"Why only boys can be the daddies": avslutning på ältandet

Mina läsare måste vid det här laget vara hjärtligt trötta på ältandet av kvinnliga präster, som dessutom är en fråga som jag normalt sett inte bryr mig nämnvärt om och än mindre är road av... Men eftersom jag är rätt envis och tycker det är rimligt att lyssna på mina meningsmotståndares argument så har jag gjort en liten förstudie i de olika sidornas argumentation.

Jag har därför läst den artikel av Dr Wijngaard som Charlotte-Therese hänvisade till i ett av sina inlägg.

Jag måste direkt erkänna att artikeln inte gjort något gott intryck på mig, men jag uppmuntrar alla som misstänker att jag är alltför partisk, att själva läsa artikeln och själva bedöma dess värde. Hans argument för kvinnliga präster bygger i huvudsak på att ogiltigförklara alla kyrkofäder som argumenterat emot kvinnliga präster. Hans huvudsakliga argument för ett sådant ogiltigförklarande bygger på den manschauvinism som (mycket riktigt) var förhärskande i bl a det romerska samhället och som han menar att kyrkan har absorberat.

Han raljerar med Benedikt XVI's kamp mot relativismen inom tron och sätter den kampen i kontrast mot hans egen kamp för "the relativism of a multi-faith society, accountable sexual ethics, critical journalism, open TV and radio, scientific bible studies, rights campaigns by celibates, gays and women"

Så som jag ser den artikeln är den inte så mycket en argumentering för något, som mot något annat. Hans hat mot dem som arbetat emot hans vision av den reformerade kyrkan är så tydligt att det nästan var jobbigt att läsa. Jag har sällan stött på någon som så tydligt INTE kunnat skilja på sak och person. Men om man försöker att se bortom hans hat och personangreppen så tar han upp ett par argument som naturligtvis måste bemötas.

I den bemärkelsen är han helt överens med professor Peter Kreeft. Kreeft konstaterar i sin föreläsning (och bokkapitel) om kvinnliga präster att argumenten för kvinnliga präster kan sammanfattas med "Why not?", och att hela bevisbördan ligger på kyrkans bord. Han inleder med att beskriva sitt tal som att handla om "Why only boys can be the daddies", därav rubriken. Han tar upp de 4 huvudsakliga argumentationslinjerna som förespråkarna för kvinnliga präster arguemnterar utifrån, och går igenom dem alla.

Jag tänker inte referera hela hans föreläsning, men den är väldigt bra och ytterst informativ. Den kan rekommenderas, inte bara för dem som är intresserade av kvinnoprästfrågan, utan av alla som är intresserade av frågor kring Guds natur, symboler, kyrkans auktoritet mm.

Avslutningsvis kan jag konstatera att jag dels ser att kvinnoprästförespråkarna har legitima krav på att få svar på frågan "Why not?", och att Kreeft, i mitt tycke, ger alla de svaren. Men precis som syftet med Kreefts föreläsning i huvudsak var att övertyga den tredjedelen katoliker som inte tagit ställning för eller emot kvinnliga präster, samt stärka den tredjedelen som tagit ställning för kyrkans hållning, så kommer nog varken jag eller Kreeft kunna övertyga den tredjedelen som tagit ställning emot kyrkans hållning, för kvinnliga präster.

Jag anser härmed att jag, personligen, har fått svar på frågan "why not?" och kommer inte själv skriva om kvinnliga präster, annat än undantagsvis. Jag kommer däremot att fortsätta försvara kyrkans legitima hållning i frågan.

Jag avslutar med ett referat av Kreeft angående hur kyrkan ser på sin auktoritet:
Kyrkan hittade inte på prästämbetet, hon tog emot det. Den katolska kyrkan anser sig ha mindre auktoritet än någon annan kyrka i världen, det är därför hon är så konservativ, så obenägen att ändra sig. (fri översättning, ca 11.30 minuter in i föreläsningen).

Allt gott!