Ordinarie kontra generella läroämbetet och kyrkolärare

När jag läste Contes artikel om Kyrkans ofelbarhet och felbarhet så slogs jag av en tanke som jag tänkte se om någon annan kan hjälpa mig att bekräfta eller dementera.

När vi som inte ingår i biskopskollegiet uttalar oss om tron så gör vi det inom ramen för det generella läroämbetet, vilket inte är ofelbert. Det ordinarie läroämbetet är inte heller ofelbart, även om de fel som kan finnas endast är av sådan art att de inte kan äventyra frälsningen att hålla dem för sanna.

Är det då så att de läror som lärts av dem som utropats till kyrkolärare lyfts från det generella till det ordinarie läroämbetet? M a o, är det så att de läror som t ex lilla Therese formulerade tillhörde det generella läroämbetet, eftersom hon inte var del av biskopskollegiet, men att de genom hennes upplyftande till kyrkolärare förklaras av det ordinarie läroämbetet ha samma status som läror formulerade av det ordinarie läroämbetet?

Annars förstår jag nog inte riktigt vad det innebär att någon förklarats vara kyrkolärare...

Hoppas någon där ute kan hjälpa mig att få klarhet!

Allt gott!

Ännu en "vill läsa" bok

Varför har inte dygnet fler timmar och varför är jag så lättdistraherad?

Varför kan jag inte bara låsa in mig och låta mig uppslukas av den ena boken efter den andra?

Nåväl, jag får inse mina begränsningar och nöja mig med att tänka att "om inte om hade varit" så hade jag hemskt gärna velat sätta mig och läsa den här nyutkomna boken snarast.

Boken Svar på den nya ateismen beskrivs på följande sätt:

Få har väl kunnat undgå den högljudda internationella kampanjen för ”det sekulära samhället”, i Sverige bedriven av föreningen Humanisterna. Idéer, principer och föreställningar som grundar sig på gudstro skall, menar de nya ateisterna, endast få förekomma i den privata sfären. Att då en bok utkommer av en känd biolog, ägnad helt åt att kategoriskt avvisa existensen av en Gud, och detta med skenbart vetenskapliga resonemang, kom naturligtvis som en — så att säga — skänk från ovan. Dawkins bok Illusionen om Gud lanserades som sista spiken i de medeltida föreställningarnas murkna gamla kista, och den fick mycket stor spridning.

Ur bokens svenska förord.

Richard Dawkins företräder en mycket aggressiv ateism som bl.a. som påstår att

· religiös tro är ett virus som angriper underlägsna gener

· religion är en synnerligen elakartad form av sinnessjukdom

· religionsundervisning för barn är en form av barnmisshandel.

I Svar på den nya ateismen plockar Scott Hahn och Benjamin Wiker upp den kastade handsken och ställer upp till den kristna världsbildens försvar. Bit för bit monterar författarna ner Dawkins argumentation med ett sakligt förnuftsresonemang och mycket humor. Samtidigt får läsaren sig till livs ett mycket starkt och övertygande argument för Guds existens. Svar på den nya ateismen är ett viktigt bidrag till diskussionen om vår syn på skapelsen – en idédebatt som varje kunskapsintresserad människa borde vara beredd att förutsättningslöst följa.

Så här beskrivs boken på sidan som Pekka så förtjänstfullt bistod med

The essential book for dismantling Richard Dawkins' atheistic agenda. Scott Hahn and Benjamin Wiker collaborate to debunk Dawkins' theories and show how inconsistent and illogical his conclusions truly are. This is the definitive book for college students or faithful Christians hoping to answer Dawkins' claims and assert the logic and beauty of their faith

För egen del får denna bok tyvärr hamna på listan "att läsa" tills vidare, med en förhoppning att den snart skall bli läst...

Allt gott!

Försvarar den dubbla predestinationen...

Pingstpastor Mikael Karlendal försvarar på sin blogg Calvins lära om den dubbla predestinationen. Det vore intressant att höra andras argument emot den dubbla predestinationen.

Allt gott!

Trent och Orange

Det finns de som menar att Kyrkan i o m Trent gick emot vad Kyrkan tidigare hade kommit fram till i Orange.

