Katolska filmer

Både jag och min fru har blivit tillfrågad om filmer med katolsk anknytning som vi tycker om.

Jag skriver därför lite allmänt om ett antal filmer som vi sett och gillat.

Den första jag kommer att tänka på såg jag att Teija redan nämnt, nämligen Karol, the man who became pope. Den är mycket bra!

Jag köpte nyligen ett tiotal katolska filmer när jag var i USA. Flera av dem var bra. Den som jag varmast kan rekommendera är nog Maria Goretti, som berättar om hennes liv och död på ett mycket varmt sätt. Även filmerna om Don Bosco, Moder Teresa (både av Avila och från Calcutta), samt Martin de Porres är sevärda, även om flertalet av dem (undantaget Martin de Porres) har uppenbara problem med att få fram omfattningen av mirakler i dessa helgons liv. Man lyckas inte heller riktigt förmedla helgonens många förtjänster, som t ex don Boscos förtröstan, som närmast försvinner i berättelsen. Martin de Porres framstår som den mirakelgörare han faktiskt var, men tyvärr lider den filmen av att skådespelaren är hopplöst sentimental...

Andra sevärda helgonfilmer som vi sett sedan länge är spelfilmen om Padre Pios liv, filmen Faustina, Bernadette av Lourdes och the Passion of Bernadette, A Man for all Seasons (om Thomas More), Antonius, Molokai (om fader Damien) samt en lite äldre fransk filmatisering av en teaterpjäs om Therese av Lisiuex. Den nygjorda filmen om lilla-therese är i mitt tycke helt usel och kan absolut inte rekommenderas... Jag är inte heller helt förtjust i sången om Bernadette, men det beror mer på att jag inte är förtjust i Werfels berättelse än att det är en dålig återberättelse av boken...

Överlag gillar jag helgonfilmer, även om man får ta dem för vad de är... De lyckas sällan förmedla mer än någon aspekt av helgonens liv. T ex är filmen om Antonius en god skildring av hans kamp mot sitt eget högmod. Filmen om Rita har, så vitt jag kan förstå, i stort sett ingenting med den verkliga Ritas liv att göra, men är en hyggligt spännande historisk skildring av hennes samtid...

Några andra filmer, eller snarare TV-avsnitt, som jag varmt kan rekommedera till alla som gillar dekare är filmerna om Fader Brown. Jag älskar dem! De kan inte mäta sig med böckerna men är klart underhållande!

Slutligen tänkte jag rekommendera en film som min fru sett som barn och enbart mindes slutscenen från. Vi lyckades hitta den av en slump när vi letade efter något helt annat. Filmen heter Heaven Knows, Mr. Ellison och utspelar sig på en stilla havsö under andra världskriget.

Det var lite tips om katolska filmer som vi sett...
Allt gott!

En tolvårings syn på saken...

Dagen
SvD

Släck inte anden, förakta inga profetior men pröva allt. Ta vara på det som är bra, och avhåll er från allt slags ont.

Jag har under en tid haft mailkoversationer med en man som kallar sig Kamau Mweru, en svensk boende i Afrika. Han är protestant och följdaktligen har samtalen spunnit loss kring de frågor som skiljer katoliker och protestanter. Vi har bl a utgått från 1 Thess 5:19-22 angående att pröva vad som är profetiskt. Jag återger en reviderad version av hur jag beskrivit min förståelse av vad det innebär att pröva det profetiska tilltalet.

För det första måste vi vara klara över att det finns profetiskt tilltal och det finns profetiskt tilltal. En del profetiska tilltal riktar sig till en eller ett par personer på en specifik plats och vid en specifik tid. Dessa profetiska tilltal är intressanta, men inte det som vi talar om här, eftersom profetiskt tilltal definierades som "alla funderingar och predikningar och uttalanden som rör Gud och Hans evangelium." Därför talar vi om det som "bibeltrogna" ofta ogillar att man kallar för tolkningar, för det är vad definitionen kokar ner till.

Vad är måttstocken när vi alla manas att "pröva allt och behålla det goda"?

Måste inte måttstocken vara den apostoliska undervisningen? Alltså människors tolkningar av de skeenden som de upplevt och den undervisning de fått del av. Att deras tolkningar är andeinspirerade och korrekta är ju en av de grundpelare som alla kristna verkligen är överens om (hoppas jag...). Om inte den apostoliska undervisningen vore ofelbar genom Andens inspiration skulle det inte finnas något vi kunde pröva mot... Den apostoliska undervisningen bygger på och förutsätter gamla testamentet, alltså är måttstocken den apostoliska undervisningen, inklusive det som den utgått ifrån...

Vi måste också vara klara över att vi därför talar om både den muntliga och den skriftliga apostoliska undervisningen (2 Thess 2:15).

