onsdag 12 september 2007

Ödmjukhet

Som jag varit inne på så är ödmjukheten en av mina favoritdygder. Det beror inte på att jag tror mig om att vara särskilt ödmjuk, utan för att den är en sådan utmaning och leder till så många goda bieffekter. Det är naturligtvis därför den är en av de sju kardinaldygderna.

Som en läsare så träffande påpekade så kan den te sig lurig att öva sig i, eftersom när man tror sig om att ha uppnått den så är risken överhängande att man istället drabbats av högmod.

Så vad innebär det egentligen att vara ödmjuk? Jag är ingen språkvetare men tror mig veta att ordets ursprung är mjuk i ryggen, dvs den som böjer sin rygg (för Gud och andra). Men det är ju knappast meningen att vi skall öva oss i att få ryggskott, det lär nog i bästa fall bara ha en marginell positiv påverkan på våran karaktär...

Det måste alltså vara något annat vi skall sträva efter, men vad? Faustina blev en gång tillrättavisad av Jesus efter att hon i bikten hade framhållit sig själv som sämre än vad hon i själva verket var. Nu har jag inte hennes dagbok här, men poängen i det Han sade var att ödmjukhet är att ge den sanna bilden av sig själv. För de flesta av oss skulle det innebära att vi skulle behöva böja vår rygg, slå oss för bröstet och medge att vi är rätt usla... Men det innebär också att vi måste erkänna våra förtjänster och inte göra oss själva till större skurkar än vad vi i själva verket är.

Med denna insikt om vad sann ödmjukhet är så blir det faktiskt möjligt att både öva sig i och slutligen en dag uppnå (en viss grad) av ödmjukhet. För vad det handlar om är att lära känna oss själva så till den milda grad att vi upphör att ha illusioner om oss själva och vår förträfflighet. Då kan vi säga som lilla Therese: Jo, jag tror jag är ödmjuk.

Avslutningsvis vill jag rekommendera läsning av Faustinas dagbok. Hon var en sann mystiker med i det närmaste konstanta uppenbarelser och mängder av mirakler. Det är en tegelsten men den rymmer mycket, mycket inspiration!
Kan för övrigt varmt rekommendera filmen om Faustina! Mer filmtips om bra (och mindre bra) katolska (och kristna filmer) kommer så småningom!

19 kommentarer:

Haggaj sa...

... eller som min gamla pastor sa:
"När det gäller ödmjukhet, då, då får ni ställa er bakom mig i kön."

Haggaj sa...

... förlåt Tuve, men jag måste ta en till:

"Men Mose var en mycket ödmjuk människa, ödmjukare fanns inte på jorden." (4 Mos 12:3)

... och vem skrev de raderna?

Tuve sa...

:D
Onekligen en bra fråga, Haggaj. Om det var Mose själv så kanske han hade fått veta det av Gud vid något av deras många tet-a-tet :)

Johan (cosmic swede) sa...

Att "böja sin rygg" bör väl rimligtvis tolkas symbolisk för att inta en "ödmjuk ställning" inför något.

Detta bör gälla inför Gud, inför andra, likväl som inför sig själv.

Eller kort och gott - Ödmjuk inför Sanningen och att vara en ödmjuk tjänare av Sanningen.

Mina 2 ödmjuka cent...

D sa...

Etymologier är ofta intressanta så jag tog faktiskt och slog upp i "Våra Ord". De säger att "ödmjuk" kommer från "lätt" + " mjuk", dvs 'som lätt blir mjuk'. Eg raka motsatsen till ryggskott, då man är synnerligen stel (jag vet!).

Jag tycker du gör det för enkelt för dig när du så självklart slår fast att man kan öva sig i självkännedom. Somliga kan det, somliga kan det inte. Självkännedom är tyvärr inte något man bara kan besluta sig för att skaffa sig. Självkännedom kan man eg bara få på två sätt: genom direkt gudomligt ingripande eller i nära kontakt med andra människor. Och ingendera kan man besluta om själv. Gud gör vad Han vill, och det gör andra människor med. Vill de inte ha någon nära kontakt så spelar det ingen roll vad man själv vill. Och då har man ingen möjlighet att nå fram till någon verklig självkännedom. (Det hade varit enklare om det hjälpt med ryggskott! :-))

Faustina har jag missat. Får kolla upp henne någon gång.

