Giltiga och ogiltiga koncilier - en utläggning om Petri ämbete

Med risk för att spänna bågen alltför stort tänkte jag skriva ett inlägg om vad det var som gjorde koncilier giltiga i den unga kyrkan och förhoppningsvis därigenom också kunna ge en första aning om sambandet mellan giltiga koncilier och Kyrkans lära om påvens ofelbarhet.

Under historiens gång har det förekommit flera koncilier och synoder (begreppen kommer användas som synonyma), både sådana som kallats ekumeniska och andra koncilier. De flesta av dessa koncilier anses vara giltiga koncilier medan andra inte anses vara giltiga. Grundfrågan är varför vissa koncilier anses vara giltiga medan andra avfärdas. Innan jag går vidare är det värt att poängtera att det finns koncilier kring vars giltighet det råder delade meningar mellan öst- och västkyrkan. De koncilier som det råder delade meningar om hör samman med schismen och får därför behandlas någon annan gång. Det finns dock flera koncilier som alla (eller åtminstone öst- och västkyrkan) är överens om att de är ogiltiga.

Bakgrund

Låt oss göra en kort rekapitulation av några av de koncilier som hållits genom historien. Jag kommer enbart beröra de koncilier som ägde rum före den stora schismen mellan öst och väst.

Det första konciliet som vi känner till finns beskrivet i Apg 15 och inträffade ca år 49 i Jerusalem. Jag tänkte återkomma till det konciliet senare och lämnar det därför tills vidare.

Om vi istället begrundar den serie av 7 ekumeniska koncilier som inleddes med konciliet i Nicaea så kan det vara på sin plats att sätta in dem i sin historiska kontext. Svaret på frågan varför de hölls hänger intimt samman med den dåtida politiska situationen.

På Konstantins tid hade andelen kristna i kejsardömet blivit stort. Samtidigt var riket splittrat. Konstantin såg troligen i kristendomen en möjlighet att hålla samman sitt rike och samtidigt få de kristna på sin sida. Men för att det skulle lyckas förutsatte det att de kristna kunde vara en enande faktor. Konstantin insåg troligtvis att de kristna inte var riktigt så enade som de ortodoxt kristna ville göra gällande (t ex var Arianismen en stridsfråga vid den tiden).

Ur Konstantins perspektiv bör alltså konciliet i Nicaea ses som ett politiskt påkallat koncilium för att utröna vad de kristna kunde enas om. Om de inte kunde enas om centrala frågor så skulle det innebära att hans plan var meningslös.

Samma resonemang kan troligtvis även appliceras på flertalet av de följande giltiga koncilierna: Konstantinopel I, Efesus, Chalcedon, Konstantinopel II, Konstantinopel III och Nicaea II. För dem som initierade dessa koncilier, och som hade politiska bevekelsegrunder, var inte det primära vad biskoparna lärde, utan vad de kunde enas om. Syftet var troligtvis att kunna använda Kyrkans enhet för att motivera "en Kyrka, ett Kejsardöme"-agendan. Det var dock exakt samma motivation som låg bakom alla de ogiltiga koncilierna också. Det blir därför intressant att fundera på vad de var som skiljde de giltiga ekumeniska koncilierna från de ogiltiga koncilierna och synoderna.

Ogiltiga koncilier

Det första ogilitga konciliet jag tänkte ta upp är konciliet i Antiokia 341. Under detta koncilium godkände ca 100 biskopar (från östkyrkan) arianism som ortodox kristen lära. I Sirmium hölls en synod 351 där semiarianism godkändes, återigen av ca 100 biskopar från östkyrkan. Rövarsynoden i Efesus och ett antal koncilier i Konstantinopel, där patriarkerna av Antiokia, Jerusalem och Alexandria var närvarande, fastslog att monofysitism är ortodox lära. Monotelitismen fastslogs som ortodox lära vid ett koncilium i Konstantinopel 638.