När vi uppmanas att pröva allt så uppmanas vi som individer att pröva, men framförallt som Kyrka, som kollektiv. Däremot handlar det absolut inte om någon form av kollektiv känsla eller något gruppsamvete. Det handlar om en mycket noggrann prövning av allt mot det som vi vet vara uppenbarat av Anden. För mig går det att motivera Traditionen enbart utifrån denna uppmaning (även om det finns många andra motiv också).

Eftersom Gud är beständig och inte motsägelsefull, varken i en specifik tid eller över tid, så måste det vara så att det som prövats och befunnits objektivt gott i en tid inte kan bli ont i en annan. Självklart både kan och ofta måste förståelsen fördjupas över tid, men den kan inte svänga 180 grader. Det som en gång hållits för sant och gott genom en noggrann prövning mot apostlarnas undervisning kan inte av en senare generation "mer upplysta" kristna förkastas, för att det inte passar med deras individuella prövningar. Däremot kan det vara så att under tiden som en prövning pågår, kan olika åsikter föras fram och stötas och blötas mot varandra. Men när en prövning väl är grundligt gjord, då kan det man befunnit vara sant inte plötsligt bli falskt i en annan tid. Det sista är värt att understryka, eftersom det är en enorm skillnad på frågor som är under pågående prövning och sådana frågor där prövningen ansetts avslutad och ett beslut avkunnats (genom dogmer och konciliebeslut).

Faktum är att då detta bibelställe skrevs så levde ännu apostlarna, deras undervisning var levande och både apostlarna och deras lärjungar åkte mellan de olika församlingarna och predikade apostlarnas undervisning. Vi måste därför försöka fundera på hur detta skall tolkas, inte i första hand i vår tid, utan primärt i deras tid och i all tid...

Om vi antar att apostlarnas lärjungar, i tiden efter apostlarnas bortgång, tillsammans eller individuellt prövade olika tolkningar och fann några vara goda och hålla måttet mot den undervisning de fått från apostlarna. Om de i allt väsentligt var överens om vad som stämde med apostlarnas undervisning och vad som inte stämde, är det då något som de kristna som levde direkt efter apostlarnas lärjungar skulle negligera då de själva prövade olika tolkningar? Är det inte tvärtom så att det måste vara helt avgörande för att kunna göra en riktig och noggrann prövning att man inte kommer fram till något som står i strid med det som apostlarnas lärjungar menade stämde med apostlarnas undervisning? Om någon skulle komma fram till att allt det som apostlarnas lärjungar skrivit inte kan stämma, eftersom det skulle kullkasta den nya tolkning som de prövat och funnit god, är det då troligt att det verkligen skulle kunna vara i överensstämmelse med apostlarnas undervisning så som den förmedlats, skriftligen eller i ord?

Jag tror att detta är den enda rimliga tolkningen av 1 Thess 5:19-22 för allt som rör sådant profetiskt tilltal som kokar ner till tolkningar i tros- och moralfrågor.

Men det är klart, denna tolkning förutsätter att Kyrkan är som Hon är och att apostlarna fick det uppdrag som Kyrkan tolkat att de fått samt att deras uppdrag och auktoritet har kunnat förmedlas till deras efterträdare biskoparna... Min tolkning kan inte fungera i en lågkyrklig protestantism, för det är omöjligt att nå ett avgörande i någonting...

Kan en kristen vara nationalist?

Visserligen har jag i kommentarer redan klargjort min egen åsikt i frågan men tycker likväl att det är en intressant fråga att lyfta: Kan en kristen vara nationalist?

Primärt kanske det är värt att reflektera över vad patriotism innebär och vad som skiljer dessa båda begrepp åt. Själv har jag en bestämd åsikt om saken, men kanske tycker andra att min åsikt är felaktig och behöver revideras.

Nationalism beskrivs på wikipedia som "en världsåskådning som tar sin utgångspunkt i gemenskapen inom nationernas gränser. Nationalismen hyllar nationen, kulturen, historien och slår vakt om nationalstaten och dess intressen."

Wikipedia beskriver vidare att skillnaden mellan patriotism och nationalism "består däri, att den förstnämnda alltid är lojal med den hävdvunna statsbildningen och territoriet samt åtminstone i teorin kan kombineras med vilka politiska åsikter och religiösa föreställningar som helst, medan nationalismen är en vidare politisk ideologi med ett förvisso skiftande men ändock tydligt samhälleligt program. Till yttermera visso utgår nationalismen vanligen från nationalstaten som ideal, vilket inte patriotism nödvändigtvis gör."

Hur ser andra på möjligheterna för kristna att vara nationalister?

Allt gott!

Framsteg och demokrati - några reflektioner

I en debatt på Aletheia anklagades jag för att vara bakåtsträvare. Jag skrev då följande svar, som belyser min kluvenhet inför det moderna samhällets alla "framsteg" på olika områden.

