INVÄNDNING: Arvsynd kan inte finnas, eftersom spädbarn inte har synd.
SVAR: Arvssynd är den enda dogm som du inte behöver vagt ”tro” på. Du ser och upplever den varje dag, men däremot kan ingen nyfödd ha "personlig skuld" inför Gud. Arvsynden är ett tillstånd och inte en handling. Synd är medvetna handlingar som är uppror mot Gud, Hans skapelseordning samt Hans lag. Men människan är - efter Adam - skadad i sin natur, försvagad samt har en ond böjelse (latin ”concupiscentia”). Vi har mist det ursprungliga rättfärdiga tillståndet. Dopet ger oss en del av det människan förlorat i Eden. Begäret till det onda och längtan att göra sig själv till Gud finns dock kvar. En bra liknelse för arvsynden och dess konsekvenser är att en källa som förorenas gör att hela floden bär föroreningen vidare. Så vår personliga kamp måste fortsätta mot ondskan, därför att vår tendens att kröka in oss i oss själva fortsätter. Kan Gud omvandla det onda till något gott?
11 kommentarer:
"If any one asserts, that the prevarication of Adam injured himself alone, and not his posterity; and that the holiness and justice, received of God, which he lost, he lost for himself alone, and not for us also; or that he, being defiled by the sin of disobedience, has only transfused death, and pains of the body, into the whole human race, but not sin also, which is the death of the soul; let him be anathema" (Konciliet i Trient, session 5, kanon 2)
Som jag förstått det så är arvssynden visst en skuld, om vi inte blir sköljda med dopets vatten (eller önskedop eller bloddop) så är vi förpassade till helvetet, åtminstone till dess yttersta ring: limbo. Vi är så att säga i vårt naturliga tillstånd avskurna från Guds nåd, på grund av arvssynden. Därför är det ju så viktigt med barndop, om vi inte kunnat bli fördömda enbart på grund av arvssynd finns ju ingen poäng med barndop...
Limbo är ju ifrågasatt. Kanske Gud använder andra vägar. Men det vi fått uppenbarat är tro och dop.
Är arvssynden en skuld. Ska forska lite...
KKK 404; "synd som man ”ådragit sig” men inte har ”begått”, den är ett tillstånd och inte en handling." gör att jag nog kan hålla med om vad du skriver. Ska rätta det hele...
@Annorzz: Jag vet att limbo har ifrågasatts från vissa håll. Men som jag har förstått det så menar alla dogmatiska teologiska manualer pre-Vaticanum II att limbo är de fide, till och med definierat på två ekumeniska koncilier ("The souls of those who die in Original sin as well as those who die in actual mortal sin go immediately into hell, but their punishment is much different."
-2nd Council of Lyons (1274) and the Council of Florence (1438-1445)). Jag kan rekommendera det informerande inlägget på Athanasius Contra Mundum: http://athanasiuscm.blogspot.com/2007/04/limbo-in-limbo.html
Det var en felbar teologisk kommission, som uttryckte detta ifrågasättande i en felbar rapport. Och då bör vi ju hellre gå på vad Kyrkan alltid har lärt om vad som händer med dem som dör med enbart arvssynden: de kommer till helvetet och får inte skåda Gud ansikte mot ansikte (förutsatt att de inte mirakulöst döps av en ängel eller något i dödsögonblicket, men Gud gör ju inte mirakel hur som helst och rakt över brädet), men – om vi ska tro den thomistiska traditionen som jag står i – de utsätts inte för fysiskt och själsligt lidande, mer än att de inte får skåda Gud, utan lever i fullkomlig naturlig lycka.
Allt gott!
David
Har läst och begrundar. Tack!
Har läst på om limbo...
Det verkar inte vara dogmatiskt fastslaget. Det kommer in via Augustinus och tas emot av flera medeltida teologer (Aquino et al). Ditt citat från Florence berör inte limbo-frågan specifikt. Det berör åsikten om att de som hamnar i himlen eller helvetet gör det först vid yttersta domen (förskjutet). Konciliets mening är att det sker direkt efter döden. Limbofrågan verkar helt enkelt inte finnas där (diskussionerna fortsätter ju än idag). Rätta och upplys mig gärna om jag har fel...
@Annorzz: Det Florens säger är ju att de som dör med enbart arvssynden kommer direkt till helvetet, men att deras straff är mycket skiljt från de som dör med dödssynder på sina samveten. Limbo, den yttersta ringen av helvetet, är ju den teologiska konsekvensen av vad som sker med dem som dör med enbart arvssynden.
Så kan jag inte förstå det utifrån sista stycket på: http://www.newadvent.org/cathen/09256a.htm
Läs gärna och se hur du får ihop det...
Limbus infantium är fortfarande en accepterad teologisk ståndpunkt. Tillockmed Otts manual från 50-talet framhåller att odöpta barn kan bli frälsta, men att detta inte går att härleda utifrån uppenbarelsen.
Vissa teologer framförde redan innan VII att önskedop kan gälla för barn-detta verkar vara vad den teologiska kommissionen också hävdade.
Limbus puerorum är ett tillstånd utanför nåden, alltså de som kommer dit är inte frälsta.
@Annorzzz: Jag citerar direkt från den artikel du tog upp:
"the Pelagian doctrine condemned by St. Augustine as a heresy (see e.g., On the Soul and its Origin II.17) consisted in claiming supernatural, as opposed to natural, happiness for those dying in original sin (see Bellarmine, De amiss. gratiae, vi, 1; Petavius, De Deo, IX, xi; De Rubeis, De Peccat. Orig., xxx, lxxii). Moreover, there was the teaching of the Council of Florence, that "the souls of those dying in actual mortal sin or in original sin alone go down at once (mox) into Hell, to be punished, however, with widely different penalties."" Jag kan inte läsa det som något annat än att de som dör med enbart arvssynd kommer till helvetet och det enda sättet som jag kan förena det med en allgod Gud är att de inte lider där, utan lever i fullkomlig naturlig lycka, dvs. limbo. Men därmed ska vi ju inte sluta hoppas på att Gud ingriper mirakulöst. Jag bad precis nyss en rosenkrans med intentionen att Gud skulle skänka dopets nåd till alla aborterade barn. Men det enda sättet jag kan läsa Florens är att om de inte får dopets nåd på ett mirakulöst sätt, utan de facto dör med arvssynden kvar så kommer de till helvetet, dess yttersta ring: limbo.
Det är också så jag läser den avslutande kommentaren i artikeln du länkade till:
"Finally, in regard to the teaching of the Council of Florence, it is incredible that the Fathers there assembled had any intention of defining a question so remote from the issue on which reunion with the Greeks depended, and one which was recognized at the time as being open to free discussion and continued to be so regarded by theologians for several centuries afterwards. What the council evidently intended to deny in the passage alleged was the postponement of final awards until the day of judgement. Those dying in original sin are said to descend into Hell, but this does not necessarily mean anything more than that they are excluded eternally from the vision of God. In this sense they are damned; they have failed to reach their supernatural destiny, and this viewed objectively is a true penalty. Thus the Council of Florence, however literally interpreted, does not deny the possibility of perfect subjective happiness for those dying in original sin, and this is all that is needed from the dogmatic viewpoint to justify the prevailing Catholic notion of the children's limbo, while from the standpoint of reason, as St. Gregory of Nazianzus pointed out long ago, no harsher view can be reconciled with a worthy concept of God's justice and other attributes."
Allt gott!
Skicka en kommentar