Om auktoriteten i Kyrkan

I diskussionen med Are som följde på mitt inlägg om hierarkier kom vi till slut fram till att kärnfrågan var huruvida Kristus gav apostlarna auktoritet och uppdrag att leda de första kristna, den nyfödda Kyrkan, genom sin tjänst och huruvida apostlarnas uppdrag, auktoritet och tjänst i så fall kunde förmedlas till apostlarnas efterträdare. Jag skall här försöka klargöra min syn.

Jag skall för enkelhets skull dela upp frågan i delfrågor:

1. Fick apostlarna en särskild auktoritet från Kristus?
2. Gav Kristus Petrus en särställning bland apostlarna?
3. Förmedlades apostlarnas uppdrag, auktoritet och tjänst vidare till efterträdare?

För att inte hålla någon på halster så kan jag börja med att bekänna färg. Svaret på frågorna är ja, ja och ja, enligt mig.

Fick apostlarna en särskild auktoritet från Kristus?

Frågan bör preciseras mer, eftersom auktoriteten grundar sig i ett uppdrag som utförs genom tjänst. Frågan blir därför om Kristus gav apostlarna uppdraget att i tjänst leda Kristi Kyrka genom att med auktoritet avgöra och förkunna vad som är sant och rätt?

Vid början av sitt offentliga liv valde Jesus ut några män, tolv till antalet, för att vara tillsammans med honom och delta i hans sändning (jfr Mark 3:13-19). Han gav dem del av sin makt och myndighet ”och han sände ut dem för att förkunna Guds rike och göra sjuka friska” (Luk 9:2).

Samma kungavärdighet som min Fader har tilldelat mig tilldelar jag er. Ni skall få äta och dricka vid mitt bord i mitt rike, och ni skall sitta på troner och döma Israels tolv stammar (Luk 22:29-30).

Det grekiska ordet apóstolos betyder "sändebud". Motsvarande hebreiska ord användes om ombud med fullmakt att företräda annan person t.ex. i affärer. Ordet apostel förekommer med denna allmänna betydelse i Joh 13:16; 2 Kor 8:23; Fil 2:25 ("som ni sände"). I Heb 3:1 kallas Jesus apostel, dvs. Guds sändebud.

Gav Kristus Petrus en särställning bland apostlarna?

Hittills har jag huvudsakligen visat att Jesus ger apostlarna ett särskilt uppdrag och tjänst. Frågan om auktoriteten är lättast att besvara i samband med att jag tar itu med frågan om Petri särställning.

I tolvmannakollegiet har Simon Petrus den främsta platsen (jfr Mark 3:16; 9:2; Luk 24:34; 1 Kor 15:5). Jesus gav honom ett unikt uppdrag. Tack vare en uppenbarelse från Fadern hade Petrus bekänt: ”Du är Messias, den levande Gudens Son” (Matt 16:16). Vår Herre hade då förklarat för honom: ”Du är Petrus, Klippan, och på denna klippa skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den” (Matt 16:18). Kristus, ”den levande stenen” (jfr 1 Pet 2:4) försäkrar sin kyrka, byggd på Petrus, om segern över dödens makter. Petrus kommer på grund av den tro han har bekänt alltid att förbli kyrkans klippa, som aldrig kan skakas sönder. Han får uppdraget att bevara denna tro från varje vacklan och att styrka sina bröder i den (jfr Luk 22:32).

Jesus gav Petrus en särskild auktoritet: ”Jag skall ge dig nycklarna till himmelriket. Allt du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt du löser på jorden skall vara löst i himlen” (Matt 16:19). ”Nyckelmakten” betecknar auktoriteten att styra Guds hus, som är kyrkan. Jesus, den ”gode Herden” (Joh 10:11), bekräftar detta uppdrag efter sin uppståndelse: ”För mina lamm på bete” (Joh 21:15-17). Makten att ”binda och lösa” betecknar auktoriteten att avlösa från synd, att göra läromässiga avgöranden och att fatta disciplinära beslut i kyrkan. Jesus anförtrodde kyrkan denna auktoritet åt apostlarnas tjänst (jfr Matt 18:18) och särskilt åt Petrus tjänst. Han är den ende som Jesus uttryckligen anförtrodde himmelrikets nycklar.

Herren gjorde enbart Simon, som han gav namnet Petrus, till grundsten i sin kyrka. Han gav honom nycklarna, han satte honom till herde för hela sin hjord. Binde- och lösenyckeln som gavs åt Petrus gavs emellertid också åt det med sitt huvud förenade apostlakollegiet.

Denna Petrus och de andra apostlarnas herdeuppgift hör till kyrkans grundvalar.

