INVÄNDNING: Utifrån 1:a budet är det tydligt att bilder förbjuds, så ikoner är avguderi.
SVAR: Bilder har alltid funnits i kristendomen och i judendomen. Ikonoklastriska rörelser, som förkastade bilder, uppkom under framför allt 700-talet i öst och på 1600-talet i nordväst (1800-talet i Sverige). Angående statyetter finns en skillnad mellan öst och väst. I öst, där grekisk hedendom använt statyer i stor utsträckning, blev det tidigt förbjudet att skulptera helgon. Därmed finns få skulpturer i bysantinska miljö, men däremot massor av fresker och ikoner.
Första budets avbildningskommentar har fått en annan mening genom inkarnationen. Dessutom är “avbildningsförbudet” inte ett förbud mot avbildning, utan ett förbud mot avgudabilder, se 2 Mos 20:3ff; ”Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig... inte göra dig någon bildstod eller avbild... Du skall inte tillbe dem eller tjäna dem.”. Detta bud gavs, eftersom judar var vana vid dessa religiösa uttryck från Egypten. Judarna bröt också snabbt mot första budet genom den egyptisk avgudabilden för pengar, sex och makt, se 2 Mos 32:5f. Tjurframställningen symboliserar alltså en egyptiska avgud och tjuren var problemet. Men märk att Gud inte förbjuder konst och inte heller religiös konst, se 2 Mos 25:18-22, där keruber tillverkas; 26:31, där konstväv med keruber tillverkas och 4 Mos 21:8f med kopparormen. Se också 1 Kung 6:23-29, med avbildade keruber, palmer och blommor; 7:23-26, med avbildade frukter, tjurar och lotuslika blommor. Allt detta skedde med Guds uttryckliga befallning. Judisk tro är inte bildfientlig och efter Kristi inkarnation har materien och mänskligheten fått ännu större värdighet, vilket St Teodorius Studiten beskriver ingående i försvaret av ikoner. Niceakonciliet 787 slår fast att vördande av bilder av Kristus eller helgon är en naturlig fortsättning av att Ordet blev kött;
”Ty den heder som ges åt dessa bilder går vidare till dess ursprung, och den som vördar en bild vördar den som avbildas... Så lär fäderna och så är kyrkans tradition.”
Ikonvördnad är inte avguderi, utan vördnaden för bilden når alltså personen som föremålet avbildar, på samma sätt som någon kan vörda sin egen Bibel. Ingen skulle komma på tanken att vördandet av Bibeln är avguderi. Lika absurt är då anklagelser om avguderi för vördnaden av ikoner och statyer. Varför skulle någon vilja avguda eller tillbe ett helgon?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar