Det kom många spännande och intressanta kommentarer på inlägget riktat till Alethiea-gänget, som kanske var onödigt skarpt formulerat... Ber om ursäkt om jag sårat någon, det var inte min avsikt...
Sedan mina frågor till dem på Aletheia som ifrågasatte enhetssträvanden (vilket var hur jag uppfattade det som de skrev) har jag haft flera olika dialoger med både Dag och på Aletheia (på olika håll). Det har till största delen handlat om olika sätt att se på vad enhet är, samt vad urkristendom är.
Jag tänkte jag lite kort skulle redogöra för mitt skäl att invända mot att säga att man har enhet med alla kristna. Innan jag gör det vill jag inskärpa att jag definitivt kan känna enhet med andra kristna, men som jag strax skall redogöra för så betyder inte det att jag menar mig ha Enhet med dem alla. Jag är också medveten om att jag kanske använder ordet enhet annorlunda än andra människor. Om någon menar något mer, mindre eller helt annat med enhet än vad jag gör, så är det bara spännande att ta del av vad i lägger i begreppet.
För mig betyder enhet att man är ense, att man delar en grundläggande gemensam syn på vad som är och vad som inte är sant. Även om enheten utgår ifrån och bygger på relationer så kan man inte tala om enhet om det inte också finns ett gemensamt fundament för vad man är enad omkring. Därför anser jag t ex att det är en fundamental skillnad mellan ekumenik, enhetsträvanden mellan splittrade kristna, och interreligiös dialog, där man försöker få fördjupad förståelse för varandras tro. Vi kan nå enhet mellan kristna, men inte mellan religioner...
Kan jag verkligen sägas ha enhet med människor, visserligen goda och övertygade kristna, som anser att min kyrka inte är kristen och att ledaren för densamma är antikrist, att alla som tillhör henne är andligt förslavade? För mig är det en absurd idé att börja tala om Enhet med dessa människor. Jag kan be med dem, lova Gud med dem, söka sanningen med dem, men har jag Enhet med dem?
Som jag ser det finns det också en risk med att säga sig vara enad med alla kristna, nämligen den att man därmed suddar ut målet för ekumeniken. Om vi redan har enhet, vad finns det då att sträva efter? Är vi då inte redan där vi skall vara och kan vandra våra egna vägar, så länge vi gör det med vår bibel i handen? Säger man att man har enhet och samtidigt inte är överens om grundläggande frågor rörande vad man är enade omkring så är det för mig farligt nära hyckleri. Nu har jag säkert missförstått de som sagt så, men jag vill likväl tala om hur jag uppfattar det som de säger.
Jag tycker att den definition av enhet som ges på wikipedia är bra. Den innehåller sanningskriteriet men kräver inte komformism eller likformighet. Däremot förutsätts en viss samsyn iu strukturella frågor. Skall man uppnå verklig enhet kan inte frågor kring prästerskap och biskopar mm ignoeras eller exkluderas.
Allt gott och en välsignad Herrens dag imorgon!
PS. vill tipsa om en kommentar som jag fann läsvärd hos Aletheia under inlägget om Pingtsrörelsen och urkristendomen
Dagen.se - "Det som händer är både främmande och nära"
Dagen.se - "Viktigast är att man blir förankrad i Gud"
Dagen.se - "Jag upplevde mer av Gud än jag anat"
Sedan mina frågor till dem på Aletheia som ifrågasatte enhetssträvanden (vilket var hur jag uppfattade det som de skrev) har jag haft flera olika dialoger med både Dag och på Aletheia (på olika håll). Det har till största delen handlat om olika sätt att se på vad enhet är, samt vad urkristendom är.
Jag tänkte jag lite kort skulle redogöra för mitt skäl att invända mot att säga att man har enhet med alla kristna. Innan jag gör det vill jag inskärpa att jag definitivt kan känna enhet med andra kristna, men som jag strax skall redogöra för så betyder inte det att jag menar mig ha Enhet med dem alla. Jag är också medveten om att jag kanske använder ordet enhet annorlunda än andra människor. Om någon menar något mer, mindre eller helt annat med enhet än vad jag gör, så är det bara spännande att ta del av vad i lägger i begreppet.
För mig betyder enhet att man är ense, att man delar en grundläggande gemensam syn på vad som är och vad som inte är sant. Även om enheten utgår ifrån och bygger på relationer så kan man inte tala om enhet om det inte också finns ett gemensamt fundament för vad man är enad omkring. Därför anser jag t ex att det är en fundamental skillnad mellan ekumenik, enhetsträvanden mellan splittrade kristna, och interreligiös dialog, där man försöker få fördjupad förståelse för varandras tro. Vi kan nå enhet mellan kristna, men inte mellan religioner...
Kan jag verkligen sägas ha enhet med människor, visserligen goda och övertygade kristna, som anser att min kyrka inte är kristen och att ledaren för densamma är antikrist, att alla som tillhör henne är andligt förslavade? För mig är det en absurd idé att börja tala om Enhet med dessa människor. Jag kan be med dem, lova Gud med dem, söka sanningen med dem, men har jag Enhet med dem?