Det är ett faktum att det är protestantisk puritansim som banat väg för industrialismen i dess mest förskräckande former, där arbetskraften i praktiken inte var annat än förslavad. Att frukterna i modern tid även är att det frigjorts materiell och finansiell välfärd för en liten del av världens befolkning kan förstås ses som positivt, samtidigt som den absolut övervägande majoriteten fortfarande fungerar som tjänstehjon och slavar åt den privilegierade eliten (vilken vi i vårt land är del av)…

Skall jag vara ärlig ser jag kapitalismen (med dess frukter, inkl industrialismen) som ett lika stort ont som kommunismen. Den ena ideologin ger de mindre bemedlade rätt att förtrycka de mer bemedlade och den andra ger de mer bemedlade rätt att förtrycka de mindre bemedlade… Båda är antikristna till sin natur…

Industrialismen innebar att vi upphöjde medlen på målets bekostnad. Som Kreeft uttrycker det (fritt ur minnet): We have increased means but deteriorated ends… Det är ersättningsteologi, där vi sätter mammon och tekniska framsteg före Gud…

Visst har det frigjorts resurser, men för hur många? För hur många har det inneburit förslavande och omänskliga arbetsförhållanden? Visst finns det även goda effekter av industrialismen, men om man väger in för hur få det inneburit fördelar och för hur många det inneburit misär så kan jag inte ge särskilt mycket för industrialismen… Väger man dessutom in vilken effekt industrialismen fått för vår moder jord så kan man knappt längre skymta fördelarna för alla nackdelar…

Jag skall villigt erkänna att jag inte är demokratist! Åtminstone inte så som demokrati har kommit att bli i vår del av världen, där det är de med mest resurser och störst medieutrymme som i allt väsentligt styr genom manipulation. Faktum är att demokratin i vår del av världen blivit ett redskap för djävulen att införa de mest vederstyggliga övergrepp, i de mänskliga rättigheternas namn… Demokrati så som det fungerar hos oss är konstitutionaliserad subjektivism och något som jag är högst tveksam till… Det är en demokrati som förutsätter tanken på en kunskapsevolution, där varje ny generation och varje avbräck från vad som varit ses som en positiv utveckling… Det är därför jag är rätt skeptisk till varthän vi är på väg…

Demokrati på Kyrkans sätt är däremot något som jag kan ställa mig bakom. Om du vill förstå vad det är och varför det är att föredra rekommenderar jag dig att läsa Ortodoxi av G.K. Chesterton. Tradition är nämligen just verklig demokrati, där även de dödas röster räknas och som räknar med Andens inspiration för våra förfäder i minst lika hög utsträckning som för vår samtid… Tradition är demokrati som inte förutsätter en kunskapsevolution, utan där vi erkänner att det finns universell sanning som även enkla människor kan och har förstått… Det bygger på folkets visdom snarare än elitens kunskap… Alltså tvärtemot hur det fungerar idag…

Jag är ingen motståndare till någons frihet. Vad jag är motståndare till är en tillvaro som präglas av frånvaron av någon part som står upp för eviga värden och som försvarar den visdom som våra förfäder hade. Det finns ingen sådan part inom protestantismen, för alla är fria att välja vem man skall gå till och alltså även fria att välja att tillhöra den grupp som delar ens åsikter, vare sig de är ortodoxa eller liberala, vare sig deras tankar är omstörtande eller traditionella. Än mindre finns det någon sådan part i det sekulära samhället, där den högsta dygden tycks vara att agera som en död fisk som flyter med strömmen. Den enda parten som står upp för eviga värden i väst är Kyrkan, och det får hon lida förföljelse för. Det är i sin ordning, Kyrkan har alltid vitaliserats av förföljelser...

Personligen tror jag att de senaste 40 årens nedgång i Kyrkan och den senaste tidens tilltagande förföljelser är exakt vad uppenbarelseboken och andra profetior om den sista tiden talar om. Fatimas tredje hemlighet, liksom Don Boscos drömmar, bl a den om de två pelarna, talar ett tydligt språk.

Jag tror också att det finns anledning att erkänna att det finns andra parter som också står för eviga värden, och som i många frågor delar Kyrkans syn om vad som är sanna mänskliga rättigheter mm. Alla dessa andra parter är också religiösa... Det finns delar av islam som slåss mot abort, som kämpar för bevarandet av äktenskapet och som tror på sanning och rätt. Det är sällan dem vi hör talas om i vår del av världen... Samma sak gäller för andra religioner, där det finns grupperingar som försvarar visdom och sanning... Alla har inte förstått allt eller ens förstått allt rätt, men de står upp för vad de tror på, till skillnad för "den moderna människan" i väst, som är som en vindflöjel...

Allt gott!