lördag 23 februari 2008

Vår historia: Mord, självmord eller misstag?

Jag tänkte jag skulle börja skriva en ny serie inlägg om vår historia. Historien har mycket att lära oss, inte minst vår egna privata historia. När jag skriver "vår historia" menar jag därför historier om vår familjs olika släktingar (därav etiketten "Släkten är värst"). Det kommer väl bli en slags berättelser i anekdotform.

Det första jag tänkte skriva om är en historia som är väldigt nära mig. Den handlar om bakgrunden till hur det kom sig att min mor kom till Sverige som fyraåring med enbart sin mormor och sin syster. Det är återberättat så som jag nu minns historien, det är möjligt att jag förväxlat detaljer. Jag återberättar den version som min mor har kommit fram till troligen är den sanna versionen.

Min morfar gifte sig med min mormor när han var relativt gammal, medan min mormor var ung. Han var ungefär dubbelt så gammal som henne och snarare jämngammal med hennes mor, som var änka. Min mormors mor hade nog tyckt att han var mer lämplig för henne, och om jag förstått det rätt så höll hon inte den åsikten helt för sig själv. Min morfar arbetade mycket och var kanske inte helt klarsynt när det gällde hans frus känslor... Möjligen gick det även rykten om min morfar, som sägs ha sett väldigt bra ut och som hade många kvinnliga studenter. Hur det nu än var, så blev min mormor nedstämd och kände sig troligen rätt ensam.

Vid ett tillfälle så hade de ett samtal om hur hon kände det och de bestämde att de skulle ägna sig mer åt varandra och han lovade att vara hemma mer. De bestämde att de skulle inleda denna förändring med en helkväll enbart med varandra. Under den här kvällen så ringde telefonen och någon släkting bad om hjälp med något. Min morfar gav sig då av (!) och kom inte hem förrän efter midnatt.

När han kom hem var min mormor död.

De var båda forskare och behövde en del giftiga kemikalier till sina experiment, kemikalier som var svåra att få tag på i 50-talets kommunistiska Polen. Därför tog de alltid med sig kemikalierna hem och förvarade dem i sitt badrum tillsammans med sina mediciner. Min mormor hade ätit av dessa kemikalier.

Min morfar blev dömd för mord, troligen med min mormors mors goda minne. Hon hade troligen kontakter inom Partiet, och det var troligen också de som hjälpte henne att ta med sig sina barnbarn, min mor och moster, till Sverige, trots att hon inte hade vårdnaden om dem.

Efter några år i fängelse så fick min morfar resning och blev helt frikänd. Om han gjorde något för att få kontakt med sina två döttrar vet jag inte, men det var inte förrän min mor som vuxen tog kontakt med honom som de fick en kontakt. Min mor frågade då bl a min morfar om vad som verkligen hände. Sedan har hon även läst tidningar och den bok (böcker?) som har skrivits om fallet med min mormor och morfar. Tydligen var det ett rätt uppmärksammat fall i Polen...

Så frågan som kvarstår är, var det mord, självmord eller misstag?

Min mors teori om det hela är att det var självmord. Min mormor var som sagt själv forskare och visste vad det var för kemikalier. Möjligen kan hon ha misstagit sig i mörkret och tagit kemikalierna istället för t ex aspirin eller dylikt. Men liksom domstolen senare kom fram till att det inte var mord, så tror inte heller min mor att det var det. En sak som talar för självmord är att hon hade skrivit ett brev till en väninna och bett henne ta hand om barnen om något hände henne...

En starkt bidragande orsak till min mors övertygelse baserar sig på en händelse som inträffade då min morfar låg för döden. Min mor satt hos min morfar när han låg på sin dödsbädd och var i princip helt borta. Vid ett tillfälle vaknade han till och frågade min mor något i stil med "Vad var det egentligen som hände din mor?". Enligt min mor så kunde han i det skicket han då var i inte ha förställt sig (vad fanns det för övrigt för mening?).

Min mormors mor dog en vecka innan jag föddes. När jag var i åttaårsåldern följde jag med min mor till Polen och hälsade på min morfar, men jag minns inte mycket av honom. Jag minns mest att allt var grått och rätt sjabbigt... Det var den enda gången jag träffade min morfar. Följaktligen har jag aldrig haft någon kontakt med katolska släktingar som kunnat inspirera mig. Min far och farfar är konvertiter.

Jag tänkte senare att jag skall berätta om min mormors mors historia, liksom andra historier om min och min frus släktingar bakåt i tiden. Det är som en slags terapi att skriva ner och veta att man har det sparat...

Allt gott!

2 kommentarer:

Z sa...

eftersom det kanske kan kännas lite spänt och tomt utan respons på denna typ av inlägg - även om jag tror att många läst det med stort intresse - så gör jag det:

Tuve, du verkar ha ett mycket gott och öppet förhållande till dina föräldrar, eftersom du kan skriva ner detta svåra, med ditt namn och allt. jag vet inte om jag hade vågat skriva ner en sådan historia, men jag gissar att du i hade ett stort behov av detta.

Stora besvärliga hemligheter är nog inte så nyttiga att gå omkring och bära på.
Så jobbigt att bli oskyldigt anklagad. Tur att han ändå fick en god relation med sin dotter.

Guds Frid till din släkt

Tuve sa...

Z
Kanske borde jag stänga av kommentarsmöjligheterna till sådana här inlägg, det är ju inte meningen att någon skall känna sig "tvingad" att kommentera ;)

Den här historien ville jag delvis berätta som svar på det samtal som följde på mitt inlägg om kardinalernas brev. Se det som en förklaring till varför jag inte haft någon kontakt med min katolska släkt...

För mig är inte detta något jobbigt, även om det är en viktig del av min bakgrund. Att ha sådana händelser i sin historia präglar...

Allt gott!