49. BÖN FÖR DE DÖDA ÄR ONÖDIGT

INVÄNDNING: Bön för döda är hednisk och dessutom onödig, då den inte gör någon skillnad.
SVAR: Många svenska brödrar och systrar i tron har förkastat skärselden, vilket gör bön för döda oviktig. Men denna bön har alltid varit en kommunikation mellan den stridande och lidande Kyrkan. Kristi verk, har besegrat dödens makt och därför finns det band i hans kropp, vilket aldrig kan klippas av eller helt förstås. Det måste vara möjligt att sända något efter dem som gått före och sakramenten och Kyrkans bönegemenskap har del av Kristi odödlighet. Även judar bad för sina döda och t.o.m. offrade för dem, se t.ex. 2 Mack 12:46 och 1 Kor 15:29. I skriften finns sådana böner, se 2 Mack 12:39-45; ”...uppsände ödmjuka böner om att den begångna synden skulle utplånas fullständigt...”; 2 Tim 1:16-18; ”måtte Herren låta honom [den döde Onesiforos enligt bl.a. 1:16 och 4:19] finna barmhärtighet hos Herren Gud på den dagen.”. Att utöva barmhärtighet mot våra bröder kan aldrig vara mot den gudomliga kärleken, varken med böner eller med mässor (se även Syr 7:33; Ps 86:13 och Apg 2:27). Jesus säger själv att vi ska be om allting, se Fil 4:6. Vad är naturligare än att, vid dödens oerhörda tragiska uppbrott, be för ens nära och kära och för ens kristna bröder och systrar? Jag har aldrig förstått det farliga i och det innerliga motståndet mot, bön för avlidna. Här tycks det som en underliggande katolikskräck får styra en dogmavveckling. I alla fall är det så jag upplevt skräcken för att be för döda. Fanns denna skräck i urkyrkan?