Påskdagarnas händelser fick apostlarna – alldeles särskilt Petrus – att intensivt ägna sig åt att utforma den nya epok som tog sin början på påskdagens morgon. Som vittnen för den Uppståndne är och förblir de grundstenar för hans kyrka. Den första gemenskapen av troende bygger sin tro på verkliga människors vittnesbörd. De kristna känner till dem och till största delen lever de fortfarande bland dem. De som skulle ”vittna om uppståndelsen” är framför allt Petrus och de tolv, men inte enbart dessa: Paulus talar klart om de mer än femhundra personer som Jesus uppenbarade sig för vid ett och samma tillfälle, förutom för Jakob och alla apostlarna (jfr 1 Kor 15:4-8).

Det står utom allt tvivel att apostlarna med Petrus i spetsen fick ett unikt ämbete med en unik auktoritet av Kristus.

Förmedlades apostlarnas uppdrag, auktoritet och tjänst vidare till efterträdare?

För att kunna avgöra om apostlarnas unika uppdrag och auktoritet gavs vidare i Kyrkan är det värt att begrunda vad som hände i den nyfödda Kyrkan. Innan skärtorsdagen fanns det 12 apostlar. I samband med påsken reducerades antalet till 11 genom Judas.

Om man menar att apostlarna inte kunde ge vidare sitt uppdrag måste man anta att inte heller Judas plats kunde ersättas, eftersom det var till honom (och de övriga 11) som uppdraget givits, inte till någon annan. Vad vi ser i Apg är att Petrus, apostlakollegiets ledare, tar till orda och säger:

"Mina bröder, de ord i skriften skulle uppfyllas som den heliga anden lät David säga om Judas, han som blev vägvisare åt dem som grep Jesus. Han var en av oss och hade fått samma uppdrag som vi. Med lönen för sin ogärning köpte han sig en bit jord. Men där föll han framstupa, och buken sprack så att alla inälvorna rann ut. Det blev känt för alla i Jerusalem, och sedan kallades platsen på deras språk för Akeldamak, det vill säga Blodsåkern.

I Psaltaren står det: Må hans boplats läggas öde, ingen skall bo där, och: Må hans ämbete övergå till någon annan.

Därför måste nu någon av dem som var med oss under hela den tid då herren Jesus kom och gick ibland oss, från det att han döptes av Johannes fram till den dag då han blev upptagen från oss - någon av dem skall vittna tillsammans med oss om hans uppståndelse."

Två blev föreslagna, Josef Barsabbas, som kallades Justus, och Mattias.

Och man bad: "Herre, du som känner allas hjärtan, visa oss vilken av dessa båda du har utvalt till denna tjänst som apostel efter Judas, som övergav sin plats för att hamna där han hör hemma."

Så kastade de lott, och lotten föll på Mattias, och han upptogs som den tolfte bland apostlarna. (Apg 1:16-26)

Med Petri egna ord "Må hans ämbete övergå till någon annan" kan vi alltså sluta oss till att apostlarna menade att deras ämbete skulle föras vidare och övergå till ersättare efterhand som apostlarna dog. Det är uppenbart genom den bön man bad och sista meningen i texten att det var apostlaämbetet, med dess auktoritet, som förmedlades till Judas efterträdare.

Att anta att man efter denna första förmedling av apostlarnas tjänst skulle upphört och inte låtit övriga apostlars tjänster också förmedlas till ersättare finner jag inget stöd för i bibeln. Den som menar det måste verkligen kunna argumentera utifrån bibeln (eller traditionen, men de brukar inte erkänna traditionen) att så inte var fallet.

Det finns massivt stöd i Traditionen från de första århundradena att förfarandet som vi läst om ur Apg 1 fortsatte och att apostlarnas tjänst på så sätt förmedlades vidare till deras efterträdaret. Linus, Cletus och Clemens var de tre som i tur och ordning fick överta Petri plats i apostlakollegiet.

En sak man kan fråga sig är hur användningen av ordet apostel på andra än de tolv skall tolkas. Oftast syftar ordet i NT på Jesu tolv lärjungar, som han enligt Luk 6:13 själv kallade apostlar, eller på Paulus. Någon gång används det om andra missionärer eller kristna ledare: Barnabas (Apg 14:4, 14), Andronikos och Junias (Rom 16:7). Paulus försvarar ivrigt sin rätt att kallas apostel gentemot motståndare som tycks ha ansett beteckningen förbehållen de tolv; 1 Kor 9:1 ff. "Falska apostlar" nämns i 2 Kor 11:13; Upp 2:2. Har dessa som här kallas apostlar, primärt Paulus, utsetts på liknande sätt som Mattias, eller har benämningen använts i vidare betydelse? Jag vet inte svaret på frågan, inte heller har jag koll på vad Traditionen ger för antydningar här.

Är det någon fråga jag borde ställt men missat?
Borde jag formulerat frågorna på andra sätt och vad hade det i så fall fått för betydelse?
Har jag missat någon avgörande faktor i mina försök att besvara frågorna? På vilket sätt får det jag i så fall missat avgörande konsekvenser?

Allt gott!