Nyckeln och låset

Jag har haft en givande dialog med både Haggaj på Aletheia och Andy från Glandeberger.net angående Kristus och Mose lag. Dvs det har varit givande för mig :)

Som väntat reagerade Haggaj väldigt negativt på sammanfattningen av påvens kapitel om bergspredikan som jag postade häromdagen. Utan att gå in på detaljer kring hur han karaktäriserade både slutsatserna och skribenten så tänkte jag istället komma fram till kontentan av vår diskussion. Det slutade med att Haggaj skrev (med mina svar emellan):

"kanske skillnaderna ligger i hur vi tolkar ”ny och annorlunda”."
-Kanske är det så enkelt…

"Att Moses skall stå ograverad är ju väsentligt."
-Absolut!

"Att Jesu förkroppsligande av Torahn inte heller kan gå utanför konturerna i Mose är också väsentligt."
-Då instämmer du alltså i rabbi Neusners analys… Jesus drar varken ifrån något eller lägger till något till vad vi finner i Mose Tora, utöver Sig Själv…

Haggajs sista kommentar går tillbaka till en bild som Haggaj gav av hur han såg på förhållandet mellan Kristus och Mose lag. Haggaj liknade Mose lag vid Kristi skugga. Jag tycker det är en bra bild, eftersom det tydligt visar vad som är verkligt, Objektet som kastar skuggan, och vad som är en projicering. Det som jag uppfattar som Haggajs största brist är att han inte förmår dra konsekvensen av den slutsatsen när det gäller relationen mellan Mose lag och Kristus. Jag tror på sätt och vis att Haggajs sätt att relatera gamla och nya testamenten till varandra är en av huvudorsakerna till att han hamnar så snett (förutom förstås Haggajs aversion mot Kristi Kyrka, vilket alltid leder vilse).

Jag tycker mycket om att läsa om dessa frågor i katekesen. Det är så vist formulerat (§128-130):

Kyrkan har redan i apostolisk tid (jfr 1 Kor 10:6, 11; Heb 10:1; 1 Pet 3:21) och sedan ständigt i traditionen kastat ljus över den gudomliga frälsningsplanens enhet genom att använda sig av typologi. Denna urskiljer i Guds gärningar i det Gamla förbundet förutsägelser av det som Gud har låtit gå i uppfyllelse vid tidens fullbordan, i sin människoblivne Sons person.

De kristna läser alltså Gamla testamentet i ljuset av den döde och uppståndne Kristus. Denna typologiska läsning uppenbarar det outtömligt rika innehållet i det Gamla testamentet. Att typologiskt läsa Gamla testamentet får inte leda till att vi glömmer att det behåller sitt egenvärde som uppenbarelse, vilken bekräftats av Herren själv (Mark 12:29-31). För övrigt måste det Nya testamentet också läsas i ljuset av det Gamla. Den äldsta kristna trosundervisningen hänvisar ständigt till det Gamla testamentet (1 Kor 5:6-8; 10:1-11). Enligt ett gammalt talesätt är Nya testamentet gömt i det Gamla medan det Gamla är avslöjat i det Nya: ”Det Nya testamentet döljer sig i det Gamla och i det Nya avslöjar sig det Gamla” (Augustinus).

Typologin representerar den dynamiska kraft som leder fram mot den gudomliga frälsningsplanens fullbordan när ”Gud skall vara allt i alla” (1 Kor 15:28). Varken patriarkernas kallelse eller uttåget ur Egypten, till exempel, förlorar sitt egenvärde därför att dessa händelser på samma gång är stadier på väg mot fulländningen.

Särskilt uppskattar jag Augustinus träffande beskrivning av den rätta relationen mellan dem.

När jag funderade på dessa frågor häromdagen och försökte komma på hur jag skulle kunna visa på att det är Kristus som måste vara i fokus så slogs jag av en annan liknelse, nämligen mellan Nyckeln, Kristus, och låset, Mose lag. Precis som skuggan återger konturerna av det verkliga Objektet, så måste även Nyckeln passa i låset. I det här fallet så passar Nyckeln perfekt i låset. Kanske är det en sämre bild än Kroppen och skuggan, men den har en fördel. Fördelen är att det är alldeles uppenbart meningslöst att försöka låsa upp Nyckeln med låset. Det enda sätt som en nyckel och ett lås tillsammans ger åtkomst till det som döljs bakom låset är genom att använda Nyckeln i låset. Jag uppfattar att Haggaj (mfl skribenter på Aletheia) försöker göra just exakt det som inte går, nämligen aqpplicera låset på Nyckeln istället för tvärtom. Det säger sig självt att det enda man uppnår på det sättet är att man riskerar att göra åverkan på både Nyckeln (eller åtminstone dess yta, dvs den rätta uppfattningen av Nyckeln, om nyckeln stavas med stort N) och låset.

Allt gott!