Man menar att följande från Trent:

»Om någon säger att människans fria vilja, när den röres och eggas av Gud, inte på något sätt samarbetar genom att samtycka till Gud, som lockar och kallar, och därigenom gör sig benägen och förbereder sig själv för att ta emot den rättfärdiggörande nåden… må han vara utesluten ur den katolska gemenskapen!

står i konflikt med t ex följande från Orange:

CANON 8. If anyone maintains that some are able to come to the grace of baptism by mercy but others through free will, which has manifestly been corrupted in all those who have been born after the transgression of the first man, it is proof that he has no place in the true faith. For he denies that the free will of all men has been weakened through the sin of the first man, or at least holds that it has been affected in such a way that they have still the ability to seek the mystery of eternal salvation by themselves without the revelation of God. The Lord himself shows how contradictory this is by declaring that no one is able to come to him ”unless the Father who sent me draws him” (John 6:44), as he also says to Peter, ”Blessed are you, Simon Bar-Jona! For flesh and blood has not revealed this to you, but my Father who is in heaven” (Matt. 16:17), and as the Apostle says, ”No one can say ‘Jesus is Lord’ except by the Holy Spirit” (1 Cor. 12:3)

Det finns dock ingen motsättningen mellan dessa koncilier. I det ena (Orange) så slår Kyrkan fast att allt är givet av Gud, vi kan m a o inte själva göra något för att förtjäna att få nåd från Gud. I den andra (Trent) slår Kyrkan fast att vi måste bejaka Guds nåd, samtidigt som vi är fria att inte göra det.

För att ta ett bibliskt exempel. Gud kallade, av nåd, en ung man till apostel (Matt 19:16-22: ”Kom sedan och följ mig”), det högsta av alla kall, men på grund av att han ägde mycket så gick han därifrån och blev inte omtalad mer…

Enbart av Guds nåd kallas vi, men Gud tvingar oss inte att bejaka Hans kallelse. Läser man texten är det uppenbart att allt initiativ är från Guds sida, inte människans! Men människan har fri vilja att svara ja eller nej till Gud, Gud våldför sig inte på oss när Han ger oss Sin nåd!

För att lättare förstå Trent så måste man inse vilken heresi det var som det konciliet gick tillrätta med. Den heresi som Trent hade att hantera var predestinationsläran, som i praktiken innebär att människan fråntas all fri vilja i relation till Gud. Kyrkan försvarar genom Trent människans fria vilja, även i relation till Gud. Ingenting av det som Trent slår fast strider mot Orange, eller något annat koncilium.

Det blir tydligt om man tänker sig människans och Guds relation som en konversation. Orange slår fast att endast Gud kan initiera ett samtal, dvs allt initiativ ligger på Guds sida. Trent slår fast att människan är fri att besvara Guds tilltal eller låta bli. Orange definierar vem som kan initiera och Trent handlar om vilka responser som är möjliga på Guds tilltal.

Människan är inte Guds nickedocka eller robot som per automatik svarar som Han vill så fort Han tilltalar henne. Varför är vi inte Guds nickedockor? Vad finns det i Skriften som kan ge stöd för detta? Det finns förmodligen många fler ställen än det som jag tänkte illustrera med.

I 1 Mos 1:27 läser vi: ”Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne.” Och likaså i 1 Mos 5:1 ”Då Gud skapade människan gjorde han henne lik Gud.”

Om vi är skapade till Guds avbild och lika Gud så kan vi inte vara berövade den frihet som Gud har, inte ens i relation till Gud. Det är otänkbart att Gud skulle vara tvungen att göra något, och om vi är lika Gud och skapade till Hans avbild så måste det även gälla oss.

Allt gott!

Nyckeln och låset

Jag har haft en givande dialog med både Haggaj på Aletheia och Andy från Glandeberger.net angående Kristus och Mose lag. Dvs det har varit givande för mig :)

Som väntat reagerade Haggaj väldigt negativt på sammanfattningen av påvens kapitel om bergspredikan som jag postade häromdagen. Utan att gå in på detaljer kring hur han karaktäriserade både slutsatserna och skribenten så tänkte jag istället komma fram till kontentan av vår diskussion. Det slutade med att Haggaj skrev (med mina svar emellan):

"kanske skillnaderna ligger i hur vi tolkar ”ny och annorlunda”."
-Kanske är det så enkelt…

"Att Moses skall stå ograverad är ju väsentligt."
-Absolut!

