39. SKILSMÄSSOPROBLEMATIK

INVÄNDNING: Skilsmässa är en tragisk nödvändighet i kristendomen.
SVAR: Att skilsmässa inte är ett lätt kapitel, blir tydligt varje gång det diskuteras. Otaliga människor i Sverige har hamnat i kläm, när makarna har ”lyssnat till sitt hjärta” och dragit vidare. Speciellt barnen har fått uppleva och upplever ”helvetesscener”, vid dessa onaturliga uppbrott. Skilsmässa drabbar barn hårdast. Det blir inte lättare att hävda Kyrkans klassiska och kontroversiella hållning i ett så kallt klimat, som det nordiska. Kyrkans äktenskapsuppfattning är hård, men det är inte Kyrkans fel. Det finns få ställen där Kristus är tydligare än i denna fråga. Jesus är så glasklar här att du måste ha bra svärtade glasögon och skygglappar för att slippa se vad Han lär. Därmed inte sagt att äktenskapet är lätt, eller att alla skilsmässor är utan grund. Men är det inte bättre att ta äktenskapet på allvar och ge äktenskapskurser innan vigning, så att makar är förberedda på vad de går in i?

Kyrkans hållning för det kristna äktenskapet har tre viktiga delar; det ger enhet, är oupplösligt samt skall vara naturligt öppet för nytt liv. Äktenskapet är också grundfundamentet i varje civilisation, så denna dogm påverkar varje person och hela det sociala livet. Eftersom det jordiska livet är en skola inför evigheten, så har det äktenskapliga livet också betydelse inför evigheten och för Kyrkan; se Upp 19:7-9, om lammets bröllop. Kyrkan ser/har alltid sett äktenskapet sakramentalt, om två vuxna kristna personer ger det till varandra i frivillighet.

I Bibeln finns Kristi lära nertecknad i bl.a. Mark 10:9-12;
”De är inte längre två utan ett. Vad Gud har fogat samman, får människan alltså inte skilja åt... Den som skiljer sig från sin hustru och gifter om sig är en äktenskapsbrytare...”. Se också 1 Kor 7:10; ”...en hustru får inte lämna sin man – men gör hon det ändå, skall hon förbli ogift eller försona sig med mannen...”; 7:39;” En kvinna är bunden så länge hennes man lever...”; och se även Ef 5:25-33, där ordet ”hemlighet” (gr. ”mysterion”) är detsamma som sakrament (gr.”mysterion”). På grund av det som Jesus lär här i Skriften och i trohet mot Honom, ser därför Kyrkan det äktenskapliga sakramentet som oupplösligt; om kriterierna1 är helt uppfyllda.

Första gången ett omgifte godkändes i den kristna världen var av Martin Luther själv (skäl för skilsmässa; otrohet, impotens, sjukdom samt kyskhet). Han gick t.o.m. så långt att han godkände att hans kurfurste - i hemlighet - fick gifta sig med ytterligare en ny fru. Alltså återinfördes polygamin. Allt med hänvisning till att Skriften inte skulle motsätta sig att en man får ta två hustrur - men däremot fördömer att en hustru får ta två män - utifrån 1 Kor 7:39. Kontrasten mot Luthers samtida påve - som exkommunicerade Henrik VIII och lade anglikansk kyrklighet i interdikt - kan inte bli tydligare...

I antiken fanns redan den katolska synen HERMAS HERDEN, (förmodligen bror till påven St Pius I 140-55) 29:6 (J86); ”...om han efter skilsmässan gifter om sig begår han äktenskapsbrott.”. fjärde budet 6:3 eller se JUSTINUS Martyren, Apologia Prima 15:7. Se även Elvirakonciliet, kanones 8f (SPB I)... Vi kristna behöver gå "ad fontes", med mycket äktenskapsundervisning, eller vad tror ni?