torsdag 29 november 2007

Varför trilogin om Härskarringen är överlägsen filmerna

Hemlisen till slut då...
En av de saker som jag uppfattar som centralt i Tolkiens berättelse, och som jag inte tror jag kan påminna mig från någon annan bok, är att ALLT i boken beskrivs av de goda... Det är alltid de goda som är berättarjag. Därmed inte sagt att inte ondskan är beskriven, MEN den tillåts aldrig själv ta ordet! Ondskan eller de onda tillåts aldrig ge sin syn på något, utan det är alltid utifrån de godas perspektiv som saker berättas.

För mig är detta en helt central egenskap i berättelsen. Filmerna förde det goda med sig att jag var tvungen att fundera över vad det var som utgjorde den fundamentala skillnaden mellan filmerna och böckerna. Precis som Helena var inne på fanns det dels en snedvridning från början, som man bara anar i första filmen. I den andra börjar det bli uppenbart och i den tredje är det helt genomgående. Men det var något mer som inte stämde i filmerna, men det tog ett tag innan jag kunde sätta fingret på vad det var. Men snedvridningen och att ondskan tillåts tala för sig själv i filmerna hänger naturligtvis ihop.

Egentligen är filmerna betydligt bättre än vad jag hade väntat mig med tanke på Jacksons bakgrund som skräckfilmsregissör... Men hans fascination av ondskan lyser igenom.

Sedan inser jag att det kan vara lite svårt att skapa en film där allt som beskrivs måste beskrivas av och genom de goda... Men det hade definitivt gått att undvika den närmast febrila upptagenheten med ondskan och dess storhet och förskräcklighet.

Jag tror att det hade gått att skapa en betydligt bättre film trots en lika stor snedvridning som Jackson gjorde, GIVET ATT man hade fokuserat mindre på ondskans storhet. Det hade gått att skapa samma spänning utan att låta ondskan få ta för sig så av filmerna...

För att illustrera min poäng. Vad fanns det för mening med att rista in RIKTIGA förbannelser i de vapen som användes av de som spelade onda? För mig är det bara ett bevis på Jacksons "besatthet" av ondskan och hur den skall få tala för sig själv...

Allt gott!

7 kommentarer:

Simon sa...

Intressant!
Själv gillar jag både böckern och filmerna väldigt mycket men jag ser dock filmerna endast som Jacksons tolkning av Tolkien. D.v.s det vi ser på bioduken är Härskarringen sett ur Jacksons glasögon, och att han fokuserar mkt på det onda och låter de onda tala behöver ju inte vara en dålig sak. Kan man inte tänka sig att det endast ger en ny dimension på berättelsen?

Tuve sa...

Simon
Visst kan man välja att se det så, och på sätt och vis ger han naturligtvis en ny dimension på berättelsen. Men den dimensionen hade jag helst varit utan...

Eftersom jag tror att det onda är lika verkligt och påtagligt som det goda (i verkliga livet, vill säga) så tycker jag det är minst sagt problematiskt att låta ondskan få utgöra en ny dimension i sin egen rätt i en berättelse där den just aldrig givits den möjligheten... Så för mig är den nya dimensionen på berättelsen, som Jackson inför, helt igenom just en dålig sak...

allt gott!

Monica sa...

Känner mig manad att se filmerna igen innan jag kan kommentera detta...

Falstaff sa...

Jag har skrivit - och diskuterat - något om detta på min blog..

För den intresserade:

http://amarotumlibrary.blogspot.com/2007/05/om-tintin-och-ktteri.html

Tuve sa...

Falstaff
Jag måste instämma i dina iakttagelser angående rolltolkningarna i filmerna. Jag tror att en bidragande orsak till varför sådana egenskaper som skönhet (kopplat till godhet, vilket är precis det som Kreeft talade om i sin föreläsning), ädelmod, oskuld (inte minst) mfl. blir så taffligt beskrivet är för att det är egenskaper som ytterst få idag värdesätter och eftersträvar. Hur kan man illustrera oskuld om man själv saknar den?

allt gott!

Svensson sa...

Intressant med filosofisk tolkning av filmerna, samtidigt som du förstår att en anpassning från bok till film för med sig vissa begränsningar. Generellt kan man säga att det är svårt att göra en bra film på en bra bok, många har läst den och har redan en föreställning om hur det ska se ut. Att däremot filmatisera en halvt bortglömd, okänd bok är på sätt och vis tacksammare; regissören får en friare målarduk att måla på s a s.

Annars pekar du nog på något fundamentalt sant: böckerna speglar Tolkiens credo med tro på det goda, som ska segra - medan Jackson bara är en ytlig nihilist som vill att det ska braka och dåna och se häftigt ut.

Sedan kan man tycka att Tolkiens polare C. S. Lewis hade ett jämförelsevis djupare credo (om vi koncenterar oss på CSL:s skönlitteratur), gestaltade godhet och ondska aningen djupare, trots att han skrev barnböcker. Hos Tolkien är ondskan lite stum, den är ond för att den är ond, medan Lewis möter ondskan på ett annat sätt med ex.vis Aslan som approcherar mörkrets makter och låter dem få som de vill - för att sedan triumfera och återuppstå!

Tuve sa...

Välkommen Svensson
Jag har inte svarat än för jag har inte riktigt vetat hur jag skall ställa mig till ditt påstående angående Lewis. Jag håller med om att Lewis skrev många bra böcker, inkl Narnia-serien. Men jag tycker nog i så fall han beskriver ondskan bättre i t ex Perelandra (andra boken i hans rymdtrilogi som börjar med Utflykt från tyst planet och slutar med Vredens tid). Jag tycker nog knappast att Tolkiens ondska är stum. Jag tycker den är synnerligen vital och avskräckande. Den är närmast gastkramande... Jag antar att man kanske måste läsa mer än bara trilogin om härskarringen för att få en komplett bild av hur Tolkien såg på ondskan. Att den kan upplevas som stum är väl för att den inte får tala för sig själv?

allt gott!