som redan tidigt uppfattats som naturligt bland kristna. Författaren försöker göra gällande att Kyrkan menar att dopet skulle vara tillräckligt för ett barn. Att så inte är fallet ser vi ju många exempel på i vårt eget land. Hur många av dem som döps av tradition, utan att sedan fostras in i tron, förblir kristna? Inte många. Den som låter döpa sitt barn, liksom dess gudföräldrar, lovar att fostra barnet till tro, tillsammans med Kyrkan. Det står ingenstans att tron är en förutsättning för dopet, däremot är det uppenbart att tron och dopet hör ihop. Vi gör våra barn till lärjungar genom dopet och hjälper dem genom vår fostran att växa till i tron.

En paradox är att författaren skriver lite ironiskt om limbo, att Kyrkans teologer förr trott att odöpta barn som dör kommer dit (limbo är numera officiellt förklarat icke-existerande). Vad jag undrar är, vart tror författaren och hans meningsfränder att nyfödda barn, som enligt honom själv saknar tro och därför också saknar rättfärdiggörelse, hamnar? Vart hamnar de som saknar rättfärdiggörelse när de dör?

I avsnittet om vuxendop så har författaren fullständigt valt att missförstå vad katekumenatet innebär. För det första så antar han att det är något som endast vuxna skulle vara i behov av, vilket direkt strider mot vad katekesen anger: "Barndopet kräver enligt sin natur ett katekumenat efter dopet" (Katekesen §1231). Vidare så drar han väldigt märkliga slutsatser av katekumenatets uppbyggnad. Han kommer till slutsatsen att Kyrkan menar att vi skulle göra oss själva rättfärdiggjorda genom gärningar. I kombination med hans förklaring till Jak 2:14-26 blir det nästan skrattretande motsägelsefullt. Han ger sig själv den konstnärliga friheten att anse att eftersom Kyrkan har som del i katekumenatet att tron skall leda till gärningar så menar Kyrkan att vi gör oss själva rättfärdiggjorda medan han själv säger samma sak men menar att endast tron gör oss rättfärdiggjorda. Enligt Kyrkan skall den kristna initiationen/katekumenatet "alltid omfatta några väsentliga beståndsdelar: förkunnelse av ordet, mottagande av evangeliet vilket medför omvändelse, trosbekännelse, dop, utgjutande av den helige Ande och tillträde till den eukaristiska kommunionen" (Katekesen §1229). Tvärtemot vad författaren försöker låta påskina så är katekumenerna "'redan förenade med kyrkan; de tillhör redan Kristi husfolk. Inte sällan lever de redan ett liv i tro, hopp och kärlek' (Ad Gentes n. 14). 'Vår moder kyrkan omsluter dem redan med kärlek och omsorg som sina egna.' (Lumen Gentium n. 14)".

Om man med bestämdhet diskvalificerar den förklaring som läsaren antas ha och man vill få en läsare, som inte absolut vill bli övertygad, att bli övertygad så måste man komma med någon alternativ förklaring. Eftersom boken uttryckligen vänder sig till katoliker i ett försök att få oss att omvända oss från vår villfarelse, så kunde man tycka att författaren skulle ge några egna förklaringar som kan ge oss en klar förståelse för varför dopet behövs, om det nu inte behövs av de skäl Kyrkan anger. Problemet är kanske att författaren egentligen missat målet med sin kritik, vilket får det att verka som om allt vad Kyrkan lär om dopet är förkastligt. Kanske är det egentligen bara så att författaren inte attackerat Kyrkans dopteologi, utan sin egen vanföreställning av vad som är Kyrkans dopteologi. Ju mer jag har reflekterat över vad författaren skrivit och ju mer jag har läst katekesen och försökt förstå hur författaren har tänkt, desto mer övertygad har jag blivit om att så måste vara fallet. Det är naturligtvis djupt tragiskt, särskilt som denna bok lyfts fram av Kyrkans belackare som en trovärdig beskrivning av vad Kyrkan lär.

Detta var några initiala funderingar utifrån vad författaren skrivit om dopet och utifrån vad Kyrkan lär om dopet. Slutsatsen så här långt är dels att författaren antingen inte har förstått vad Kyrkan lär, eller också medvetet har förvanskat det, och dels att talet om att boken i princip är en sammanställning av citat från katekesen, minst sagt, är en enorm överdrift. Faktum är att jag, efter de kapitel jag läst, inte kan förstå hur någon kritiskt tänkande person kan tro att detta är skrivet av en initierad person som förstått vad han kritiserat. Det känns mest som ett försök att översätta vad han lärt sig på sin antikatolska bibelstudiegrupp (nämns i förbigående i förordet) så att katoliker skall förstå det. Jag tror han misslyckas dubbelt upp. Jag tror att han genom att använda sina antikatolska glasögon gör det omöjligt för sig själv att förstå vad katoliker tror och varför och jag tror att han genom sin protestantiska terminologi talar förbi de allra flesta katoliker. Detta är, precis som jag befarade, Aletheia-andan i bokform... Inget nytt under solen, alltså...

Allt gott!