Släck inte anden, förakta inga profetior men pröva allt. Ta vara på det som är bra, och avhåll er från allt slags ont.

Jag har under en tid haft mailkoversationer med en man som kallar sig Kamau Mweru, en svensk boende i Afrika. Han är protestant och följdaktligen har samtalen spunnit loss kring de frågor som skiljer katoliker och protestanter. Vi har bl a utgått från 1 Thess 5:19-22 angående att pröva vad som är profetiskt. Jag återger en reviderad version av hur jag beskrivit min förståelse av vad det innebär att pröva det profetiska tilltalet.

För det första måste vi vara klara över att det finns profetiskt tilltal och det finns profetiskt tilltal. En del profetiska tilltal riktar sig till en eller ett par personer på en specifik plats och vid en specifik tid. Dessa profetiska tilltal är intressanta, men inte det som vi talar om här, eftersom profetiskt tilltal definierades som "alla funderingar och predikningar och uttalanden som rör Gud och Hans evangelium." Därför talar vi om det som "bibeltrogna" ofta ogillar att man kallar för tolkningar, för det är vad definitionen kokar ner till.

Vad är måttstocken när vi alla manas att "pröva allt och behålla det goda"?

Måste inte måttstocken vara den apostoliska undervisningen? Alltså människors tolkningar av de skeenden som de upplevt och den undervisning de fått del av. Att deras tolkningar är andeinspirerade och korrekta är ju en av de grundpelare som alla kristna verkligen är överens om (hoppas jag...). Om inte den apostoliska undervisningen vore ofelbar genom Andens inspiration skulle det inte finnas något vi kunde pröva mot... Den apostoliska undervisningen bygger på och förutsätter gamla testamentet, alltså är måttstocken den apostoliska undervisningen, inklusive det som den utgått ifrån...

Vi måste också vara klara över att vi därför talar om både den muntliga och den skriftliga apostoliska undervisningen (2 Thess 2:15).

När vi uppmanas att pröva allt så uppmanas vi som individer att pröva, men framförallt som Kyrka, som kollektiv. Däremot handlar det absolut inte om någon form av kollektiv känsla eller något gruppsamvete. Det handlar om en mycket noggrann prövning av allt mot det som vi vet vara uppenbarat av Anden. För mig går det att motivera Traditionen enbart utifrån denna uppmaning (även om det finns många andra motiv också).

Eftersom Gud är beständig och inte motsägelsefull, varken i en specifik tid eller över tid, så måste det vara så att det som prövats och befunnits objektivt gott i en tid inte kan bli ont i en annan. Självklart både kan och ofta måste förståelsen fördjupas över tid, men den kan inte svänga 180 grader. Det som en gång hållits för sant och gott genom en noggrann prövning mot apostlarnas undervisning kan inte av en senare generation "mer upplysta" kristna förkastas, för att det inte passar med deras individuella prövningar. Däremot kan det vara så att under tiden som en prövning pågår, kan olika åsikter föras fram och stötas och blötas mot varandra. Men när en prövning väl är grundligt gjord, då kan det man befunnit vara sant inte plötsligt bli falskt i en annan tid. Det sista är värt att understryka, eftersom det är en enorm skillnad på frågor som är under pågående prövning och sådana frågor där prövningen ansetts avslutad och ett beslut avkunnats (genom dogmer och konciliebeslut).

Faktum är att då detta bibelställe skrevs så levde ännu apostlarna, deras undervisning var levande och både apostlarna och deras lärjungar åkte mellan de olika församlingarna och predikade apostlarnas undervisning. Vi måste därför försöka fundera på hur detta skall tolkas, inte i första hand i vår tid, utan primärt i deras tid och i all tid...

Om vi antar att apostlarnas lärjungar, i tiden efter apostlarnas bortgång, tillsammans eller individuellt prövade olika tolkningar och fann några vara goda och hålla måttet mot den undervisning de fått från apostlarna. Om de i allt väsentligt var överens om vad som stämde med apostlarnas undervisning och vad som inte stämde, är det då något som de kristna som levde direkt efter apostlarnas lärjungar skulle negligera då de själva prövade olika tolkningar? Är det inte tvärtom så att det måste vara helt avgörande för att kunna göra en riktig och noggrann prövning att man inte kommer fram till något som står i strid med det som apostlarnas lärjungar menade stämde med apostlarnas undervisning? Om någon skulle komma fram till att allt det som apostlarnas lärjungar skrivit inte kan stämma, eftersom det skulle kullkasta den nya tolkning som de prövat och funnit god, är det då troligt att det verkligen skulle kunna vara i överensstämmelse med apostlarnas undervisning så som den förmedlats, skriftligen eller i ord?

Jag tror att detta är den enda rimliga tolkningen av 1 Thess 5:19-22 för allt som rör sådant profetiskt tilltal som kokar ner till tolkningar i tros- och moralfrågor.

Men det är klart, denna tolkning förutsätter att Kyrkan är som Hon är och att apostlarna fick det uppdrag som Kyrkan tolkat att de fått samt att deras uppdrag och auktoritet har kunnat förmedlas till deras efterträdare biskoparna... Min tolkning kan inte fungera i en lågkyrklig protestantism, för det är omöjligt att nå ett avgörande i någonting...