Som jag ser det finns det också en risk med att säga sig vara enad med alla kristna, nämligen den att man därmed suddar ut målet för ekumeniken. Om vi redan har enhet, vad finns det då att sträva efter? Är vi då inte redan där vi skall vara och kan vandra våra egna vägar, så länge vi gör det med vår bibel i handen? Säger man att man har enhet och samtidigt inte är överens om grundläggande frågor rörande vad man är enade omkring så är det för mig farligt nära hyckleri. Nu har jag säkert missförstått de som sagt så, men jag vill likväl tala om hur jag uppfattar det som de säger.
Jag tycker att den definition av enhet som ges på wikipedia är bra. Den innehåller sanningskriteriet men kräver inte komformism eller likformighet. Däremot förutsätts en viss samsyn iu strukturella frågor. Skall man uppnå verklig enhet kan inte frågor kring prästerskap och biskopar mm ignoeras eller exkluderas.
Ekumenik är strävan efter att uppnå enhet i tron på Kristus, en enhet som inte i sig förutsätter likriktning eller konformism, men som däremot räknar med en både dogmatisk och ämbetsmässig försoning mellan de nu splittrade kristna kyrkorna. Enheten skall vara synlig och i någon grad också strukturell.
Allt gott och en välsignad Herrens dag imorgon!
PS. vill tipsa om en kommentar som jag fann läsvärd hos Aletheia under inlägget om Pingtsrörelsen och urkristendomen
Dagen.se - "Det som händer är både främmande och nära"
Dagen.se - "Viktigast är att man blir förankrad i Gud"
Dagen.se - "Jag upplevde mer av Gud än jag anat"
5 kommentarer:
Tuve,
Du behöver inte be om ursäkt. Du ingår fortfarande i mitt "dream-team" i det gäng som en dag skall stå emot förföljelsen. Även om vi behöver fixa en del innan dess.
;-)
Haggaj
Jag VILL likväl be om ursäkt, eftersom jag anser att jag har anledning att göra det :)
Hoppas att vi kan bli ett enat dream-team, i så fall ;)
Allt gott!
1. Den kristna enheten främsta grund är inte den fullständiga enheten i läran, kyrkan är inte, och har aldrig varit en åsiktsgemenskap, uten hon är en gemenskap som grundar sig på att vi är döpta in i Kristi kropp och därmed gjorda till ett.
2. Enheten finns där det apostolika ämbetet finns, eftersom biskopen är kristi ställföreträdare och därmed en garant för enheten både genom dopet men också i försvarandet av den sanna läran.
3. Det viktigt att inte relativisera läran. Enheten i lärna är viktig men underordnad punkt 1 och 2.
Däremot förstår jag att Du inte känner så stor enhet med dem som fördömer ens tro, kyrkotradition och främste biskop.
Jag undrar på en ting.
Kansje det er bättre att protestanter og katolikker är skilda?
Jag tror ivarjefall för min del, så hadde det vore bättre att vare skilt i från protestanter. Då jag känner att jag mister helt lysten på kristendommen (bortsett från Jesus)när jag är med så många av dom.
Kansje det vore bättre att förstå protestanter om man ser dom utenifrån? Eller spelar det kan hända ingen roll? Jag har i varje fall funnit ut att jag vill lära mera om den Katolske kirke mye på grunn av er katoliker, men mest fordi vad jag har lest i deras sidor.
Vad är vitsen med en enhet i från et trossamfund med så många läror?
Jag tror jag vill lära mer om den katolska lära ock tro på den.
Kaplansgården (skall jag kalla dig det eller vid namn?)
Hursomhelst så låter Kaplansgården så mysigt!!! Jag ser framför mig en riktigt härlig prästgård i en stor lummig trädgård i ett vackert kulturlandskap...
Nåja, till frågan.
Du har i o f sig rätt i det du skriver, samtidigt som du i din punkt två tar upp försvarandet av den sanna läran. Om det finns EN sann lära i någon fråga så är det väl väsentligt att vi som anser oss vara ense är överens om vad det är, eller åtminstone inom vilken härad det borde gå att finna. I dagsläget är det ju tyvärr inte så.
Och som jag skrev, men som jag tror Zoltan skrev väldigt mycket bättre i en kommentar, så är det inte fråga om någon fullständig likriktning. Det är ändå inte möjligt att alla omfattar allt, men i grundläggande frågor måste det finnas en samsyn om vad sanningen är.
En viktig gemensam grund som vi har med de flesta i frikyrkorörelsen och stora delar av protestantismen (samt de ortodoxa) är samsynen att bibeln är helt grundläggande och sann. Men den grunden delar vi t ex inte med flertalet liberalteologer och andra relativister. Kan vi t ex ha enhet med dem som relativiserar t o m sanningsbegreppet? Blir det inte helt meningslöst?
Det är väldigt glädjande att du tar dig tid och ger mig svar på tal, det behöver jag! ;)
Allt gott!
Skicka en kommentar