"Kommer alla pingstvänner till helvetet?" eller innebörden av Kyrkans frälsningsnödvändighet

Jag har här fått frågan om alla pingstvänner kommer till helvetet enligt katolsk lära. Eftersom jag inte är någon expert, eller ens särskilt kunnig, så har jag vänt mig till goda vänner som kan mycket mer om detta än vad jag kan. Jag skall här dels försöka formalisera frågan och sedan försöka sammanfatta de förklaringar som dessa vänner hjälpt mig med.

Kärnfrågan som ställdes är:

Kan jag (pingstvännen Daniel) enligt Katolska Kyrkans lära egentligen vara frälst utan att 'erkänna' påven och KK?
Om vi 'leker med tanken' att Påven (alla påvar sedan Konstantin) ÄR ställföreträdare för Kristus och ofelbara i sina uttalanden så kan inte alla mysiga samtal i världen trolla bort denna dogm. Din Kyrka skickar mig helt enkelt till helvetet, punkt slut.
M.a.o. varför ö.h.t. söka 'enhet' med människor som ändå är på väg till helvetet?
Kanske ger det en liten förklaring till att dem av oss som tar bibeln och dess tolkning på allvar inte är så tilltalade av den ekumenik som nu pågår?

Till underlag för frågan hänvisar Daniel till följande dogm som proklamerades av Eugenius IV vid konciliet i Florens år 1442:

Extra Ecclesiam Nulla Salus "Den heliga romerska Kyrkan tror, förkunnar med stadig hand, bekänner och proklamerar att ingen som existerar utanför den Romerska Katolska Kyrkans gemenskap, inte endast hedningar, utan även judar, heretiker och schismatiker, kan bli delaktiga av det eviga livet, utan kommer att gå samma öde till mötes som dem Kristus sade i Matt. 25:42 'Gån bort ifrån mig, I förbannade till den eviga elden, som är tillredd åt djävulen och hans änglar', om de inte före sitt livs slut blivit upptagen i flocken. Ingen, vilket barmhärtighetsverk de än utfört, även om de utgjutit sitt blod för Kristi skull, kan erhålla frälsning, om han inte underkastar sig och är innesluten i Kristi enda Kyrkans fullkomliga enhet". (Påven Eugenius IV 1442-02-04)

Frågan kan ju tyckas befogad och jag skall här försöka (utifrån den hjälp jag fått) att bena ut vad kyrkan menar med detta och hur det skall förstås.

Först och främst skall jag kommentera själva dogmen. Denna dogm bygger på vad Cyprianus formulerade redan på 200-talet, och formaliserades bara av Eugenius, kan man kanske säga.

Hur skall den då uttolkas? Om man skall tolka den bokstavligt (som många protestanter tolkar bibeln) så måste den ju tolkas precis så exkluderande som Daniel uppfattat den. Men det stämmer väldigt dåligt med katolska kyrkans inställning i frågan om t ex "hyperekumenik" gentemot hedningar och andra kristna (Haggaj kallade dialogen med andra religioner och icke-kristna för "hyperekumenik").

Min vän har bl a hänvisat mig till katekesen nr 811-822 (nr 162-163 i den lilla katekesen) som behandlar kyrkans frälsningsnödvändighet och "de andras" frälsningsmöjlighet:

Kyrkan är en enda, helig, katolsk och apostolisk

811 ”Detta är Kristi enda kyrka som vi i trosbekännelsen bekänner som en, helig, katolsk och apostolisk.”^[1] Dessa fyra egenskaper, oskiljaktigt förenade med varandra,^[2] visar på väsentliga drag i kyrkan och hennes uppdrag. Kyrkan har dem inte av sig själv: det är Kristus som genom den helige Ande ger sin kyrka förmågan att vara en enda, helig, katolsk och apostolisk, och det är han som kallar henne att förverkliga var och en av dessa egenskaper. [750; 832; 865]

812 Endast tron kan inse, att kyrkan har fått dessa egenskaper ur sin gudomliga källa. Men det sätt på vilket dessa egenskaper framträder i historien är tecken som också talar klart till det mänskliga förnuftet. ”Kyrkan”, säger första Vatikankonciliet, ”är själv i kraft av sin helighet, sin katolska enhet, sin aldrig besegrade ståndaktighet ett stort och ständigt trovärdighetsmotiv och ett ovedersägligt bevis på sitt gudomliga uppdrag”.^[3] [156; 770]

I. Kyrkan är en enda

”Det heliga mysterium som utgörs av kyrkans enhet”^[4]

813 Kyrkan är en enda därför att hennes källa är en enda: ”Den högsta förebilden och principen för detta mysterium är den ende Gudens enhet i tre personer – Fadern, Sonen och den helige Ande.^[5] Kyrkan är en enda därför att hennes grundare är en enda. ”Ty den människoblivne Sonen, fridsfursten, har genom sitt kors försonat alla människor med Gud och upprättat enheten mellan alla i ett enda folk och i en enda kropp.”^[6] Kyrkan är en enda därför att hennes ”själ” är en enda: ”Den helige Ande som bor i de troende, som uppfyller och styr hela kyrkan förverkligar denna underbara enhet mellan de troende och förenar dem så intimt i Kristus att han är principen för kyrkans enhet”.^[7] Det hör till kyrkans väsen att vara en enda: [172; 766; 797]

