Utveckling i den kristna läran

Appropå den ständigt aktuella frågan om vad man får och inte får göra som kristen skriver Vincentius av Lerinum (död runt 450). Jag antar att texten är hämtad ur for the antiquity and universality of the Catholic faith against the profane novelties of all heretics som även går att ladda ner som pdf för den som är lässugen ;)

Skall då vi i Kristi kyrka inte utvecklas i vår gudsdyrkan? Jovisst skall vi det, så mycket som möjligt. Vem kan väl vara så avundsam mot människor och hatisk mot Gud att han försöker förhindra det? Men observera att det skall vara en utvekling i tron, inte en förändring av tron. Att något utvecklas betyder att det växer men ändå förblir sig självt; att något förändras betyder att det förvandlas från att ha varit en sak till att bli något annat.

Må alltså förstånd, kunskap och vishet växa och förökas med våldsam kraft, hos enskilda och hos alla tillsamman, hos olika individer och i kyrkan som helhet, allt efter som tiden går; dock så, att inget förvanskas, utan den givna läran och dess innebörd består.

Själens gudsdyrkan bör härma kroppens sätt att fungera. Kroppen utvecklar ju sina olika delar med tidens gång, men förblir samtidigt ändå sig själv. Det är mycket som skiljer ungdomens blomning och ålderns mognad, men ändå är gamla människor desamma som de var när de var unga. Även om en människas omständigheter och utseende förändras, så förblir hon likväl densamma till sitt väsen och till sin person.

Spädbarnens lemmar är små, ungdomarnas stora, men de är ändå desamma. Barnet har lika många kroppsdelar som den vuxne. Och även om det finns sådant som visar sig först vid mogen ålder, så fanns ändå fröet där redan från början, så att inget nytt senare växer fram hos den gamle som inte fanns dolt redan hos barnet.

Detta är således det normala och rätta sättet att utvecklas, ja den harmoniska och sköna lagen för vår växt: att tidens gång uppenbarar i allt större skepnad samma lemmar och former som Skaparens vishet en gång nedlade i det lilla barnet. Men om människan skulle förvandlas till något som inte ligger i hennes väsen, om lemmarnas antal skulle öka eller minska, då måste hela kroppen dö eller bli helt vanställd eller i vart fall försvagas.

Samma lagar för sin växt måste den kristna läran följa, så att den styrks med tiden, växer mer åren, mognar med åldern.

Våra förfäder sådde en gång trons vetekorn i kyrkans åker. Om nu vi, deras efterkommande, skulle samla in villfarelsens ogräs i stället för sanningens goda skörd, så vore det förskräckligt. Nej, det rätta och riktiga är att begynnelsen och änden inte står i motsats till varandra, utan att den skörd vi bärgar är frukten av den givna lärans goda utsäde.

Låt oss be:
Allsmäktige, evige Gud, din kärlek övergår allt vad vi kan kräva eller önska. Omslut oss med din barmhärtighet: förlåt oss allt som tynger samvetet, och ge oss också det vi inte vågar be om. Genom din Son, Jesus Kristus, vår Herre och Gud, som med Dig Fader och den Helige Ande lever och råder från evighet till evighet.