INVÄNDNING: Kvinnor kan vara minst lika bra ämbetsbärare som män. Dessutom behövs de om Kyrkan inte ska ha en extrem prästbrist.
SVAR: Kvinnor är bra - säkert också som präster - men majoriteten av världens kristna har inordnat sig för den klassiska tron att Kristi tolv manliga apostlar har betydelse. Prästinnor fanns på Jesu tid - inte minst i hedendomen - och Jesus var revolutionär nog att bryta manliga mönster, dock var alla Kristi apostlar män. Prästinnefrågan är kanske inte i första hand en dogmfråga1, men väl praxis av betydelse. Att råda bot på prästbrist genom att viga prästinnor vore högst oklokt. ”Prästinnor” står i motsats till den universella judiska, muslimska och kristna traditionen. Både katolsk, ortodox, och även protestantisk kristenhet har fram tills 1940-talet enbart haft ”manligt prästerskap”. Prästinnor står också i bjärt kontrast till Skriftens tydliga utsagor i t.ex. Matt 10:1-4; 1 Kor 14:34ff; 1 Tim 2:11ff; 3:1-12 och Tit 1:6.2 Men detta ämne är så infekterat i svenskt klimat att en stor del av svensk kyrklighet är förlamad, bara p.g.a. denna fråga. Det sätt som denna fråga har sköts är väl skäl nog att fundera över vad för makter som styr.3 Västliga och östliga Kyrkor har följt en helt annan linje; alltså den enhetliga traditionen att ge prästämbetet endast till män enligt Kristi förebild. Kan du fortfarande vara förespråkare av ett kvinnligt prästämbete efter att du läst Paulus VI:s utmärkta skrivelse; Angående frågan om kvinnors tillträde till prästämbetet (”Inter insigniores”)?
1 Läroämbetet ser förmodligen ingen verklig ”dogmatisk skillnad” mellan lutherska präster eller prästinnor. Båda har teologiska frågetecken när det gäller de kyrkliga vigningarnas giltighet. Däremot blir prästinnor mycket tragiskt för det ekumeniska arbetet. Paulus VI varnade anglikanska kyrkan 1976 för införandet av kvinnliga prästvigningar, dels genom brev och dels genom dokumentet ”Inter insigniores”. Johannes Paulus II avgjorde slutgiltigt frågan 1994 med ”Ordiatio sacerdotalis”.
2 Se också ”den ännu ortodoxe” TERTULLIANUS, år 200 i De Praescriptione haereticum 41:5ff (J300) och år 206 i De virginibus velandis 9.
3 Om någon orkar läsa vidare i denna svenska teologiska sorgedal, rekommenderas HECTOR, Inte oordningens Gud; SANDAHL, Kyrklig splittring och HAUKE, ”Women in the priesthood”. I Sverige har feminismen verkligen lyckats styra lutherdomen ner i ett dike, som jag undrar om hon någonsin kan ta sig upp ifrån. Men vem vet, ”Allahu Akbar” (= Gud är till och med större än feministdrevet).
5 kommentarer:
När du skriver om 1940-talet, utgår du då från Svenska kyrkans präster? Tittar du på motsvarande tjänst inom frikyrkligheten, dvs pastor, så fanns det kvinnor i tjänst redan under senare delen av 1800-talet.
1940-talet var då protestantiska kyrkorna började viga kvinnor för prästtjänst. Frikyrklig ämbetsteologi är ju rätt annorlunda. Egentligen är det kanske en avsaknad av just ämbeten som karekteriserar dessa sammanhang; iaf i EFK:s rötter som jag kommer ifrån...
Ämbete eller tjänst, eller både och? Jag ordinerades till pastor som om det vore ett ämbete (löftesavgivelse, handpåläggning och bön), men man talar i samfundet om pastor som en tjänst. Jag skulle därför säga att det finns ett ämbete men att detta inte kallas ämbete.
Ja, du kan detta bättre än jag...
Jag tror du har en poäng. Tror också att det kan vara bra att tänka igenom ämbetsteologin lite då och då; vart man än har sitt hem. Har du läst Harpers; Jämlika och olika (nykarismatikens ledargestalt som konverterade till Ortodoxa Kyrkan). Hans bok är fantastisk.
Nej, den boken hade jag inte hört talas om. Tack för tipset!
Skicka en kommentar