måndag 20 oktober 2008

Att samla sig till bön på bestämda tider

Ur Augustinus brev till Proba
Låt oss ständigt åstunda att få detta liv av Herren Gud då vi ber ständigt. Men eftersom våra andra omsorger och sysselsättningar kan komma vår längtan att svalna, återkallar vi på vissa bestämda tider vårt sinne från dem till bönen. Med böneord förmanar vi oss själva att sträcka oss mot det som är föremål för vår längtan, för att denna som måhända börjat svalna, inte alldeles skall förfrysa och slutligen slockna, om vi inte ser till att ofta upptända den på nytt.

Paulus ord: Låt Gud få veta alla era önskningar (Fil 4:6) får alltså inte uppfattas som om vi skulle upplysa Gud om våra önskningar - ty han känner dem till och med innan de finns till - utan så att vi själva blir upplysta om dem genom vår uthållighet inför Guds ansikte, inte genom lust att lysa inför människorna.

När det nu förhåller sig på detta sätt, är det varken klandervärt eller onyttigt att bedja länge om tillfälle ges, jag menar om inga andra plikter eller uppgifter tar oss i anspråk, fastän vi som nämnts även i våra handlingar bör bedja ständigt genom vår längtan. Ty att bedja länge är inte, som en del människor tror, att bedja med många ord. Mångordighet och själens oavbrutna inriktning mot Gud är två vitt skilda ting. Det står ju skrivet till och med om Kristus att han natten igenom bad till Gud (Luk 6:12), och på ett annat ställe att han bad allt ivrigare (Luk 22:44). Var inte detta ett exempel som han gav oss att följa, han som på jorden var den förebedjare vi behöver och som i evigheten lyssnar med Fadren till vår åkallan?

Det berättas om ökenfäderna i Egypten att de bad mycket ofta, men att deras böner var synnerligen korta och uppslungades häftigt liksom spjut, för att inte den spända uppmärksamheten - ytterst nödvändig för den som ville be - skulle slappna och avtrubbas under långt utdragna bönestunder. Därigenom visar de också att denna koncentration, som inte får dras ut längre än den kan hållas spänd, inte heller får avbrytas för snabbt om den kan behållas.

Ty mycket prat måste försvinna från bönen, men absolut inte mycket bedjande, om uppmärksamheten behåller sin intensitet. Att tala mycket är att i bönen framlägga ett viktigt ärende med överflödiga ord, men att bedja mycket är att med hängivenhet och ihållande iver klappa på hos den vi ber till. Ty härvid betyder oftast klagorop mer än utläggningar, tårar mer än tal. Men Gud samlar våra tårar i sin lägel (jfr Ps 56:9) och vår suckan är inte fördold för Honom, som har skapat allt genom sitt Ord och inte frågar efter människornas ord.

4 kommentarer:

Anonym sa...

"Med böneord förmanar vi oss själva att sträcka oss mot det som är föremål för vår längtan, för att denna som måhända börjat svalna, inte alldeles skall förfrysa och slutligen slockna, om vi inte ser till att ofta upptända den på nytt."

Ofta använder vi bönen till att be Gud ge oss det och det men det är inte vad bönen är till för. Bönen ska lära oss att vi alltid ska söka Gud, inte Hans gåvor. Gud är inte vår mjölkko. Han är vår Herre och vi ska tillbe Honom och tjäna Honom.

Anonym sa...

Hej!

Som frikyrklig har jag endast bett fritt. Inga nedskrivna böner. Bara fritt...desto friare och yvigare desto bättre.
Detta var mitt måtto.
Men som blivande katolik har jag upptäckt den katolska böneboken Oremus...som jag tycker är helt fantastisk.
Jag har aldrig tidigare förstått meningen med att läsa "andras" nerskrivna böner.
Men nu tycker jag att det är fantastiskt...och Guds närvaro är så påtaglig.
Så kag kan bara rekomendera Oremus...som ju faktiskt precis har kommit i en ny upplaga.

mvh

anja

Anonym sa...

Anja, jag kan rekommendera Katolsk bönbok och Lär mig att be, utgivna av Catholica förlag. De finns här: http://www.catholica.se/Visa_detaljer.asp?BokID=67 och här: http://www.catholica.se/Visa_detaljer.asp?BokID=162. Lär mig att be är visserligen för barn men den är jättefin och vi är ju alla Guds barn.

minutz3 sa...

Du har blivit utmanad: http://godkatolik.blogspot.com/2008/10/utmanad.html