Har dock delvis gjort samma erfarenhet som hon (fast utan uppenbarelser...). Bikten är till för att dra fram sanningen i ljuset. Att använda den till lögner (om än aldrig så "ödmjuka") har jag med tiden kommit att se som värre än att råka missa ett eller annat, just för att det är så fundamentalt mot dess innersta väsen. Förr kunde jag ta upp synder jag egentligen inte var säker på om jag begått eller inte, nu försöker jag vänta tills jag är säker.

Dessutom så innebär ju varje försök att framställa sig som sämre än man verkligen är att man också förnekar det Guds verk som gjort en bättre än så. Det är alltså både otacksamt och en form av hädelse.

Sedan blir jag förstås litet förvånad över meningen "Hon var en sann mystiker med i det närmaste konstanta uppenbarelser och mängder av mirakler." Det är inte direkt någon vidare karmelitisk, eller ens katolsk, definition av "mystik"! Men jag antar att du bara menade att presentera tre fakta, och inte tänkte på att det ser ut som en definition.

Tuve sa...

Johan
Bra att du påminde mig om att man även måste vara ödmjuk inför sig själv, det tänkta jag inte på.

D
Tack för dina kloka synpunkter!
Kul att du kollade upp ödmjuk, det hade inte jag orken att göra... Min kommentar om ryggskott gällde snarare som en konsekvens av alltför mycket ryggböjande ;)

Det är naturligtvis som du säger att det inte är helt lätt att öva sig i självkännedom, att det krävs någon form av spegel som man kan spegla sig i. Spegeln kan, precis som du säger, vara Gud eller medmänniskor. Men om man kokar ner ödmjukheten till att bl a handla om sann självkännedom så känns det, åtminstone för mig, som lever i en nära relation med min fru, plötsligt greppbart och begripligt.

De personer som vi känner som lever i kloster, betonar att man i klostrets ensamhet aldrig kan fly från sig själv. De konfronteras hela tiden med sig själva och har ingen annan som avleder uppmärksamheten, men inte heller hjälper dem att nå självkännedom. Hur gör de för att uppnå självkännedomen? Det måste jag fråga nästa gång jag träffar dem. Jag tror dock att man även i eremitaget (karmel) kan öva sig i ödmjukhet och självkännedom.

Min fru kommenterar att Stora Terese poängterar att ödmjukhet inte är begränsad till självkännedom utan också handlar om att själv inta den lägsta platsen. Det innebär väl t ex att man aldrig hävdar sig själv, och framför allt aldrig på andras bekostnad! Det är nog ett ytterst viktigt tillägg. Utan det tillägget blir nog förenklingen (nedkokningen) alltför stor.

Vad gäller din insikt om bikten så kan jag bara hålla med.

Precis som du säger så tänkte jag mig inte meningen om Faustina som en definition av mystik, utan enbart som en karaktärisering av henne. Sedan finns det naturligtvis ingen motsättning i att vara en mystiker, ha uppenbarelser och att genom sin kärlek till Gud utverka mirakler.

D, du låter mer katolsk än de flesta katoliker jag känner! Du kan mer om katolska kyrkan, dess lära och tradition än mig och de flesta andra katoliker jag träffat. Hur kan det komma sig att du inte tar steget fullt ut? Du gör mig nyfiken :)
Jag skall be för dig, be gärna för en nära släkting som behöver förbön!
Allt gott!
I Kristus - med Maria

Eva-Maria sa...

D:

"Självkännedom är tyvärr inte något man bara kan besluta sig för att skaffa sig. Självkännedom kan man eg bara få på två sätt: genom direkt gudomligt ingripande eller i nära kontakt med andra människor. Och ingendera kan man besluta om själv. Gud gör vad Han vill, och det gör andra människor med. Vill de inte ha någon nära kontakt så spelar det ingen roll vad man själv vill. Och då har man ingen möjlighet att nå fram till någon verklig självkännedom."

Tycker att det du skriver här är en tankegång som fråntar dig helt eget ansvar och lägger allt på Gud och andra. Offertänkande. Känner igen det hos mig själv då jag i första hand utgår från detta också. Men jag tror inte att det är sanningen om hur man når fram till självkännedom. Det man ser hos en person med detta tänkande är självömkan.

Att det inte spelar någon roll vad man själv vill beror på hur du definierar "vilja". "Önskan" är inte vilja utan en lägre typ av vilja utan handling. Oavsett orsaken till att handlingen uteblir som ska visa på ens vilja (som alltså börjar med önskan)så är den dock nödvändig för att självkännedomen ska infinna sig.

