Välkommen! Här kommer jag att skriva ner tankar om min katolska tro, om ekumenik, uppenbarelser och annat som jag finner det värt att kommentera.
Har du frågor eller synpunkter till: Tuve: avemarisstella.tuve {snabelalfa} gmail.com
Annorzzz: salve.pharmanex {snabelalfa} gmail.com
Annorzzz på ny blogg: http://ikyrkansfullagemenskap.blogspot.com/,
tisdag 25 september 2007
Är ekumeniken meningsfull?
Med tanke på de reaktioner som uppstod på Johans inlägg om ekumeniken tycker jag frågan är befogad. Läs hans inlägg och kommentarerna och fortsätt gärna föra dialog kring denna i högsta grad viktiga fråga!
Att debattera, på nätet eller irl, är visst en svår konst och mycket känsligt. Man är olika, tänker olika, har oilka utbildning, känslig inför vitt skilda ting etc. Jag lovar att ta upp erfarenheter i en bloggpost, apropå ditt inlägg, för jag har observerat en del av hur diskussioner brukar gå till och hur blodtrycket höjs.
Men här kommer en annan observation: jag har lagt ihop två och två och förstått att flera stycken i debatten kanske håller på att konvertera, dvs de läser nog katekes i RKK. Jag förstår att de inte vill berätta om detta offentligt då det gäller det innersta inre av ens person, vilken existens-bild man har. Dessutom kan man ändra sig, flera gånger om.
Vem vet vilken religion man till slut har på ålderns höst... ;)
Men att inte veta detta gör resten av oss lite förvirrade, samtidigt: Pingstvänner i den ekumeniska debatten kan ha svårt att förstå vad som menas då en kommentator skriver:
"Jag är inte katolik, men är starkt engagerad i katolska kyrkan"
Detta kan betyda precis vad som står ELLER också att man är på väg mot RKK. (min man uttryckte sig på det sättet då han läste katekes, han ville inte ropa "Hej" innan han kommit över ån")
Och, visst det är också en del av ekumeniken, och det är inte då missuppfattningen uppstår, utan till exempel då en konvertit känner kampen inombords, kanske är på vippen att ångra sig och då undrar:
"Ska jag slänga bort allt det gamla, mitt protestantiska jag? Mitt pingst-jag? Och svälja KKs paket med hull och hår?"
Vid en sådan replik kan jag förstå om en annan protestant/pingstvän börjar undra: "varför skulle man slänga bort sitt gamla jag och bli 'katolik' i den ekumeniska dialogen?"
Vad jag försöker säga på mitt klumpiga vis är: Man behöver inte BLI katolsk av sig om man inte är på väg att bli katolik. ;)
Den senaste tidens uppskruvade tonläge bör nog ses i ljuset av den ekumeniska bloggrörelsens historia tycker jag. Vi började föra helt öppna, ärliga och prestigelösa samtal för över ett halvår sedan. Då var vi några få och stämningen var mycket god och förväntansfull.
Antalet besökare var sällan över 50 per dag, och jag tror inte att "de andra" hade så värst många fler besökare heller.
Det som hänt de senaste månaderna är att antalet läsare och debattörer har mångdubblats. Inte sällan har jag över 500 hits per dag helt utan twinglande, och ni andra har säkert också accelererande besökarantal. Och alla nya är inte ens intresserade av verklig ekumenik - några verkar bara vara ute efter att förgifta det goda samtalet.
På något sätt måste det ärliga samtalet återigen få ersätta debattlystnaden. Riktigt hur det skall gå till vet jag inte.
8 kommentarer:
Alltså, här kommer z igen...
Att debattera, på nätet eller irl, är visst en svår konst och mycket känsligt. Man är olika, tänker olika, har oilka utbildning, känslig inför vitt skilda ting etc.
Jag lovar att ta upp erfarenheter i en bloggpost, apropå ditt inlägg, för jag har observerat en del av hur diskussioner brukar gå till och hur blodtrycket höjs.
Men här kommer en annan observation: jag har lagt ihop två och två och förstått att flera stycken i debatten kanske håller på att konvertera, dvs de läser nog katekes i RKK.
Jag förstår att de inte vill berätta om detta offentligt då det gäller det innersta inre av ens person, vilken existens-bild man har. Dessutom kan man ändra sig, flera gånger om.
Vem vet vilken religion man till slut har på ålderns höst... ;)
Men att inte veta detta gör resten av oss lite förvirrade, samtidigt:
Pingstvänner i den ekumeniska debatten kan ha svårt att förstå vad som menas då en kommentator skriver:
"Jag är inte katolik, men är starkt engagerad i katolska kyrkan"
Detta kan betyda precis vad som står
ELLER
också att man är på väg mot RKK. (min man uttryckte sig på det sättet då han läste katekes, han ville inte ropa "Hej" innan han kommit över ån")
Och, visst det är också en del av ekumeniken, och det är inte då missuppfattningen uppstår, utan till exempel då en konvertit känner kampen inombords, kanske är på vippen att ångra sig och då undrar:
"Ska jag slänga bort allt det gamla, mitt protestantiska jag? Mitt pingst-jag? Och svälja KKs paket med hull och hår?"
Vid en sådan replik kan jag förstå om en annan protestant/pingstvän börjar undra:
"varför skulle man slänga bort sitt gamla jag och bli 'katolik' i den ekumeniska dialogen?"
Vad jag försöker säga på mitt klumpiga vis är:
Man behöver inte BLI katolsk av sig om man inte är på väg att bli katolik. ;)
Den senaste tidens uppskruvade tonläge bör nog ses i ljuset av den ekumeniska bloggrörelsens historia tycker jag. Vi började föra helt öppna, ärliga och prestigelösa samtal för över ett halvår sedan. Då var vi några få och stämningen var mycket god och förväntansfull.
Antalet besökare var sällan över 50 per dag, och jag tror inte att "de andra" hade så värst många fler besökare heller.
Det som hänt de senaste månaderna är att antalet läsare och debattörer har mångdubblats. Inte sällan har jag över 500 hits per dag helt utan twinglande, och ni andra har säkert också accelererande besökarantal. Och alla nya är inte ens intresserade av verklig ekumenik - några verkar bara vara ute efter att förgifta det goda samtalet.
På något sätt måste det ärliga samtalet återigen få ersätta debattlystnaden. Riktigt hur det skall gå till vet jag inte.
Jag kan inte låta bli att fråga en följdfråga:
Var är ekumenik?
Med utgångspunkt i en defenition av frågan tror jag att samtalet kan fortgå.
//X
definition heter det ;-)
//X
Anonym
Ekumenik = samtal mellan olika kristna samfund
Z,
Jag har funderat på om man kan försöka sig på att gå vidare i din definition med:
Att söka sanningen i gemenskap med andra kristna. Under villkor att all stolthet och att alla fördomar läggs av.
Alla,
Vad säger ni?
@ X. Ok, javisst!
Men ibland kommer vi säkert halka dit ändå och bli stolta, högmodiga eller trångsynta. Då får vi ha överseende och påminna varandra.
Johan
JA, det är där det blir svårt och det mesta kommer på fall. Vi är människor och vi faller varje dag.
Därför är ödmjukheten och övandet i att visa respekt och be om förlåtelse en förutsättning för samtalet.
Skicka en kommentar