Vilket förundransvärt mysterium! Det finns en enda Fader till världsalltet, en enda Logos i världsalltet och en enda helig Ande, som överallt är densamma; det finns en enda Jungfru som blivit moder – och jag älskar att kalla henne ”kyrka”.^[8]

814 Från början framträder emellertid denna kyrka i en mycket stor mångfald. Den kommer både från mångfalden av Guds gåvor och mångfalden av de personer som tar emot dem. Bland medlemmarna i kyrkan råder olikhet när det gäller gåvor, uppgifter, levnadsbetingelser och levnadssätt: ”Inom den kyrkliga gemenskapen intar vidare lokalkyrkorna en rättmätig plats. Dessa kyrkor behåller sina egna traditioner”.^[9] Den stora rikedomen i all denna olikhet är ingenting som strider mot kyrkans enhet. Men synden och bördan av syndens följder hotar oupphörligen dess enhet. Därför måste aposteln uppmana till ”att bevara Andens enhet genom fridens band” (Ef 4:3). [791; 873; 1202; 832]

815 Vilka är dessa enhetens band? Framför allt är det kärleken, ”det band som ger fullkomlighet” (Kol 3:14). Men enheten i kyrkan garanteras också av synliga föreningsband: [1827; 830; 837]

—	bekännelsen av en och samma tro som man har tagit emot av apostlarna; [173]
—	det gemensamma firandet av gudstjänsten, framför allt sakramenten;
—	den apostoliska successionen genom vigningens sakrament som innebär att det råder samstämmighet i Guds familj.[10]

816 ”Detta är Kristi enda kyrka.... Efter sin uppståndelse överlämnade vår Frälsare henne åt Petrus så att han skulle vara hennes herde.... Denna kyrka som har formats och organiserats i världen som ett samfund, förverkligas i (subsistit in) den katolska kyrkan, som styrs av Petrus efterföljare och av biskoparna i gemenskap med honom.”^[11]

Andra Vatikankonciliets dekret om ekumeniken klargör: ”Endast genom Kristi katolska kyrka, som är den universella vägen till frälsning, kan man få del av nådemedlen i deras fullhet. Vi tror nämligen att Herren endast åt det apostoliska kollegiet, vilket Petrus förestår, har anförtrott alla det Nya förbundets gåvor, för att bilda en enda Kristi kropp här på jorden, i vilken alla de som på något sätt tillhör Guds folk, måste inlemmas till fullo”.^[12] [830]

Den sårade enheten

817 ”I denna enda Guds kyrka uppstod redan i början söndringar, vilka aposteln Paulus fördömer i skarpa ordalag. Sedan dess har mera vittgående meningsskiljaktigheter uppstått och stora samfund skilt sig från den fulla gemenskapen med den katolska kyrkan, inte alltid utan att människor felat på båda sidor.”^[13] Söndringar som skadar enheten i Kristi kropp (man skiljer mellan heresi, avfall och schism)^[14] äger inte rum utan människors synd. [2089]

Där det finns synd, där finns också olikhet, schism, heresi och konflikt; men där det finns dygd, där finns det också enhet och den gemenskap som åstadkom att de troende enbart var en kropp och en själ.^[15]

818 De som i dag föds i samfund som framgått ur sådana söndringar och ”där lär sig tro på Kristus kan inte tillskrivas personlig skuld för splittringen, och den katolska kyrkan omfattar dem därför med broderlig kärlek och aktning.... Dessa troende har blivit rättfärdiggjorda av tro i dopet och är inlemmade i Kristus; de har därför all rätt att kallas kristna, och den katolska kyrkan erkänner dem med rätta som sina bröder och systrar i Herren”.^[16] [1271]

819 Dessutom finns det ”många drag av helighet och sanning”^[17] utanför den katolska kyrkans synliga gränser: ”Guds skrivna ord, nådens liv, tro, hopp och kärlek, Andens övriga gåvor samt vissa yttre värden”.^[18] Kristi Ande använder sig av dessa kyrkor och kyrkliga samfund som nådemedel vilkas kraft kommer från den nådens sanning och fullhet som Kristus har anförtrott den katolska kyrkan. Allt detta kommer från Kristus och leder till honom^[19] och innebär i sig själv en ”drivkraft till katolsk enhet”.^[20]

Fram mot enheten

820 Enheten ”skänkte Kristus från början sin kyrka; vår tro är att denna enhet är omistlig och har sin konkreta existens (subsistit) i den katolska kyrkan; vårt hopp är att den dag för dag skall växa till intill tidens ände”.^[21] Kristus ger alltid sin kyrka enhetens gåva, men kyrkan måste alltid be och arbeta för att upprätthålla, förstärka och fullända den enhet som Kristus vill. Därför bad Jesus för enheten då han gick till sitt lidande, och han ber ständigt för enheten bland sina lärjungar: ”Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, Fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig” (Joh 17:21). Längtan efter att återfinna enheten bland de kristna är en Kristi gåva och inspirerad av den helige Ande.^[22] [2748]

