Rosenkransen, en mödosam bön?

Jag har sent omsider fallit till föga och registrerat ett konto på Facebook. Jag kommer inte själv vara aktiv där, men det kan ju vara lustigt att se vilka som dricker kaffe när och var osv ;) Faktum är att jag inte är särdeles imponerad, av flera skäl... Detta inlägg skall dock inte handla om Facebook...

Men, vilket är skälet till att jag nämnde Facebook, jag blev där tipsad om en sida som heter "Real men pray the rosary", som jag själv tyckte verkade rätt kul. När jag därför, efter att lite förstrött plockat en Karmeltidning ur högen av tidningar på toaletten och slagit upp på måfå, får upp en text som inleder med att exakt beskriva hur jag själv upplever rosenkransen blir jag lite tagen...

Nedan följer texten om rosenkransen, av biskop Reinhold Stecher

Rosenkransen är i viss bemärkelse en mödosam bön. Vi människor av idag är oroliga, lättrörliga, fladdriga själar och förblivandet i bönen är inte alls lätt. Men Rosenkransen är liksom en slags fromhetens "mountainbike" (bergscykel). Den erbjuder tålmodigt trampande, men den för en uppåt.

Rosenkransen har något av bränningarnas vågor i sig, vilka levande och rytmiskt böljar in mot havsstranden och lägger sig till ro på livets sandstrand. Och varje våg har en krona av skum. När det gäller Rosenkransen är det ordet "Jesus" ("och välsignad är din livsfrukt Jesus"). Detta är skumkronan. Det är hän mot denna allt är riktat. I den når bönevågen sin höjdpunkt (det är ingen tillfällighet att alla högre religioner på jorden känner till den rytmiska återupprepningens bön).

Det är en skyddande bön. Jag har ofta upplevt det i sådant som rör och oroar mig. Denna lilla snodd eller den lilla tandade fingerringen har erbjudit mig mera stöd än den vackraste biskopsstav. Den är som en fromhetens lasso med vilken man kan fånga in mångt och mycket som vilt, hotande eller belastande rasar i själen. Dessa 59 små träpärlor är det kullager på vilket det oroliga hjärtat mjukt rullar fram mot det eviga förbarmandet.