Frågan som måste följa är då vad som är utmärkande för dessa ogiltiga koncilier. Vid inget av dessa koncilier fanns påven representerad. Undantaget är rövarsynoden i Efesus, där det fanns en påvlig representant, men konciliet tog ingen notis om vad han anförtrotts av påven att säga och han fällde därför kommentaren Contradicitur innan han lämnade konciliet, därmed ogiltigförklarande konciliet i påvens namn. Påven godkände heller aldrig i efterhand de beslut som koncilierna kom fram till. Alltså, det som utgör skillnaden mellan ett giltigt koncilium och ett ogiltigt i den unga kyrkan tycks vara om konciliebesluten godkänts av påven (personligen, genom delegat eller i efterhand) eller ej. Flertalet eller alla av de ovan nämnda koncilierna skulle ha kunnat anses vara ekumeniska koncilier om det inte hade varit för en sak: avsaknaden av påvlig representation eller i efterhand godkännande av påven. Detta blir om möjligt än tydligare om man beaktar att även Konstantinopel I, i likhet med de ovan nämnda ogiltiga koncilierna som godkände monofysitism, var ett koncilium som hållits helt utan påvlig representation, men som till skillnad från de ogiltiga koncilierna i efterhand godkänts av påven.

Man kan därför fråga sig om ett ekumeniskt koncilium är tillräckligt för att fastslå sanning, eller om det krävs något mer.

Konciliet i Apostlagärningarna

Vi har ett koncilium som finns beskrivet i bibeln (Apg 15). Låt oss analysera hur apostlarna gick till väga då de höll koncilium, eftersom det är deras praxis som motiverat användandet av koncilier.

Kapitlet inleds med en förklaring till problemet (Apg 15:1-2), Paulus och Barnabas finner vid sin ankomst till Antiokia, efter att ha avslutat sin första missionsresa, att:

Några som hade rest ner från Judéen ville lära bröderna att de inte kunde bli frälsta om de inte lät omskära sig efter mosaiskt bruk. Detta ledde till ständiga uppträden och diskussioner mellan dem och Paulus och Barnabas. Man beslöt då att dessa båda och några till skulle fara upp till apostlarna och de äldste i Jerusalem för att få frågan utredd av dem.

Man får komma ihåg att Paulus och Barnabas vid den här tiden troligtvis får anses ha varit juniorer, särskilt i förhållande till dem som kom från Judéen/Jerusalem, som var biskopssäte för församlingen i Antiochia. Så vad som hänt är att representanter för Kyrkan kommit och predikar omskärelse, vilket Paulus och Barnabas motsätter sig. Därför beger sig Paulus och Barnabas till Jerusalem för att få klarhet i om läroämbetet verkligen lär så.

Det är sant att det står att de tänkte besöka apostlarna och de äldste, och inte att de tänkte besöka Petrus. Men det är möjligt att de inte kände till att Petrus var där, eller också visste de att alla apostlarna var i Jerusalem.

Om man läser Apg 12:17 framgår att Petrus lämnat Jerusalem. Enligt Eusebius och Jerome så räknas Petri biskopstid i Rom från år 42 (alltså när han begav sig iväg), vilket skulle tyda på att han begav sig till Rom. Konciliet i Jerusalem inträffade ca år 49 och uppenbarligen var Petrus på plats i Jerusalem vid den tiden. Ett troligt skäl till varför Petrus återvände till Jerusalem kan vara att kejsar Claudius utvisade alla judar från Rom just år 49, enligt Seutonius. Orsaken var upplopp kring någon "Chrestus".

Petrus var hursomhelst närvarande vid konciliet i Jerusalem. Detta är vad vi kan läsa om konciliets genomförande (Apg 15:6-7)

Apostlarna och de äldste kom då samman för att utreda frågan. Efter en lång överläggning reste sig Petrus och sade...

Varpå följer ett antal verser där Petrus talar. När han är klar följer den helt centrala meningen (Apg 15:11)

Då teg alla, och man lyssnade på Barnabas och Paulus, som berättade om de många tecken och under Gud hade gjort bland hedningarna genom dem.

Om vi alltså skall försöka lära oss något av hur det första konciliet fungerade så samlades biskoparna för att utreda frågan. De hade överläggningar där de olika lägren fick ge sin syn.

Sedan, efter att ha lyssnat på de olika ståndpunkterna, reste sig Petrus och förkunnade sin syn (vox Petros).

Därefter var frågan avgjord. Alla var och förblev tysta då Petrus hade talat, överläggningarna var över.