"Att Jesu förkroppsligande av Torahn inte heller kan gå utanför konturerna i Mose är också väsentligt."
-Då instämmer du alltså i rabbi Neusners analys… Jesus drar varken ifrån något eller lägger till något till vad vi finner i Mose Tora, utöver Sig Själv…

Haggajs sista kommentar går tillbaka till en bild som Haggaj gav av hur han såg på förhållandet mellan Kristus och Mose lag. Haggaj liknade Mose lag vid Kristi skugga. Jag tycker det är en bra bild, eftersom det tydligt visar vad som är verkligt, Objektet som kastar skuggan, och vad som är en projicering. Det som jag uppfattar som Haggajs största brist är att han inte förmår dra konsekvensen av den slutsatsen när det gäller relationen mellan Mose lag och Kristus. Jag tror på sätt och vis att Haggajs sätt att relatera gamla och nya testamenten till varandra är en av huvudorsakerna till att han hamnar så snett (förutom förstås Haggajs aversion mot Kristi Kyrka, vilket alltid leder vilse).

Jag tycker mycket om att läsa om dessa frågor i katekesen. Det är så vist formulerat (§128-130):

Kyrkan har redan i apostolisk tid (jfr 1 Kor 10:6, 11; Heb 10:1; 1 Pet 3:21) och sedan ständigt i traditionen kastat ljus över den gudomliga frälsningsplanens enhet genom att använda sig av typologi. Denna urskiljer i Guds gärningar i det Gamla förbundet förutsägelser av det som Gud har låtit gå i uppfyllelse vid tidens fullbordan, i sin människoblivne Sons person.

De kristna läser alltså Gamla testamentet i ljuset av den döde och uppståndne Kristus. Denna typologiska läsning uppenbarar det outtömligt rika innehållet i det Gamla testamentet. Att typologiskt läsa Gamla testamentet får inte leda till att vi glömmer att det behåller sitt egenvärde som uppenbarelse, vilken bekräftats av Herren själv (Mark 12:29-31). För övrigt måste det Nya testamentet också läsas i ljuset av det Gamla. Den äldsta kristna trosundervisningen hänvisar ständigt till det Gamla testamentet (1 Kor 5:6-8; 10:1-11). Enligt ett gammalt talesätt är Nya testamentet gömt i det Gamla medan det Gamla är avslöjat i det Nya: ”Det Nya testamentet döljer sig i det Gamla och i det Nya avslöjar sig det Gamla” (Augustinus).

Typologin representerar den dynamiska kraft som leder fram mot den gudomliga frälsningsplanens fullbordan när ”Gud skall vara allt i alla” (1 Kor 15:28). Varken patriarkernas kallelse eller uttåget ur Egypten, till exempel, förlorar sitt egenvärde därför att dessa händelser på samma gång är stadier på väg mot fulländningen.

Särskilt uppskattar jag Augustinus träffande beskrivning av den rätta relationen mellan dem.

När jag funderade på dessa frågor häromdagen och försökte komma på hur jag skulle kunna visa på att det är Kristus som måste vara i fokus så slogs jag av en annan liknelse, nämligen mellan Nyckeln, Kristus, och låset, Mose lag. Precis som skuggan återger konturerna av det verkliga Objektet, så måste även Nyckeln passa i låset. I det här fallet så passar Nyckeln perfekt i låset. Kanske är det en sämre bild än Kroppen och skuggan, men den har en fördel. Fördelen är att det är alldeles uppenbart meningslöst att försöka låsa upp Nyckeln med låset. Det enda sätt som en nyckel och ett lås tillsammans ger åtkomst till det som döljs bakom låset är genom att använda Nyckeln i låset. Jag uppfattar att Haggaj (mfl skribenter på Aletheia) försöker göra just exakt det som inte går, nämligen aqpplicera låset på Nyckeln istället för tvärtom. Det säger sig självt att det enda man uppnår på det sättet är att man riskerar att göra åverkan på både Nyckeln (eller åtminstone dess yta, dvs den rätta uppfattningen av Nyckeln, om nyckeln stavas med stort N) och låset.

Allt gott!

Rekommenderad...

När jag kollade min Google Reader idag så blev jag lite överraskad av att min "Top recommendation" var en blogg som kändes bekant.... :)


Frågan är om det är positivt eller negativt... Är jag så enkelspårig så att jag bara läser sånt som jag själv hade kunnat skriva, eller sällar sig min enkla blogg till den skara av fantastiska bloggar som jag följer? Hur skall jag tolka det?

Allt gott!