Om ett gudsingripande skulle ske i detta fall ser jag det som mest logiskt utifrån Guds kärlek att han ger viljan större förmåga att välja det som gagnar livet. (Viljan kan ju vara stark men böjd åt ständigt felaktiga val) Men valet återstår ändå hos människan då Anden inte tränger sig på. Är dock osäker på just detta då nåden inte helt för plats i denna tankegång.Eller har jag kanske missuppfattat nådens verkliga lagar för att kunna fungera i en människa? Kanske men klart borde det väl vara att nåden behöver kunna tas emot på insidan i första hand och verka utåt genom vilja (med handling) och inte genom passiv önskan som blir alltför beroende av yttre faktorer för att få sin fullbordan.

D sa...

Tuve
Karmeliterna lever visserligen i ensamhet, men de lever också i gemenskap. Dessutom får de, vad jag förstått, också en grundlig utbildning, bl a i att se sina egna fel. Så jag tror inte de saknar speglar.

Varför jag inte konverterar tänker jag inte skriva om på nätet. Det är för långt, för komplicerat och för lätt att identifiera mig på. Men du har naturligtvis rätt i att jag är mer katolsk än så där en 90% av alla katoliker jag känner (slog t o m Symeon i quizzen "Are you a traditional Catholic?" — det är jag rätt stolt över! :-)) Vilket gör det rätt ironiskt (läs "synnerligen kränkande") när folk klappar mig på huvudet och säger att "du förstår, lilla vän, att man måste ha en katolsk tro innan man går till katolsk Kommunion"... (Men glid nu inte in på interkommunionsfrågan, den tar vi någon annan gång.)

Eva-Maria
Förstår dessvärre inte vad du menar. Vilken handling? Vilket val?

Hur får man självkännedom när man inte ens förstår om ens beteende varit s a s "+10" eller "-10"? Vilken handling, vilket val, skulle kunna tala om det för en?

Hur får man självkännedom när man ser att man gör människor illa, men inte har den blekaste aning om vad man gjort för fel, och ingen vill tala om det för en? Vilken handling, vilket val, skulle kunna ge svaret?

Tror inte du förstått vad jag menade, men det är ju möjligt att jag tror det bara för att jag inte förstår vad du menar.

(PS till er båda: jag talar naturligtvis inte om "konkreta" synder. Om man skattefuskat eller begått äktenskapsbrott behöver man ingen "spegel" för att veta! Jag talar om mer "abstrakta" synder/dygder. Har man t ex framhävt sig själv, eller har man tvärtom varit för tillbakadragen? Om man aldrig i hela sitt liv fått någon respons från andra så har man helt enkelt ingen skala att bedöma utifrån. Kan inte ha. Det är inte självömkan. Bara ett faktum.)

Eva-Maria sa...

D:
Ska fundera lite på hur jag ska svara mer tydligt. Först måste jag grubbla lite på vad du själv skrivit och vilken relation det har till det jag skrev. Faktum är att jag blev förvånad över att du inte förstod mig direkt för det hade jag absolut väntat mig. Men man känner inte alltid folk så bra som man tror. Var övertygad om att vi på den punkten var nästan på "samma våglängd" men så var det absolut inte.

Verkar iaf handla om verklighetsuppfattningar som kan skilja mellan människor pga olika erfarenheter och som försvårar relationer så mycket att de aldrig blir av. Uppfattningar som inte bekräftas av andra och därför blir svåra att bekräfta för sig själv.

"Man känner ju sig själv när man blir känd av andra" Om man inte blir känd av andra blir det svårt med självuppfattningen. Men om man blir känd andra på en viss punkt kan man ändå förneka denna person som man blev bekräftad som då man blivit främmande för sitt rätta jag. Om själbilden är "så här är jag" och andra visar i handling "nej så där är du" så blir verkligheten svår att tolka. Vem har rätt? Man blir självmedveten på ett sätt som gör att man klyvs i två delar, en betraktare av jaget och jaget självt. Vem bekräftas av en själv? Av andra? Vem är den riktige?

Om jag själv kommer i sådana funderingar så börjar jag från noll. Jag är Eva-Maria....bor där...har dessa rötter...har gjort detta...andra säger detta...jag själv uppfattar mig så här...tidigare mer så...framöver kanske så...vissa ser detta hos mig...andra detta... dessa fördelar har jag...dessa negativa saker hänger kvar... Låter ju väldigt självupptaget kanske?! ;) Men det är allmänmänskligt att grunna på sin identitet och vet att alla mina kompisar gör det så skäms inte för att blotta detta här.