Sedan går man över till att lyssna på Paulus och Barnabas vittnesbörd om Andens tecken bland hedningarna. Då dessa båda talat färdigt avslutar Jakob med ett tal.

Man kan fråga sig varför just Jakob, och inte Petrus, var den som avslutade mötet. För det första var Jakob Jerusalems biskop, och alltså värd för mötet. Petrus var en gäst. Vidare var det Jakob som var ledare för Kyrkans judiska del, i egenskap av biskop av Jerusalem. Om ni minns från inledningen av Apg 15, så var det just några av dessa judar som orsakat den konflikt som konciliet kom att handla om. De kom alltså från Jakob, de var hans lärjungar. Han adresserar alltså sina lärjungar, inte hela Kyrkan. Detta blir tydligt då han i vers 19 säger

Därför anser jag att vi inte skall göra det svårt för de hedningar som omvänder sig till Gud

Vilka var det som hade gjort det svårt för hedningarna? Jo, Jakobs lärjungar från Judéen.

Avslutning

Det står alltså klart att konciliet som beskrivs i Apostlagärningarna inte är ett ekumeniskt koncilium så som dessa uppfattas utanför den katolska Kyrkan, utan det är helt och hållet grundat på Petri ämbetes auktoritet. Petrus reste sig och tog till orda, och hans ord avslutar all överläggning.

Det är också uppenbart att det inte var någon likvärdighet mellan olika biskops-/patriarkstolar. Hade det varit likvärdighet mellan de olika biskops/patriarkstolarna skulle det naturliga varit att Jakob, i egenskap av värd och biskop för dem som orsakat dispyten, varit den som tog till orda och fällde avgörandet. Trots att Petrus enbart var en besökare så är det han som fäller avgörandet.

Det finns en idé om att lekmännen måste acceptera det som Kyrkan slår fast i koncilier (vilket använts som argument i öst för att inte hålla fast vid överenskommelser gjorda vid gemensamma koncilier, t ex Lyon och Ferrara-Florens). Det skulle kunna motiveras bl a utifrån Apg 15:22. Men om man ser till kontexten så är det uppenbart att det som åsyftas med Då beslöt apostlarna och de äldste tillsammans med hela församlingen att bland sig utse några som skulle sändas till Antiokia är den lokala församlingen i Jerusalem, och mer specifikt de som hade förordat omskärelse. Hela poängen är alltså att de som varit för omskärelse böjer sig för Kyrkans beslut. Tanken på att beslutet taget i Jerusalem skulle förkastats om församlingen i Antiokia inte skulle accepterat det visar på det absurda i tanken. Det visar också på det absurda i östkyrkans förkastande av de ekumeniska koncilierna som var på väg att sätta punkt för östkyrkans schism med Kyrkan.

Eftersom koncilier går till enligt följande

1. Biskoparna samlas för att undersöka en fråga (Apg 15:6)
2. De överlägger/debatterar (Apg 15:7)
3. Innehavaren av Petri ämbete fäller ett avgörande baserat på vad som framkommit i överläggningarna (Apg 15:7-11)
4. Det som innehavaren av Petri ämbete slagit fast, och som nu är en del av Kyrkans lära, förklaras för dem som inte förstår (Apg 15:12-19)
5. Tillägg kan göras (Apg 15:20, 28-29)
6. Man dokumenterar konciliets beslut för förmedling till de troende (Apg 15:23-29)
   

måste slutsatsen bli att ett koncilium blir giltigt, inte genom att det är ekumeniskt, utan genom att innehavaren av Petri ämbete godkänner dess beslut.

Man kan förenkla uppställningen än mer.

1. Koncilier samlas för att överlägga och höra alla sidors argument
2. Innehavaren av Petri ämbete beslutar, i kraft av sitt ämbete och Kristi löfte, vad som är det rätta beslutet. Det är alltså i kraft av Petri ämbetes ofelbarhet som (ekumeniska och andra) koncilier blir giltiga.
   

Koncilier i sig är bara nödvändiga då det rör sig om frågor där det inte är uppenbart vad som är ortodox kristen lära. I frågor där det är uppenbart vad Kyrkans lära är kan läroämbetet agera på egen hand.

Allt gott!

Detta inlägg har tidigare publicerats på Fides Catholica.