821 För att rätt besvara denna maning till enhet krävs det:

—	ständig förnyelse av kyrkan som består i större trohet mot hennes kallelse. Denna förnyelse driver på rörelsen till enhet.[23]
—	hjärtats omvändelse för att på ett renare sätt leva i överensstämmelse med evangeliet,[24] ty det är medlemmarnas bristande trohet mot Kristi gåva som förorsakar splittringen; [827]
—	gemensam bön, ty ”hjärtats omvändelse och en helgad livsföring samt enskild och offentlig bön för de kristnas enhet bör anses som hela den ekumeniska rörelsens själ och kan med rätta kallas för andlig ekumenik”.[25] [2791]
—	ömsesidig kunskap om varandra.[26]
—	de troendes och särskilt prästernas ekumeniska utbildning.[27]
—	samtal mellan teologer och möten mellan kristna i olika kyrkor och samfund.[28]
—	samarbete i olika former mellan kristna till tjänst åt människor.[29]

822 Strävan att förverkliga enheten ”åligger hela kyrkan, såväl de troende som deras herdar”.^[30] Men man måste också vara medveten om ”att den heliga uppgiften att försona alla kristna och förena dem i Kristi enda kyrka övergår mänsklig kraft och förmåga”. Därför sätter vi ”vårt hopp till Kristi bön för kyrkan, till Faderns kärlek till oss och till den helige Andes kraft”.^[31]

Min vän skriver:
"'Utanför kyrkan ingen frälsning' skall tolkas just så: om inte just den konkreta katolska kyrkan fanns, skulle det inte finnas någon möjlighet till frälsning. Allt gott och sant utanför henne har del av denna frälsning - men inte heller det skulle finnas om inte Kristi kropp vore fullt förverkligat i den enda, sanna, katolska och apostoliska Kyrkan. Satsen är alltså inte exkluderande, utan inkluderande - i och med erkännandet av kättardopets giltighet och frälsningsfömedlande funktion, dess sakramentala effektivitet, har Kyrkan just förklarat att Cyprianus berömda sats, formulerad i samma århundrade (200-talet) skall tolkas just så."

Min vän ställer slutligen upp en hel kedja av argument som belägg för denna tolkning:
1. Sanningens tillgänglighet och principiella möjlighet att uttryckas;
2. Den uppenbarade och sig uppenbarande Gudens exklusivitet i förhållande till alla andra gudsuppfattningar;
3. Jesu Kristi absoluta unicitet - om det är en kristen måste han fråga sig hur detta går ihop med Guds allmänna frälsningsvilja och om alla icke-kristna 'går till helvetet';
4. Kyrkans unicitet som inte innebär exklusivitet, att alla andra går förlorade, jfr kättardopets giltighet redan på den tid då Cyprianus formulerade det berömda 'extra Ecclesiam nulla salus';
5. Thomas av Aquinos inställning till den enskilde som inte av fri vilja, utan på grund av 'oöverkomligt misstag' hamnat utanför kyrkan: god vilja, leva efter det ljus man fått, etiskt efter samvetets bud;
6. Fallet Sweeney på 1950-talet, då en jesuit försökte hävda just det som din sagesman hävdar, men skarpt tillrättavisades av Pius XII, som just i encyklikan 'Mystici Corporis' hävdat den traditionella uttolkningen av 'Extra Ecclesiam...' så som redan Thomas tolkat detta;
7. Andra Vatikankonciliets texter: konstitutionen om kyrkan, framför allt Lumen Gentium 14 och 25; hela dekretet om ekumeniken och om religionsfriheten;
8. Olika senare uttalanden av flera påvar, både Paulus VI och Johannes Paulus II - framför allt i encyklikan 'Ut unum sint' liksom i Troskongregationens dokument 'Dominus Iesus', som handlar om Guds allmänna frälsningsvilja och Kristi ställning som ende Frälsare och frälsningsmedlare;
9. Det allra senaste: Troskongregationens svar på fem frågor i somras just om Kyrkans unicitet och frälsningsnödvändighet.

Så har Kyrkan tolkat 'Extra ecclesiam nulla salus' redan sedan denna mening formulerades på 200-talet. Så kan den och skall den tolkas.

Jag skall villigt erkänna att jag inte läst allt detta utan förlitar mig på traditionen (och inte minst min väns kunskap om traditionen...)

Som ni ser så är detta svar i princip inte alls mitt eget, jag bara förmedlar det åt en som kan mycket mer än mig.

Men jag tror kanske att det räcker för tillfället. Så frågan går väl egentligen tillbaka till dig Daniel, är det svar nog?
;)

Uppdaterad 070914 21:08 Engelsk katekestext inklistrad.