Sist men inte minst så brukar jag påminna om vad Guds ord säger om människan och kommer fram till att det även fortsatt kommer vara så att relationer kommer vara bra och dåliga och allt däremellan men bättre om jag fokuserar mer på andras behov men inte på mina egnas bekostnad, bekräfta andra som personer (inte vad de gör ia första hand) och ta vara på tillfällen att ge av sin brustenhet till andra, då ger de tillbaka. Om det inte gör det så har jag gjort mitt ändå och tar ansvar bara för mitt eget. Gränsen mellan mig och andra blir tydligare och tydligare och just detta GRÄNSER och IDENTITET tror jag är nyckelorden för sann ödmjukhet och självkännedom. Att jag relaterar till ett du och inte till andra som objekt för mig själv i min värld utan som självständigt du i sin värld, att världarna möts och inte att de krockar med varandra och stöter bort. Det som stöter bort är bara rädsla och skam och ska upprätthålla fasader som skydd mot skammen och rädslan. Inte att den ska uppstå (den är redan där i den egna världen) utan att den ska kännas vid inför den andra men kanske mest för en själv när den andre tittar på, särskilt om den andre tittar i egenskap av gäst i din värld. Värsta skräcken men senare bästa lyckan. Om den andre är kärleksfull? Nej om du själv är det mot dig själv! Självförlåtelse! "Modet att acceptera att man accepteras" (Tillich)Men detta steg tas nog inte utan nåd och tro, utan det där kända hoppet som vetenskapen inte kunnat rå på. Undrar ibland om det hoppet bara är tänkt för vissa eller för varenda människa. Vet inte men grubblar på det ofta.

Detta kanske blev helt obegripligt för dig och otroligt flummigt men jag har läst lite Buber, Kierkegaard och Paul Tillich "Modet att vara till" och då blir det som det blir... :)

Tuve sa...

D
Vad gäller karmeliterna och speglarna så har du väl delvis rätt, antar jag. Men oavsett om man lyckas identifiera någon spegel eller ej så kan man be om ödmjukhet. Men det låter väl bara sådär lagom förmätet... "ja, ja lilla vän, du kan ju alltid om det". Själv har jag under många år bett nästan dagligen om hjälp med att bli ödmjuk. Endast Gud vet i vilken utsträckning jag blivit bönhörd.

Jag skall verkligen inte gå in på interkommunion. Jag kan väl bara få korrigera dem som klappat dig på huvudet lite. Det räcker väl liksom inte med en katolsk tro, man måste vara katolik också, alternativt tillhöra en kyrka som KK har kommunionsgemenskap med.

Om du stöter på mig någon gång (vilket du kommer veta men inte jag) så skulle jag tycka det var spännande att höra om varför du inte konverterar. Jag har full förståelse om du inte vill berätta om det här.

I Kristus - med Maria

D sa...

Vi bor inte särskilt nära, så jag tror väl knappast vi krockar på stan. Dessutom är det nog inte så troligt att jag skulle känna igen dig om jag inte särskilt tittade efter dig — däremot din fru, tror jag. (Även om jag faktiskt tog och kollade igår kväll hur det var du såg ut. :-)) (Jag undrar vad alla oinsatta tänker om våra små "interna skämt"? Jag bara väntar på den första som meddelar att "nu har det gått upp ett ljus för mig också!".)

Men en eller annan liten pusselbit dyker väl förr eller senare upp i andra debatter. Och så antar jag du har talat med den där Östanbäcksmunken du känner. Vi borde väl ha i alla fall en del skäl gemensamma. Jag har visserligen aldrig diskuterat saken med honom, men det förefaller troligt.

Eva-Maria
Funderar fortfarande på ett svar till dig. Kanske i natt.

Tuve sa...

D
Jo, nu finns väl alla ledtrådar som någon kan behöva. Så det lär nog bli fler som utropar "aha!" :)
Precis som jag misstänkte så hade du gissat helt rätt... Vilket du väl knappast kan ha tvivlat på :)

Nja, jag har inte personligen talat med munken om konverteringsfrågan, men det verkar vara lite av ett mysterium för många av hans bekanta, varför han valt att stanna. Men jag får väl hålla utkik efter ledtrådar, så kanske jag också kan pussla ihop en bild av dina skäl, liksom du pusslat ihop ett & annat om mig...

Allt gott!

Eva-Maria sa...

Hallå grabbar (Tuve och D)! Man fattar inte särskilt mycket vad ni är så kryptiska om men blir ju nyfiken. Vem Tuve är är ju inte svårt att ta reda på, det har jag redan kollat för flera dagar sedan. Du bor på samma ställe som min far. Men det kanske inte handlade om att lokalisera någon utan det där med Östanbäcksmunken som jag hört om förut och som också är hemlig av sig. Ja ha era hemligheter ni... ;) Ni kanske borde ha mailkontakt angående detta. Det är ju också anonymt om D skaffar adress som inget avslöjar men Tuve kanske kan det med sina kunskaper...alltså spåra källan...!

D sa...

Eva-Maria
Du skriver ibland lite som en impressionist med en halvfärdig målning: en klick här och en klick där. Bilden är säkert helt klar i ditt huvud — men jag kan inte alltid se den. Jag behöver sammanhängande, någorlunda logiskt uppbyggda texter för att förstå (liksom jag f ö behöver figurativ konst, musik med text och prosa snarare än poesi). Det beror säkert på en kraftig underutveckling i min högra hjärnhalva, men så är det i alla fall.

Jag har märkt det ibland förut när du skrivit på annat håll, så jag är inte lika förvånad som du tydligen blev, men då har du skrivit mer allmänt så det fanns ingen eg anledning att be dig förtydliga. Nu var det riktat direkt till mig så då tyckte jag jag borde försöka.

Hur som helst så tror jag ändå jag förstår tillräckligt för att förstå att vi inte, mer än marginellt, skriver om samma sak, och jag har redan sagt mer än jag eg ville, så jag tänker inte förtydliga mig ytterligare, utan lämnar walk over. Särskilt som jag i vilket fall som helst har fler debatter igång än jag hinner med.

F ö är jag ingen "grabb", det trodde jag framgått någonstans (fast det gör mig förstås mer anonym om ni tror det..). För jag antar du inte använde "grabbar" som Paulus använde "bröder". :-)

Eva-Maria sa...

D:
OK vi behöver inte fortsätta på diskussionen och tror heller inte att det hade blivit särskilt fruktsamt. Att jag skriver impressionistiskt var något totalt nytt! :) Kul men tar det verkligen inte som en komplimang då jag är kraftigt emot det då jag anser det vara flummigt. Det jag skrev var ju också flummigt, har aldrig försökt sätta ord på detta som jag försökte skriva. Men att jag uppfattats så även tidigare hmm... ja det är kanske inte helt en galen uppfattning då jag hafsar ned allt väldigt snabbt och sällan följer diskussionen om det som det faktiskt handlar om. Detta är dock mycket medvetet då mitt syfte alltid är att få folk att tänka i nya banor. Min starka sida är inte att argumentera och komma med kunskap utan snarare att se helheten i en diskussion och flika in nya saker som kan leda till att bilden förändras och man börjar diskutera andra saker som har koppling till saken men leder in allt på de spår jag vill...he he lite egotrippat alltså! ;)

Grabb är bara ett annat ord för mig än man, kille, pojke osv..

D sa...

Jo, men jag är alltså tjej...

Eva-Maria sa...

Hoppsan! Det var enormt oväntat. Men riktigt kul då det får en att verkligen reflektera lite mer över hur man uppfattar folk och varför vissa egenskaper och uttryckssätt man tycker sig märka absolut tillhör ett visst kön. Samtidigt tänker jag att du faktiskt kan luras nu också ;) Men OK du är en tjej. Även Z är en tjej om du inte visste det.
Ja nu har man ju inte skrivit på ämnet ödmjukhet så väldigt mycket...stackars Tuve, det är ju hans blogg och vi skräpar ned med detta snack.. ;)

Tuve sa...

Eva-Maria
Ni är välkomna att skriva vad ni finner är givande. Det är ju en del av behållningen med att blogga, som jag ser det. Att dialogerna i viss mån lever sitt eget liv.

D
Det var i alla fall en sak jag lyckats gissa rätt om dig ;) Du skrev ju "lilla vän", med feminin böjning, istället för "lille vän"...

Allt gott!
I Kristus - med MAria

Eva-Maria sa...

Tack för din gästfrihet!
Delar din syn på bloggandets syfte. Kunde dock inte vara säker då alla har olika regler. Vill ju vara en trevlig bloggäst och ta seden dit jag kommer.

För övrigt har jag uppfattat dig som en person som väl förenar en väldig tydlighet med var du står i olika frågor (om den kristna tron) med en ödmjuk inställning till människor med andra synsätt än du själv. Alltså en förmåga att alltid skilja mellan sak och person. Uppskattas! :)