INVÄNDNING: Kyrkans trogna lär att endast tron rättfärdiggör.
SVAR: I så fall blir de som varit Kyrkan trogna inte många före 1500-talet, då ”Sola Fide” bygger på nominalismen efter franciskanerbrodern William av Ockham (1285-1349). Ockhams Gudsbegrepp var grundat på Guds suveränitet och ifrågasatte om vi överhuvud taget kunde veta att Gud fanns (utan endast tro). Ockham hade också en skarp åtskillnad mellan Kyrka och stat, det gudomliga och mänskliga, förnuft och uppenbarelse, Guds vilja och människans vilja samt den gudomliga nåden och människans natur. Gudomligt var alltså skiljt från mänskligt. Under senmedeltiden kom den stora striden att handla om allmänbegrepp eller ”universalier”. Har allmänbegreppet ”stol” någon existens utanför människans föreställning, eller är ”begreppen” bara våra språkliga konstruktioner eller namn vilket används för att definiera ”stol”? Thomister svarar att allt har sin grund i Gud. Tvättäkta nominalister menar att våra begrepp och kategorier inte existerar utanför människan, utan finns i endast i vår föreställning som språklig konstruktion. Därmed blir verkligheten utanför oss själva mer eller mindre oåtkomligt, vilket är likt våra dagars ”filosofi”. Nominalismen och förskjutningen av fokus till det mänskliga och framför allt dess grumlade syn på Gud, blev bakgrunden till Luther. Nominalisten Biel kom att påverka Luther, som även menade att den ende skolastiker som var något att ha var Ockham. Den viktigaste dogmen för reformatorerna; Sola Fidé är en konsekvens av en helt avvikande gren av skolastiken, som aldrig sanktionerats av Kyrkan. Inget helgon har växt fram i denna upproriska gren av skolastiken, men inga ”bål” har tänts i nominalismens utmarker. Några fördömelser har inte heller uttalats av Kyrkan då nominalisterna höll sig på sin kant och inte ”läckte” utanför ”bildningens slingrande korridorer”. Kan en skolastisk avart bli enda avgörande punkten om vi är Kyrkotrogna?
Rättfärdiggörelseläran splittrar än idag. Men idag skiljs enbart de alltför ”stockkonservativa” lutheranerna och några reformerta från den djupa urkyrkliga breda fåran av kyrklig tro i denna fråga. Avskiljandet sker i två punkter; i länken mellan tro och frälsning och dessutom i länken mellan tro och gärningar.
För det första lärs i protestantisk miljö en ”juridisk rättfärdiggörelse”, där frälsning var Guds friande domslut. Kyrkornas tro menar däremot att dopet och tron släpper in Gud i vår själ. Det kan liknas vid en propp i vattenröret. Att släppa in Gud så att Han kan vara en propprensare, gör att vattenflödet släpps på. Vi flödar med friskt källvatten när Gud får verka med sin nåd.
För det andra, så lärs ibland att gärningar endast kommer i tacksamhet mot vår frälsande Gud. Kyrkan menar även här att det hänger djupare ihop. Det övernaturliga livet växer inuti oss och visar sig som goda gärningar av nåd. Tron skapar goda gärningar, precis som ett gott träd ger god frukt. Tron är rötterna och den nödvändiga grunden. Hoppet är stammen och det som håller ihop trädet och får det att växa upp till vårt yttersta hopp; himlen. Kärleken är frukten, det synbart konkreta, vilket andra kan njuta av. Med mycket bön och arbete kan kärleken vara en fruktansvärt fruktrik skörd. Trädet är det nya livet i Kristus som planterats inom oss, av tron, genom hoppet och som syns i kärlekens verk. Tron, hoppet och kärleken och störst av allt är kärleken, se 1 Kor 13.
Idag är lutheraner överens med läroämbetet och ser inte längre denna fråga som kyrkoskiljande. Det går att vara katolik med luthersk rättfärdiggörelselära, rätt tolkad. Och det går att vara lutheran med katolsk rättfärdiggörelselära. Men det finns många fler protester idag mot kyrklig tro än just lutheranismen. I vissa samfund frodas antikatolicismen i denna fråga. Men Kyrkans eller Kyrkornas tro har varit densamma och kommer att vara större än missuppfattningarna. Kristen tro har alltid varit att nåden är både början och slutet. Soli Deo gloria!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar